Programmering för icke-programmerare – 2017 års nyårslöfte?

Är programmering nödvändig kunskap bara för människor under 20 eller något som är nödvändigt att lära sig även om man har passerat 40?

Det finns några, vid det här laget, snudd på rent objektiva sanningar. En av dem är att den som inte förändrar sig kommer att malas sönder av digitaliseringen. En annan är att programmering måste in tidigt i nuvarande – och än mer kommande – generationers liv. Viktigare kunskap än att lära sig virka och sandpappra.

General Electrics VD Jeff Immelt säger att alla millennials han anställer antingen ska kunna eller ska lära sig koda. Och det går ju bevisligen att lära sig att koda även om man inte fötts in i det. Kevin Systrom, Instagrams grundare, lärde sig koda på egen hand på kvällarna. Det börjar spekuleras i att VD:n i morgon inte kommer ha gått på Handels, hen kommer ha gått på KTH. Ja, eller Youtube.

Och varför stanna där? De som styr våra länder (eller åtminstone samhället som finns omkring oss vid sidan om internet) bör också ha en god förståelse för vad som händer. Som Taiwan som disruptade sin egen regering med en informationsmonopolsprängande transprogrammerare som digitalminister.

Det är inte jag, det är ni!

Gemensamt för både våra egna resonemang – och för den delen Immelts uttalande – är att det bekvämt nog gäller “de andra”. De som kommer sen. Det är de som måste lära sig. De som måste förändra sig.

Det blir då, även om det inte är uttalat, även det som gäller för digitaliseringsförändringen. Alla måste hänga med. Alla måste lära sig. De som inte gör det kommer att bli utslagna dinosaurier. Vi himlar med ögonen och suckar över alla som inte förstår att DET HÄR är grejen och det måste alla lära sig. DET HÄR är inte sällan det man redan behärskar och tycker är kul. Inte nödvändigtvis det man inte kan.

Eller så här: när vi (ja, även jag) pratar om alla stackare som kommer slås ut av digitaliseringen så menar vi snarare “alla måste lära sig Snapchat och Pokemon Go” snarare än “alla måste lära sig förstå teknik på ett djupare plan”.

Men varför är programmering bara något som folk under 20 behöver lära sig? Hur många som jobbar med “digitalt någonting” har “programmering” som ett förbättringsområde i utvecklingssamtalen eller kompetensutvecklingen?

Programmering, dött som yrke?

Blir man automatiskt startupgrundare och får kreativitetscertifiering i samma stund som man kodat sin första applikation? Förstås inte. Ibland kan det till och med vara en nackdel att kunna för mycket. Då kan man även begränsningarna som finns. Det är först när någon kommer utifrån som de ifrågasätts. Ja, eller bara för att någon som kan börjar ifrågasätta.

Jag tror inte heller att det är önskvärt med en värld som bara består av programmerare. Eller rättare sagt: som bara består av människor som har programmering. Ungefär som när jag dödförklarade sociala medier-experten. Programmering är inte ett eget, isolerat yrke. Det är som med sociala medier-experter: det kommer vara själva fundamentet som så mycket vilar på. Lite som att skriva: alla kan det. Vissa är bättre än andra. Vissa har problem med stavningen, andra vinner Nobelpris. Men alla (ja, åtminstone här hos oss) kan skriva.

Där är vi dock inte än. Och de flesta av oss som arbetar nu har åtminstone ett par decennier till som yrkesverksamma.

Så mycket runt om kring oss nu bygger på kodning. Snart sagt allt på något sätt. Allt från algoritmerna som kan påverka val i världens största demokrati över maskinerna som skär plogblad och mal vete till programmatiska annonser och maskininlärning. Med tanke på allt som har hänt så här långt det här decenniet, vad kommer hinna hända de kommande 20 åren?

