Kategorier
Allmänt digitalt Artikel

Är det dags att disrupta Webbdagarna (och konferensformatet)?

Så är ännu en Webbdagarna-konferens över. Nummer tolv i ordningen, om jag räknat rätt.

En konferens som alltid fyllt mig med energi. Som gjort att jag kommit tillbaka till jobbet med fulla anteckningsblock eller anteckningsprogram. Inspirerande talare, härligt bredpenslande och visionära huvudtalare och (för det mesta) bra och konkreta spårtalare.

I år var känslan, åtminstone större delen av dag ett, en helt annan.

Talande nog var det ungefär det första som också dök upp på scen. När Steve Hatch från Facebook klev upp och konstaterade just det (för ja, det var i och med Hatch som konferensen började – att det ser annorlunda ut i programbladet beror nog mest på ett skrivfel).

Och även Facebook var ett meh. En rätt övergripande och schematisk investor relations-dragning om det som har hänt eller som händer nu. Inga spännande visionära och kittlande tittar in i företagets spåkula eller framtidsverkstad. Lite ”VI FICK FAAACEBOOOK!”

Inte så att talarna var dåliga. Det var bara det att de kändes som spårtalare snarare än huvudtalare. Den vitaminkick som de inspirerande huvudtalarna ger kom aldrig. Det kändes som att luften hade gått ur konferensen när det var dags för lunch. Och det är faktiskt Webbdagarnas eget fel.

Som sagt. Inte för att talarna var dåliga. Utan för att Webbdagarna skämt bort oss med så mycket mer.

Sen kom Ashkan Fardosts briljanta dragning och helt plötsligt kände jag igen Webbdagarna igen. När han följdes av lika briljante Tobias Degsell kände jag att det fanns hopp om Webbdagarnalivet igen.

Dag två var ett ett rejält lyft, men det kändes på totalen som när man gör långfilm av en avsnittsbaserad tv-serie: det blir ett för långt tv-serieavsnitt – material för 30 minuter som sträcks ut till 90.

(Dessutom: Som Ashkan konstaterade handlar internet i mångt och mycket om underbara nördar. Webbdagarna är en samling nördar. Tobias Degsell hade i det här sammanhanget varit en briljant keynotetalare istället för det vi fick istället.)

Ingen tydlig riktning, inget tydligt syfte

När jag satt och skrev den här texten hittade jag IDG:s egen programförklaring.

Webbdagarna Stockholm 2017 är ett event med ett tydligt syfte – att ge dig inspiration i världsklass och en inblick i hur den digitala utvecklingen påverkar affärslivet just nu.

Och just det här sätter, inverterat, fingret på det kanske främsta problemet med årets konferens. Den saknade just ett tydligt syfte. Tidigare år har det funnits en uttalad samlingsrubrik som fungerat som något slags gravitationscentrum, för både deltagare och talare.

I år? Tja, det kändes passande att konferensen började och slutade på ungefär samma sätt. Ett inledningsanförande som någon på Twitter sammanfattade ungefär som ”spontanbajsande” och Johan Ronnestams avslutningspunkt som, även om den hade sina poänger, kändes lite, tja, ofokuserad. Lite skissartad utifrån en inte helt färdigtänkt idé. Och det var kanske just en bild från Ronnestams dragning, där han gjort ett ordmoln av texten på Webbdagarnas sajt om årets upplaga, som bäst sammanfattade min känsla.

Ordmoln av texten på Webbdagarna 2017:s webbplats

Intressanta ord. Men inte ett eller två ord som poppar på riktigt. Det är ganska jämnstort.

Identitetskris för Webbdagarna

Och det, mer än något, känns som Webbdagarnas problem. Och problemet är långt större än Webbdagarnas programutbud. Det är precis så här det ser ut för oss alla just nu. Som när jag i en text för ett tag sedan lite retoriskt frågade om ”sociala medier-expert” är ett av digitaliseringens första yrkesrollsdödsoffer.

