Den nostalgiska och felaktiga myten om det fria och öppna internet

(Läs gärna också den relaterade artikeln “20 juni 2018 dog internet som vi känner det – eller?“)

Motståndet mot EU:s föreslagna nya upphovsrättsdirektiv handlar mycket om viljan att försvara ett öppet och fritt internet. Men det är ett internet som aldrig har funnits.

20 juni beslutade EU-parlamentets juridiska kommitté om att gå vidare med det rätt hårt kritiserade EU-direktivet kring (digital) upphovsrätt. Ska nu tröskas vidare genom Parlamentet och sedan lyftas ned till medlemsländerna innan den i så fall (i någon form) ska bli nationell lag.

Motståndet har varit hårt och det har talats om slutet för det fria och öppna internet. Att vi nu går in i ett övervakningssamhälle där allt som laddas upp ska förhandsgranskas för att motverka upphovsrättsbrott. (Samt en föreslagen ny licensieringsmodell för nyheter på internet, men den delen kommer jag inte gå in på här – jag har däremot skrivit om den i en annan artikel).

Och det är två saker som känns lite återkommande i många texter som kritiserar lagförslaget.

1. Man har inte koll på läget

Det här sammanfattas av en enda mening i en Breakit-artikel:

Problemet är att det innehållsfilter som behöver användas av sajter för att spåra innehållet exempelvis kan stoppa både satir, kritik och innehåll där en bild eller låt bara råkar finnas med.

Två rätt direkta fel. Det står inte någonstans i direktivet att sajter BEHÖVER ha ett innehållsfilter (nämns som förslag på en teknik) och gällande att ett sådant filter av misstag skulle stoppa ”innehåll där en bild eller låt bara råkar finnas med” (just det har varit olagligt så länge det gått att typ fota och spela in video eller röstprogram). Och det här är rätt vanligt. Dels att man, medvetet eller omedvetet, misstolkar skrivningar i direktivet eller köper vad andra som har gjort det skriver. Dels att man inte vet att direktivet i sig inte kommer att göra saker olagliga som inte redan är det (gråzonen är licensieringsmodellförslaget).

2. Man minns ett internet som aldrig har funnits

Det andra fenomenet i de kritiska texterna är att det talas om slutet för ett fritt och öppet internet. Som internet var ”förr”. I praktiken fram till. Och det här är, om man så vill, antingen en väldigt rosenskimrande nostalgitripp eller en medveten eller omedveten historierevisionism.

När jag börjat skriva den här texten såg jag en text av Fredrik Björkman som sammanfattar det här väldigt kärnfullt:

Kritikerna av förslagen är å sin sida sentimentala romantiker som tänker tillbaka på en svunnen tid på “the internets”. 

Det är inte dagens internet man är orolig för, det är gårdagens. En tid när vem som helst kunde starta en sida som fick stort genomslag genom att öppna upp för användning av material på vilket sätt som helst.

Det är 4chan-gänget innan althögern tog över som skriker högst. 

Varför myten om ett fritt och öppet internet är fel

Internet har alltid varit en gigantisk betalvägg

Internet har – för de flesta och nästan alltid – kostat pengar att få använda. Det har varit några få företag som kontrollerat vår åtkomst till internet. Och de har rätt fritt kunnat sätta prislappen. Så är det fortfarande idag. Det finns förstås undantag, som skolor och bibliotek, men de är få. Även öppna, publika wi-fi-nät (som inte förväntar sig att du betalar för dem med åtminstone en kaffe) är få.

Ganska tidigt i internets historia la vi över tillgången till internet i princip helt i händerna på kommersiella aktörer. Har du inte råd att betala för ett abonnemang för att komma ut på internet? Trist för dig. (Jag har skrivit om det här tidigare – som om något är en av vår generations viktigaste ödesfrågor: är tillgång till internet en mänsklig rättighet som är för viktig att bara kontrolleras av kommersiella krafter?)

Ett fåtal företag har alltid har kontrollerat konsumtionen av internet

När Netscape i mitten av nittiotalet fick sitt stora genombrott hade webbläsaren i runda slängar 80 % av marknaden. 1997 var siffran fortfarande 72 %. 2001 hade vinden vänt och istället hade Internet Explorer en marknadsandel på 95 %.

