När domen mot Bredbandsbolaget föll för ett par veckor sedan höjdes mer än ett ögonbryn. Patent- och marknadsöverdomstolen gav, i ett beslut som inte går att överklaga, skiv- och filmbolagen rätt mot Bredbandsbolaget. Följden blir att Bredbandsbolaget nu måste blocka sina kunders tillgång till Thepiratebay och Swefilmer tämligen omgående.
Ganska snabbt kom krönikor, poster och artiklar om att nätneutraliteten nu är död. Att operatörer blir ansvariga för vad deras kunder gör och att storbolag (och, ja, regeringar förstås) kan gå in och styra vad användarna år och inte får konsumera för innehåll på internet. Vilka sajter som är okej eller inte okej att titta på. Enligt Bredbandsbolaget själva omfattas ca 100 domäner av beslutet – det är så många som kan leda till de två sajternas funktioner och därmed också måste blockeras.
Sista ordet förstås inte sagt
Nu är det väl ingen som tror att sista ordet är sagt i den här frågan. Även om just det här beslutet inte kan överklagas så omfattar det uttalat som sagt bara två sajter. Andra operatörer tittar på hur de säkerställa att deras kunder inte ska omfattas av beslutet (med kryptering och andra lösningar som gör att operatörerna själva inte kan se vad kunderna gör och därmed inte heller kan lämna över några loggar). Och även om Bredbandsbolaget tänker följa de domslut som utfaller till deras nackdel så tänker de bestrida varje enskilt blockeringskrav som kommer.
I samband med det spekulerade jag i att det sannolikt inte behöver bli så illa. Helt enkelt därför att de rättegångar som så här långt handlat om nätneutralitetsfrågor mer eller mindre alltid har drivits utifrån ett upphovsrättsperspektiv. Och att nätneutralitet begränsas till vad de som kan betala för sig ska få tillgång till. Men att vi sannolikt kommer ha betydligt viktigare diskussioner – där rättigheten till internet överhuvudtaget kommer att hamna i centrum (som jag har skrivit om tidigare). Internet som medborgerlig rättighet. Internet som mänsklig rättighet.
Nu har precis det hänt. Ja, mer eller mindre.
Facebook – en grundlagsskyddad rättighet?
I dagarna har det blivit klart att USAs högsta domstol har valt att ta upp ett fall just kring tillgången till Facebook. En kort bakgrund:
En man i North Carolina dömdes 2002 (fyra år innan Facebook fanns) för sex med minderårig. 2010 la mannen sedan upp en Facebook-post där han jublade över att han sluppit parkeringsböter. Om det tyckte delstaten inte. När han postade på Facebook bröt han mot en lag från 2008 som förbjuder dömda sexbrottslingar från att använda sajter där man kan komma i kontakt med just minderåriga.
Mannen överklagade domen och efter att ha förlorat i New Carolinas högsta domstolsinstans har nu USAs högsta domstol alltså valt att ta upp fallet. Vilket innebär att det här kan bli ett prejudicerande domslut. Om Facebook i synnerhet – men även sociala medier och internet överhuvudtaget i allmänhet.
Facebook – en skolgård eller ett dagis?
Man kan förstås tycka vad man vill om att det är en (barn)sexbrottsling som nu får bära facklan i kampen för, typ, allas rätt till Facebook. Men faktum kvarstår oavsett att det är det här vi handlar om.
Åklagarsidan hävdar att Facebook, rätt bokstavligen talat, är att jämställa med en fysisk plats som ett dagis eller en skolgård. Platser som dömda sexbrottslingar kan åläggas att inte få besöka. Att Facebook är en plats där minderåriga hänger och den dömde mannen därmed inte har rätt att vara där.
Försvaret å sin sida hävdar, inte oväntat, så mycket mer än bara ett ställe för sexrovdjur att ligga i lur. Och hade det stannat här så kanske det inte hade blivit så stor fråga. Nej, Facebook är inte Lunarstorm. Vare sig vad gäller ålder, syfte eller funktionalitet.
Men nu stannar det här fallet inte där. Och det är därför Högsta domstolen valt att ta upp fallet.
Sociala medier – så mycket att de blir allt (och inget)
Vad är sociala medier idag? Som en juridisk expert som uttalat sig i fallet konstaterar: det är svårt att begränsa något socialt medium till att omfatta bara en eller ett par saker. Resonemanget tas till och med ett steg länge: ”very few of them are purely anything anymore”. Allt. Och inget.
Och så ser det ju ut. De sociala medierna (framförallt Facebook) lägger till fler och fler funktioner. Fler och fler använder dem för att få sina nyheter. Allt fler företag använder sociala medier för både informationsspridning och dialog. Även myndigheter och andra samhällskritiska funktioner.
Med andra ord: ja, Facebook är en skola och ett dagis. Men också resten av staden.
Kommer vi få veta om Facebook är en grundlagsskyddad rättighet i USA nu?
Nja, är nog svaret.
På många fall lär det här fallet bli en kopia av rättegången mot Bredbandsbolaget vad gäller omfattning. Det det i grund och botten handlar om är en rätt snäv fråga: står lagen i proportion till straffet? Kan man låsa någon ute från (det digitala) samhället när det handlar om att säkerställa att personen i fråga inte besöker några specifikt utpekade platser? En sexdömd brottsling har inte rätt att kommunicera med politiker via Twitter därför att det kan finnas minderåriga där (okej, nu är andelen minderåriga på Twitter säkerligen inte… skyhög, men ni fattar).
Men Högsta domstolen har trots allt ett rätt långtgående mandat att tolka vilken fråga som egentligen avhandlas i domslutet. De kan alltså välja att måla med en bredare pensel som kan komma att omfatta den kanske mest fundamentala delen av hela USAs konstitution: det första tillägget.
Så det enda vi vet är att vi inte vet. Vare sig hur Högsta domstolen kommer att ta sig an målet eller vad deras utslag blir.
Men att en rättegång som skulle kunna jämställa tillgången till sociala medier med en grundlagsskyddad rättighet ens plockas upp av USA:s högsta domstol är trots allt en rätt historisk händelse.