Digitaliseringen är inte något isolerat. Webb är inte något isolerat (eller ännu mindre än någon gång tidigare). Precis som digitaliseringen i stort handlade många av talarpunkterna om människor. Och då inte om människorna som gör en app eller en webb eller ens hur man gör för att samarbeta med de människor man bygger apparna och webbarna för. Utan om mentala omställningar, gruppdynamik, förändringsledning och lagbyggande.

Temat för, säg, valfri HR-konferens samma dagar.

Livet, universum och allting

Sannolikt var vi som satt på publikplats också spretigare än någonsin. Hur spetsar man till en konferens om livet, universum och allting?

Det undrar nog arrangörerna bakom Webbdagarna också. Eller så kanske just budskapet som förmedlas från scen är det man missar när man sopar sin egen bakgård.

För en annan punkt som de flesta talarna nära nog unisont proklamerade var ungefär att det handlar om att förändras eller dö, att förändring aldrig kommer gå så långsamt som det gör nu, att man ska tänka utanför boxen, att man ska hitta galna lösningar, att man ska utmana etablerade sanningar och att man ska våga, testa och experimentera.

På en konferens som till formen sedan starten sett nära nog exakt. Likadan. Ut.

Dags för konferensdisruption

Det finns aldrig en poäng att ändra något bara för att ändra något (okej, ibland finns det det, men undantaget till regeln och allt det där). En intressant talare med ett intressant ämne är fortfarande en intressant talare med ett intressant ämne.

Men formen för konferenser har sett likadan ut sedan tidernas begynnelse. Skillnaden nu, jämfört med tidernas begynnelse, är att vi (för att låna från Ashkans dragning) digitiserat konferensformen. Vi har gjort analogt till ettor och nollor (bild, ljud, video på datorskärm istället för overheadbilder). Men vi har inte digitaliserat den. Det är fortfarande i grund och botten samma sak. Ett antal talare som förbereder ett anförande och ett antal PowerPoint-bilder, får en mick och en pekare och en publik som tittar och lyssnar.

Men måste det vara så här? Tänk om Webbdagarna verkligen skulle börja leva sitt mantra och inte bara ge en plattform där människor får stå och säga att vi måste testa nytt – utan faktiskt även själva testa nytt?

För att hämta inspiration från Degsells dragning om kreativitet. Där Tobias, i jakten på svar på varför Cambridge är så bra på att skaka fram nobelpristagare, fick veta att det beror på att de medvetet skapar dynamiska situationer. Medvetet arbetar för att olika discipliner, åldrar, erfarenheter och allt vad det nu kan vara tvingas att mötas och umgås.

Next up, hackathon-Webbdagarna?

Tänk om Webbdagarna skulle göra något liknande? Ta två vitt skilda talare, tussa ihop dem och be dem göra något. De får en Snapchat-begränsad tid på sig. Lägga tid på det istället för att pixelpusha presentationen.

Hur de löser uppgiften? Upp till dem. Olika delar av världen? Lös uppgiften.

Sedan får de komma och presentera det de har gjort. Vad de har gjort, hur de har tänkt, hur det ska distribueras, genomföras. Sedan blir presentationen just det. Vi i publiken får kliva rakt in i verkstaden. Några kanske bjuder in deltagarna tidigare för att få hjälp.

Ashkan Fardost och en beteendevetare ska disrupta Arbetsförmedlingen. Angie Schottmuller och Jocelyn K. Glei ska hitta på världens effektivaste samarbetsverktyg. Simone Giertz och Tobias Degsell ska knäcka nöten Spotify för strömmad video. Phil Nottingham och en nyutexad broingenjör ska komma på nästa generations kollektivtrafik. Oli Gardner och Ross Simmonds ska skapa en bank integrerad med bilen, Spotify och en vattenspridare.

Ja, eller om det kanske är så att det är publiken som ska stå på scen. Som ska skapa något. Före, under, efter. Som just Simone Giertz konstaterade på förra årets Webbdagarna: ”det är ju bättre att bygga något än att inte bygga något”.

Det skulle bli rått, imperfekt, förmodligen inte särskilt proffsigt presenterat och säkert inte så lite flamsigt. Men hej, istället för att betala en huvudtalare en massa pengar för att spontanflamsa kanske man kan låta människor som har något att tillföra sköta flamsandet och pratandet.

