Är det dags att disrupta Webbdagarna (och konferensformatet)?

Webbdagarna 2017 kändes i efterhand både lite tunn och lite ofokuserad. En konferens utan tydlig riktning. Samtidigt sammanfattar det läget just nu: digitalt handlar numer om allt och omfattar alla. Inte helt lätt att i det läget göra en spetsig konferens. Just därför kanske det är dags att disrupta Webbdagarna?

Så är ännu en Webbdagarna-konferens över. Nummer tolv i ordningen, om jag räknat rätt.

En konferens som alltid fyllt mig med energi. Som gjort att jag kommit tillbaka till jobbet med fulla anteckningsblock eller anteckningsprogram. Inspirerande talare, härligt bredpenslande och visionära huvudtalare och (för det mesta) bra och konkreta spårtalare.

I år var känslan, åtminstone större delen av dag ett, en helt annan.

Talande nog var det ungefär det första som också dök upp på scen. När Steve Hatch från Facebook klev upp och konstaterade just det (för ja, det var i och med Hatch som konferensen började – att det ser annorlunda ut i programbladet beror nog mest på ett skrivfel).

Och även Facebook var ett meh. En rätt övergripande och schematisk investor relations-dragning om det som har hänt eller som händer nu. Inga spännande visionära och kittlande tittar in i företagets spåkula eller framtidsverkstad. Lite “VI FICK FAAACEBOOOK!”

Inte så att talarna var dåliga. Det var bara det att de kändes som spårtalare snarare än huvudtalare. Den vitaminkick som de inspirerande huvudtalarna ger kom aldrig. Det kändes som att luften hade gått ur konferensen när det var dags för lunch. Och det är faktiskt Webbdagarnas eget fel.

Som sagt. Inte för att talarna var dåliga. Utan för att Webbdagarna skämt bort oss med så mycket mer.

Sen kom Ashkan Fardosts briljanta dragning och helt plötsligt kände jag igen Webbdagarna igen. När han följdes av lika briljante Tobias Degsell kände jag att det fanns hopp om Webbdagarnalivet igen.

Dag två var ett ett rejält lyft, men det kändes på totalen som när man gör långfilm av en avsnittsbaserad tv-serie: det blir ett för långt tv-serieavsnitt – material för 30 minuter som sträcks ut till 90.

(Dessutom: Som Ashkan konstaterade handlar internet i mångt och mycket om underbara nördar. Webbdagarna är en samling nördar. Tobias Degsell hade i det här sammanhanget varit en briljant keynotetalare istället för det vi fick istället.)

Ingen tydlig riktning, inget tydligt syfte

När jag satt och skrev den här texten hittade jag IDG:s egen programförklaring.

Webbdagarna Stockholm 2017 är ett event med ett tydligt syfte – att ge dig inspiration i världsklass och en inblick i hur den digitala utvecklingen påverkar affärslivet just nu.

Och just det här sätter, inverterat, fingret på det kanske främsta problemet med årets konferens. Den saknade just ett tydligt syfte. Tidigare år har det funnits en uttalad samlingsrubrik som fungerat som något slags gravitationscentrum, för både deltagare och talare.

I år? Tja, det kändes passande att konferensen började och slutade på ungefär samma sätt. Ett inledningsanförande som någon på Twitter sammanfattade ungefär som “spontanbajsande” och Johan Ronnestams avslutningspunkt som, även om den hade sina poänger, kändes lite, tja, ofokuserad. Lite skissartad utifrån en inte helt färdigtänkt idé. Och det var kanske just en bild från Ronnestams dragning, där han gjort ett ordmoln av texten på Webbdagarnas sajt om årets upplaga, som bäst sammanfattade min känsla.

Ordmoln av texten på Webbdagarna 2017:s webbplats

Intressanta ord. Men inte ett eller två ord som poppar på riktigt. Det är ganska jämnstort.

Identitetskris för Webbdagarna

Och det, mer än något, känns som Webbdagarnas problem. Och problemet är långt större än Webbdagarnas programutbud. Det är precis så här det ser ut för oss alla just nu. Som när jag i en text för ett tag sedan lite retoriskt frågade om “sociala medier-expert” är ett av digitaliseringens första yrkesrollsdödsoffer.

Digitaliseringen är inte något isolerat. Webb är inte något isolerat (eller ännu mindre än någon gång tidigare). Precis som digitaliseringen i stort handlade många av talarpunkterna om människor. Och då inte om människorna som gör en app eller en webb eller ens hur man gör för att samarbeta med de människor man bygger apparna och webbarna för. Utan om mentala omställningar, gruppdynamik, förändringsledning och lagbyggande.

Temat för, säg, valfri HR-konferens samma dagar.

Livet, universum och allting

Sannolikt var vi som satt på publikplats också spretigare än någonsin. Hur spetsar man till en konferens om livet, universum och allting?

Det undrar nog arrangörerna bakom Webbdagarna också. Eller så kanske just budskapet som förmedlas från scen är det man missar när man sopar sin egen bakgård.