Enter: programmering för vanliga människor

När jag för en tid sedan satt med en kollega, utvecklare i grunden, som vid sittande bord knackade ihop lösningar för att paketera Analytics-siffror på en massa knasiga sätt som jag kom på så insåg jag än en gång att mina programmeringsbrister (BASIC är inte the shit 2016). Och hur det hänt ofta i diskussioner med utvecklare när jag vill göra något. Svaret har inte sällan blivit att det inte går eller är svårt because techtalk. Ungefär där är jag uppdribblad på läktaren. Inte alls omöjligt att det är precis så svårt som (jag tror) att utvecklaren har konstaterat att det är, men jag kan inte låta bli att känna att det borde finnas andra eller enklare sätt.

Jag kan förstås göra Jeff Immelt. Ägna kvällarna åt att lära mig koda på egen hand. Men det känns samtidigt som en rätt… hög tröskel. Och jag har inga illusioner om att jag kommer koda ihop nästa grej när folk har tröttnat på Housecall. Det jag vill ha är en ökad förståelse om programmering för att bli en bättre beställare, för att få en bättre förståelse och, inte minst, för att få en bättre insikt i möjligheterna från ett kodningshåll.

Det jag vill ha är en utbildning i programmering för oss som inte är och inte vill bli programmerare. En “ekonomi för icke-ekonomer”, fast om programmering.

Döm av min förvåning (ja, eller inte, av någon märklig anledning har alltid någon annan tänkt mina sjukt smarta tankar innan jag har tänkt dem) när jag hittade en kurs som låg väldigt nära det jag tänkte mig. Blandning av programmering och de möjligheter som finns i det digitala landskapet – samt, antar jag, förstås just bryggan mellan dem. En lite väl häftig prislapp just nu, men oavsett ett steg i rätt riktning (utan att jag har någon koll alls på hur bra kursen är).

2017 – icke-programmerarnas programmeringsår?

Eller så kanske man ska tänka helt annorlunda. Lite wild and crazy och hitta sammanslutningar och tillfällen där man kan mötas och byta erfarenheter över disciplingränserna. Inte bara hålla sig på sin kant med sina branschkompisar. Nätverksträffar och mingel mellan “digitalt nånting” som vill lära sig mer om programmering och utvecklare som vill lära sig mer om hur “digitalt nånting” tänker. Regelbundna träffar som är lika delar mingel och arbetsstugehäng.

Och ja. Jag inser att det här inte är ett problem om man sitter på ett företag där utvecklarna (alla två) utgör halva företaget. Men för många av oss andra, i betydligt större organisationer, ser det inte riktigt ut så. Vi är oftast, i bästa fall, beställare som pratar med utvecklarna. Inte sitter vi mellan beslutsfattare och utvecklare – med språkbarriärer åt båda håll.

Jag vet inte hur och på vilket sätt, men känner att mitt nyårslöfte 2017 nog ändå blir att jag ska bli betydligt bättre på programmering. Eller åtminstone få en bättre förståelse. Om inte annat för att föregå med gott exempel när jag säger till andra att digitaliseringen kommer att kräva förändring och nya kompetenser.

Min egen Ice bucket challenge.

Sämre nyårslöften har jag haft.

(Ursprungligen publicerad på LinkedIn 30 november 2016.)

Ola Andersson
Följ mig på LinkedIn om du vill ha hyfsat regelbundna, portionsförpackade spaningar. Eller varför inte skicka en kontaktförfrågan? Jag är rätt snäll (säger min mamma) och tycker det är kul att träffa människor jag aldrig träffat tidigare. Ja, även om vi inte träffas i verkliga livet.
Ola Andersson on LinkedinOla Andersson on RssOla Andersson on Twitter

Ola Andersson

Följ mig på LinkedIn om du vill ha hyfsat regelbundna, portionsförpackade spaningar. Eller varför inte skicka en kontaktförfrågan? Jag är rätt snäll (säger min mamma) och tycker det är kul att träffa människor jag aldrig träffat tidigare. Ja, även om vi inte träffas i verkliga livet.

Kommentera

Bli först att kommentera!

avatar
  Subscribe  
Meddela mig om