Det skulle inte bli några framgångssagor, det skulle inte bli glassiga företagspresentationer och det skulle inte bli inövade talarmanus. Men det skulle förmodligen bli väldigt, väldigt intressant. Och väldigt, väldigt givande.

Jag hade köpt biljett.

Det tror jag många andra också hade gjort. Webbdagarna var utsålda för femte året i rad. Vi vill ha Webbdagarna. Ja, eller vi vill åtminstone ha en konferens om de här frågorna så att vi kan träffa dem som jobbar med samma saker som vi för några dagar (ja, vad nu ”samma saker” är…).

Men någon skulle behöva disrupta konferensbranschen. Digitalisera den på riktigt.

Och någon skulle behöva disrupta Webbdagarna.

Frågan är om Webbdagarna klarar av att disrupta sig själva.

 

Kategorier
Artikel Botar IoT - internet of things Marknadsföring Sök/SEO

Röststyrning och monomedial marknadsföring

Planerar Obama en statskupp? Det kan du ge dig på. Och inte vilken statskupp som helst. En kommunistisk statskupp. Förmodligen med kineserna.

I skenet av senaste tidens fejknyhetsdebatter och, tja, det allmänna debattklimatet just nu så blir vi väl kanske inte jätteförvånade att höra att precis det här funnits på internet. Det är däremot inte via tweets från något av de vanliga misstänktas konton eller artikel på en webbplats som kan tänkas sprida den här typen av information så där lite till vardags.

Nej, den här gången är det Google. Och närmare bestämt Google Home.

Google One True Answer

Vi backar bandet lite. Att fejkade nyheter trendat upp i sociala medier är inget nytt. Det har även hänt Google – att information som inte är sann klättrar upp i topp i sökresultaten. Eller kanske än mer troligt någon av de ytor som Google kompletterat sökresultaten med. Ytor som kanske snabbare plockar upp svaret på din fråga.

Eller att Google helt enkelt vill ge dig det rätta svaret på din fråga (t ex som en ”featured snippet”). Inte ett svar. Det rätta svaret.

Problemet då är att de kanske inte nödvändigtvis gått igenom samma process som övrigt Google-innehåll – som rätt ofta får kämpa sig upp och som kan kompletteras med ”nej, det är inte sant” runt omkring.

Så när Danny Sullivan på Searchengineland upptäckte det här häromnyligen så var det väl i sig inget nytt:

Danny Sullivan on Twitter: ”If you’re wondering if Obama is planning a coup, Google’s ”one true answer” is yes. FFS. pic.twitter.com/pFr7omJttU / Twitter”

If you’re wondering if Obama is planning a coup, Google’s ”one true answer” is yes. FFS. pic.twitter.com/pFr7omJttU

Därefter lyckades ReCode återskapa samma sak. Fast den här gången genom att helt enkelt fråga Googles assistent i Home:

https://twitter.com/ruskin147/status/838445095410106368

Exakt samma sak, eller hur?

Ja. Och nej.

Skillnaden är förstås till ytan rätt självklar. Ena gången är det text. Andra gången är det röst. Men det här får trots allt stora konsekvenser.

För skillnaden är att röstsvaret står helt ensamt.

Google one true röstanswer

Om du textgooglar något, eller söker med röst och får ett textsvar, så ser du en träfflista. De flesta av oss nöjer sig med att klicka på första träffen – eller någon av de köpta länkarna (eller till och med på innehåll i någon av Google ”call to action”-ytor).

Men här finns trots allt mer innehåll. Och Google är inte (än) riktigt lika filterbubbligt som Facebook. Visst påverkas resultatet av vem du är och har gjort hos Google, men det är fortfarande det innehåll som matchar din sökning bäst – och som bedöms ha mest koll på läget – som lär ha störst chans att dyka upp överst.

Och även när fejknyheter kan glida upp i topp så skulle säkerligen mycket annat innehåll, från mer trovärdiga källor, börja dyka upp däromkring. Så även om du struntar högaktligen i att klicka på, eller ens se, det innehållet så kan dina ögon fortfarande fånga det.