Även sedan dess har ett väldigt litet antal företag kontrollerat webbläsarmarknaden. Och alltså: sedan mitten av nittiotalet (med andra ord i princip hela internets livslängd om vi menar någon form av mainstreamtjänst) är det några få ultrakommersiella techjättar som vaktat den här grinden ut på internet rätt stenhårt.

Att skapa och publicera innehåll på internet var länge få förunnat

Ville man nå ut på internet på egen hand under nittiotalet var man i praktiken tvungen att skaffa sig en egen webbplats. Det innebar att mer eller mindre kunna html. Det är först efter millennieskiftet som möjligheterna breddades via olika bloggplattformar (även dessa till största del kontrollerade av kommersiella företag).

Det är egentligen främst de senaste tio åren som möjligheterna på riktigt har demokratiserat. Och då via vår tids verkliga techgiganter.

Förr var möjligheterna att nå ut extremt begränsade

Inte sällan, när man minns det fina internet, så lyfter man fram att det inte fanns något Google eller Facebook som kontrollerade allt. Det är sant. Det man då glömmer att det då fans ungefär 25 webbplatser globalt (</eventuell raljerande underdrift>). Så få att det fanns kataloger, à la telefonkatalogen, där man kunde anmäla sin webbplats och därmed dyka upp på rätt plats i bokstavsordningen. Antalet webbplatser var till och med så få att de fick plats i en papperskatalog.

Papperskatalog över The World Wide Web

För att nå ut var man tvungen att i princip hamna i en papperstidning så att fler än den närmaste bekantskapskretsen kunde hitta ens webbplats. Möjligtvis att man kunde lyftas fram i någon av de startportaler som de flesta webbesök började hos (då för det mesta kopplade till och styrda av den internetoperatör man hade). De sökmotorer som fanns var lite som att dra en enarmad bandit.

Alternativen var olika former av förhistoriska sociala nätverk – men då var du tvungen att hitta dem och rätt ofta bli inbjuden. Fram till 2003 kunde bara aktiebolag registrera en .se-domän (som dessutom kostade 700-800 spänn om året).

Det Google gav oss var EN startpunkt där alla webbplatser nästan tävlade på samma villkor. Megakonglomeratet och kattälskaren i Bräcke. För småföretag eller organisationer som kämpar för världsförbättring.

Sen kom Facebook och gav oss världens största nätverk av potentiella kontakter. Youtube gav oss en plattform där vem som helst med en mobil kunde få en miljon (eller fler) följare. Nå ut direkt med sitt budskap (eller sina fånerier) utan att behöva gå via en redaktionell plattform. Och i förlängningen tjäna pengar på sitt innehåll på ett sätt som inget varit i närheten av tidigare.

Bloggarna i all ära, men det är ingen slump att den riktiga innehållsstjärnorexplosionen kom efter att de här plattformarna gav oss möjligheten. Plattformen och marknadsföringsmotorn i ett. Men också ett sätt att förenas kring samhällsfrågor. Starta upprop. Och välta regeringar. Tack vare extremt låsta verktyg, tilhandahållna av kommersiella företag som övervakar minsta grej vi gör i deras plattformar, utan att något statligt organ gett dem i uppdrag att göra det. Företagen försöker dessutom låsa in oss i sina ekosystem. Sätter spelreglerna för vad som syns. Allt mer handlar det om att du måste betala för den förmånen.

Det är så långt ifrån ett fritt och öppet internet man kan komma. Och något som har gett nästan vem som helst möjligheter som man bara hade kunnat drömma om för, säg, 20 år sen.

“Censurmotorn” är inte ny

Google har plockat länkar från sökresultatet länge nu, när de har fått in klagomål från upphovsrättsindustrin. Facebook har kämpat med samma sak. Samma sak längre bak i tiden. La du upp material du inte hade rätt att sprida löpte du risk att polisen kom och knackade på.