För en annan punkt som de flesta talarna nära nog unisont proklamerade var ungefär att det handlar om att förändras eller dö, att förändring aldrig kommer gå så långsamt som det gör nu, att man ska tänka utanför boxen, att man ska hitta galna lösningar, att man ska utmana etablerade sanningar och att man ska våga, testa och experimentera.

På en konferens som till formen sedan starten sett nära nog exakt. Likadan. Ut.

Dags för konferensdisruption

Det finns aldrig en poäng att ändra något bara för att ändra något (okej, ibland finns det det, men undantaget till regeln och allt det där). En intressant talare med ett intressant ämne är fortfarande en intressant talare med ett intressant ämne.

Men formen för konferenser har sett likadan ut sedan tidernas begynnelse. Skillnaden nu, jämfört med tidernas begynnelse, är att vi (för att låna från Ashkans dragning) digitiserat konferensformen. Vi har gjort analogt till ettor och nollor (bild, ljud, video på datorskärm istället för overheadbilder). Men vi har inte digitaliserat den. Det är fortfarande i grund och botten samma sak. Ett antal talare som förbereder ett anförande och ett antal PowerPoint-bilder, får en mick och en pekare och en publik som tittar och lyssnar.

Men måste det vara så här? Tänk om Webbdagarna verkligen skulle börja leva sitt mantra och inte bara ge en plattform där människor får stå och säga att vi måste testa nytt – utan faktiskt även själva testa nytt?

För att hämta inspiration från Degsells dragning om kreativitet. Där Tobias, i jakten på svar på varför Cambridge är så bra på att skaka fram nobelpristagare, fick veta att det beror på att de medvetet skapar dynamiska situationer. Medvetet arbetar för att olika discipliner, åldrar, erfarenheter och allt vad det nu kan vara tvingas att mötas och umgås.

Next up, hackathon-Webbdagarna?

Tänk om Webbdagarna skulle göra något liknande? Ta två vitt skilda talare, tussa ihop dem och be dem göra något. De får en Snapchat-begränsad tid på sig. Lägga tid på det istället för att pixelpusha presentationen.

Hur de löser uppgiften? Upp till dem. Olika delar av världen? Lös uppgiften.

Sedan får de komma och presentera det de har gjort. Vad de har gjort, hur de har tänkt, hur det ska distribueras, genomföras. Sedan blir presentationen just det. Vi i publiken får kliva rakt in i verkstaden. Några kanske bjuder in deltagarna tidigare för att få hjälp.

Ashkan Fardost och en beteendevetare ska disrupta Arbetsförmedlingen. Angie Schottmuller och Jocelyn K. Glei ska hitta på världens effektivaste samarbetsverktyg. Simone Giertz och Tobias Degsell ska knäcka nöten Spotify för strömmad video. Phil Nottingham och en nyutexad broingenjör ska komma på nästa generations kollektivtrafik. Oli Gardner och Ross Simmonds ska skapa en bank integrerad med bilen, Spotify och en vattenspridare.

Ja, eller om det kanske är så att det är publiken som ska stå på scen. Som ska skapa något. Före, under, efter. Som just Simone Giertz konstaterade på förra årets Webbdagarna: “det är ju bättre att bygga något än att inte bygga något”.

Det skulle bli rått, imperfekt, förmodligen inte särskilt proffsigt presenterat och säkert inte så lite flamsigt. Men hej, istället för att betala en huvudtalare en massa pengar för att spontanflamsa kanske man kan låta människor som har något att tillföra sköta flamsandet och pratandet.

Det skulle inte bli några framgångssagor, det skulle inte bli glassiga företagspresentationer och det skulle inte bli inövade talarmanus. Men det skulle förmodligen bli väldigt, väldigt intressant. Och väldigt, väldigt givande.

Jag hade köpt biljett.

Det tror jag många andra också hade gjort. Webbdagarna var utsålda för femte året i rad. Vi vill ha Webbdagarna. Ja, eller vi vill åtminstone ha en konferens om de här frågorna så att vi kan träffa dem som jobbar med samma saker som vi för några dagar (ja, vad nu “samma saker” är…).

Men någon skulle behöva disrupta konferensbranschen. Digitalisera den på riktigt.

Och någon skulle behöva disrupta Webbdagarna.

Frågan är om Webbdagarna klarar av att disrupta sig själva.

Ola Andersson
Följ mig på LinkedIn om du vill ha hyfsat regelbundna, portionsförpackade spaningar. Eller varför inte skicka en kontaktförfrågan? Jag är rätt snäll (säger min mamma) och tycker det är kul att träffa människor jag aldrig träffat tidigare. Ja, även om vi inte träffas i verkliga livet.
Ola Andersson on LinkedinOla Andersson on RssOla Andersson on Twitter

Ola Andersson

Följ mig på LinkedIn om du vill ha hyfsat regelbundna, portionsförpackade spaningar. Eller varför inte skicka en kontaktförfrågan? Jag är rätt snäll (säger min mamma) och tycker det är kul att träffa människor jag aldrig träffat tidigare. Ja, även om vi inte träffas i verkliga livet.

Kommentera

avatar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Subscribe  
Meddela mig om