Visst kan man förmodligen fråga Home om den verkligen är säker på svaret (eller om den behöver ringa en vän), men, tja, då ska man fråga det också. Har man fått ett definitivt svar på den frågan man ställde från Google (som vet allt) och det passar väl med det svar man hade velat höra så är man sedan nöjd.

Utmaningen för företag och marknadsförare

Det som inträffade här är förstås rätt beklämmande men ändå ett tecken i tiden (och som vanligt är vi människor största problemet). Men det sätter samtidigt fingret på ett problem även för företag som vill synas på internet.

Hur upptäcks man när nålsögat på riktigt har smalnat av till en enda träff?

Allt mer av våra interaktion med internet sker via våra röster istället för som tidigare att trycka på saker för att gå till eller få information. Om återkopplingen också sker via röst så är vi ännu mindre benägna än vid text att få många förslag. Vi vill ha ett: det bästa.

Om jag letar efter bästa priset på en viss produkt så funkar det alldeles utmärkt att få en lista att ögna igenom. Vi är bra på det. Men om jag förväntar mig svaret uppläst? (Eller på sikt kanske till och med videokommunikation) Not so much.

Då vill jag vet vad det billigaste priset är och vem som erbjuder det. Inga fler sinnen inblandade som gör att jag kan utsättas för och ta åt mig bonusinformation i ögonvrån. Om video är hela kroppsspråkpaletten är ljud – åtminstone vid informationssökning – ungefär lika avskalat rationellt som text.

Och vid röstinteraktion är less definitivt more. Fråga bara Amazon.

Next up, chattbotoptimering och röstassistentoptimering?

Vid sidan av röst är förstås de olika chattbotlösningarna högt upp på trendagendan just nu. Och de hissas och sågas lite om vartannat utifrån textperspektivet. Att vi kommer fortsätta skriva precis som idag – när jag tror att det även här är rösten som kommer vara spindeln i söknätet. När jag frågar min bil, min telefon eller mina hörlurar vilket som är det bästa stället att äta nära mig – och sedan förväntar mig få instruktioner för hur jag tar mig dit.

Chattbotarna kommer att ställa till det på ungefär samma sätt. Vi kommer sannolikt rätt snart kunna ha våra egna botar (nån som kan fixa en Olabot till mig?) som vi kan instruera och skicka iväg på uppdrag vid frukosten.

Hitta bästa resan, bästa hotellet, bästa sakerna att göra till bästa priset och återkom till mig med resultatet när jag kommer hem (ja, eller det blir nog rätt instant, men ni fattar). Olaboten vet vad jag gillar och inte gillar med mitt hotellrum och kan ställa alla de frågorna.

Vad innebär det här? Förstås att vi ännu mer än vad Google har lärt oss kommer att börja förpacka innehåll och tjänster inte för människor – utan maskiner. Chattbotoptimering. Maskiner som kommunicerar med maskiner. Som förhandlar, dealar och wheelar och jämför priser så att vi behöver göra så lite som möjligt.

Morgondagens marknadsföring är monomedial?

Från att ha varit en textdatabas har internet blivit en allt mer multimedial historia i takt med att (främst) den tekniska utvecklingen medgett detta. Det tar inte längre en minut att ladda in en 360-gradersbild av en sko för att kunna snurra på den och se hur den ser ut. Men i mångt och mycket har internet de första trettio åren varit en kopia av det gamla. Det är kanske först nu som internet på riktigt börjar bli något eget.

Men det här kanske också gör att vi måste börja om och krypa innan vi kan få upp farten igen. Lära oss hur det fungerar när den marknadsföring som vi allt mer byggt upp kring mycket stimuli inte riktigt kommer fungera helt enkelt för att vi eliminerar vårt kanske viktigaste sinne, synen, ur köpprocessen. Vi kommunicerar med rösten och får svaret enbart via hörseln. Allt handlar om förtroende och Google har lärt oss att den första träffen är den bästa.

Det är också det enda svaret jag vill höra från min personliga assistent.

Det bästa.

Utmaningen kommer att bli (oavsett om vi pratar ljud eller en infodammsugande bot): hur blir man som företag den enda träffen i kundernas prylar, vid varje givet tillfälle?