Vad som sedan dess har hänt att inte minst Google och Facebook tagit fram teknik för att kunna stoppa det här redan på förhand. För att slippa det manuella mecket att hantera det i efterhand. “Aha!” säger EU. “Honom ska vi ha!” (Och som jag argumenterar i min andra artikel så lär proportionalitetsfaktorn kicka in även här vilket lär undanta de flesta från förhandsgallringskravet – och de som har möjligheten att göra det gör det i princip redan.)

Stora delar av argumentet mot direktivet handlar om att det inte borde finnas upphovsrätt på internet, typ. Att alla ska få göra lite precis som de vill. Det är något som internet själv (ja, ni fattar) aldrig hävdat är vad det handlar om. Mest för att man på den tiden tänkte sig ett verktyg för att kunna skicka typ sms till varandra. Internet har alltid styrts av lagstiftning som angett vad man får göra.

Sedan har de kommersiella företagen satt upp helt egen censur. Nakna bröst och bögkyssar? Tror inte det va. Det kan uppröra andra och därmed vara dåligt för vår business. Även bortplockande (och rentav förhandsgranskning) av hatinnehåll bortom det lagstiftning har angett.

Så önskemålet om ett fritt och öppet internet är bara fånerier?

Självklart inte. Det är fantastiskt. Men att göra det utifrån det vi har idag. Inte, som Fredrik Björkman konstaterar, vilja bevara gårdagens internet. Ett internet som då jag alltså hävdar aldrig har funnits. Annat än i önskelistor och fantasier.

Men när Emanuel Karlsten konstaterar:

För filter är nu förbehållet oss internetanvändare. Så att vi inte ska posta olagligheter. Nu handlar det om upphovsrättsbrott, nästa gång om något annat.

Internet blir allt mindre ett uttryck för demokrati eller allas möjligheter att uttrycka sig fritt och allt mer ett medel som måste kontrolleras, styras, begränsas.

…så blir det snudd på lika parodiskt som den reklam som upphovsrättslobbyn tryckte ut när fildelningsdiskussionen rasade som mest intensivt. Ni vet de där som konstaterade om att man laddade ner mp3:or i halvkrattig kvalitet så finansierade man barnporrtrafficing. Och på tal om just barnporr så finns det redan idag aktiva filter mot just den typen av innehåll. Polisen och internetleverantörer samarbetar för att blocka denna typ av webbplatser. Så det Karlsten fasar för händer alltså redan. Det är en begränsning och kontroll av ett fritt internet. Men, tja, jag tror de flesta kan tycka att det trots allt är rätt bra, de principiella internetproblemen till trots.

Internet är fantastiskt. Dagens internet. Med dagens förutsättningar och begränsningar (som inte gör det till ett fritt och öppet internet). Jag tror krasst talat att det här inte kommer påverka internet, dess möjligheter eller oss användare särskilt mycket. Giganterna kommer drabbas. Nya licenseringsmodeller kommer dyka upp, Facebook och Google kommer få ta notan åt oss. Lagstiftningen kommer säkert att gå för långt innan pendeln, via domstolsutslag, kommer landa på ett nytt mellannormalläge. Privatpersoner, icke-kommersiella sajter och små kommersiella sajter kommer beröras minimalt.

Istället för Napster och Myspace: Spotify.

Och de flesta kommer att tycka att det är en rätt bra utveckling.

(Jag har även djupat i vad direktivet och skrivningar kring direktivet egentligen säger. Det hittar du i en separat artikel.)

Ola Andersson
Följ mig på LinkedIn om du vill ha hyfsat regelbundna, portionsförpackade spaningar. Eller varför inte skicka en kontaktförfrågan? Jag är rätt snäll (säger min mamma) och tycker det är kul att träffa människor jag aldrig träffat tidigare. Ja, även om vi inte träffas i verkliga livet.
Ola Andersson on LinkedinOla Andersson on RssOla Andersson on Twitter

Ola Andersson

Följ mig på LinkedIn om du vill ha hyfsat regelbundna, portionsförpackade spaningar. Eller varför inte skicka en kontaktförfrågan? Jag är rätt snäll (säger min mamma) och tycker det är kul att träffa människor jag aldrig träffat tidigare. Ja, även om vi inte träffas i verkliga livet.

Kommentera

avatar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Subscribe  
Meddela mig om