Idag firade 27 svenska publicister Pressfrihetsdagen med att unisont tvåla till Telia.
Anledningen? Telia ger kunder möjlighet att använda sex utvalda sociala medier utan att det påverkar surfpotten. Men Telia är förstås inte dummare än att man får mer uppmärksamhet om man samtidigt gör en insats för något gott: villkoret är att man lovar att vara schysst (som gissningsvis inte kanske kommer att följas upp jättehårt). Med andra ord ett inlägg mot det tilltagande näthatet (dessutom med en lysande Razzy Bailey-cover av Magnus Carlson och Molly Sandén som tema).
Det tog ungefär tio minuter för Emanuel Karlsten på Breakit att konstatera att världen som vi känner den har gått under (även om det bara omfattar två av Telias abonnemang). Ungefär lika lång tid hann passera efter publicisternas debattinlägg tidigare idag innan han sedan proklamerade att Internet hade slagit tillbaka mot Telia.
Gott så.
Nätneutralitet är, som Karlsten konstaterar, en av grundbultarna i diskussionen kring internet. Har så varit sedan internet blev var mans egendom. Men det är lite just det här som är den springande punkten. Var mans egendom. Karlsten igen:
De största operatörerna i armkrok med de största sociala medierna, som tvingar kunderna att använda deras produkter. Helt emot internets idé och själ.
Och vidare:
Det är först i lördags som Sverige ens fick en lag som försvarar nätneutraliteten. Vi har aldrig tidigare behövt en sådan, för internetoperatörer har alltid respekterat och värderat idén om ett internet där alla har samma förutsättningar för tillgång och möjlighet att nå sin publik.
Det är ungefär här mitt problem med många av nätneutralitetsförsvararna börjar. I deras värld har alla redan tillgång till internet.
Vi går tillbaka till Karlsten: ”Helt emot internets idé och själ”. Internet föddes till stor del i universitetsvärlden. För dem som var med när det begav sig så var den första kontakten med internet i datorsalen på ett universitet. Sedan dess har vi fått betala kommersiella aktörer för förmånen att komma ut på internet. Till ett pris som satts av företagen.
Redan här börjar det bli problem med nätneutraliteten. Den omfattar bara dig som redan är inne i värmen.
När operatörerna sedan upptäckte att en stor del av vårt surfande i början bestod av att vi snabbt kopplade upp oss för att kolla mejlen och så ner igen så infördes öppningsavgifter. Sedan ökades debiteringsintervallen. Från per sekund till per minut. När vi sedan började ringa allt mindre kunde operatörerna ta igen intäkterna genom att vi istället började sms:a och mms:a. I takt med att internet tog en större del av vårt telefonanvändare så blev ”obegränsad surf” en konkurrensfördel. Ett sätt att få oss att betala för mer än vi faktiskt använder. Men när vi slutar sms:a och istället använder uppkopplingen allt mer till ljud och video så var obegränsad surf ett minnet blott.
Och nu pratar vi om den rika delen av världen.
Över till publicisterna. En fri och oberoende press är förstås en väldigt viktig del i ett demokratiskt samhälle. Men om vi bortser från de statligt finansierade medierna så pratar vi om vinstdrivande företag. Företag där den som betalar bäst får synas bäst (via annonsering). Med andra ord: företag som är beroende av andra företag som betalar för att nyheterna ska ha möjlighet att komma ut. Och när vinsten ställs mot det publicistiska uppdraget så är det inte alltid medborgarnas rätt till fri och oberoende media som drar det längsta strået. Saxat ur publicisternas debattartikel:
Effekten blir extra stark i glesbygd och områden där man är beroende av mobilt bredband. Det innebär att det fria ordet inte är lika starkt skyddat där. Det blir än svårare för små och medelstora aktörer att hävda sig lokalt – om de inte vill underordna sig Facebook, dess affärslogik och publiceringsregler. I praktiken betyder det att nyhetsprioriteringen för Härjedalen i allt högre grad kommer att skötas av algoritmer på amerikanska västkusten.
Möjligheterna till lokalt hävdande verkar ha glömts bort när TV4 la ner sina lokalredaktioner trots att de gick med vinst. Frustrationen hos norrlänningarna gick så långt att Region Västerbotten arrangerade ett seminarium som konstaterade ungefär ”Sociala medier räddning för nyheter om norra Sverige”. Kanske inte algoritmer på den amerikanska västkusten, men väl avkastningsalgoritmer i Stockholm.
Vill man vara lite elak skulle man kunna säga att publicisterna, som tidigare hade ett informationsoligopol, inte gärna lämnar över det till någon annan. Och de känner konkurrensen. Konkurrensen om pengar när företag som Facebook och Google står för över halva den mobila annonseringskakan. Och där de företagen både är viktigaste hänvisningskällan och värsta konkurrenten.
Hur vet vi att medieföretagen inte är köpta av sina annonsörer? Visst, det finns lagstiftning som ska reglera och skydda pressens möjligheter att agera oberoende och branschetiska riktlinjer – men i grund och botten handlar det om förtroende. Att vi litar på att de lever upp till sin del av avtalet med oss, samtidigt som de sätter agendan och väljer vad de rapporterar om.
Men ska man gå tillbaka till grundproblemet så börjar det redan innan man har kommit ut på nätet. Och för att komma ut på nätet är det kommersiella aktörer som står mellan oss och tillgången. Och sätter priset på tillgången.
Det är kanske här som diskussionen om nätneutralitet borde börja. Inte bara neutralitet kring vilka tjänster man kan använda utan också neutralitet kring tillgången – oavsett ekonomiska förutsättningar. Med andra ord: är internettillgång en rättighet som är för viktig för att lämnas till kommersiella krafter? Men samtidigt stryper stater internettillgång för sina medborgare och bestämmer vad de får eller inte får titta på – samtidigt som företag som Google och Facebook har initiativ för att erbjuda internettillgång till människor som annars inte ens har tillgång och blir anklagade för att bara göra det för att äga internet.
Jag köper argumenten om nätneutralitet. Att det är viktigt.
Men hur mycket man än vrider och vänder på debatten så kvarstår det faktum att tillgång till internet är en produkt. En produkt som prissätts utifrån tillgång och efterfrågan. När Jeanette Gustafsson, VD för TU i TV4 intervjuas om debattartikeln slinter hon på orden när hon konstaterar att ”nätneutralitet innebär fri tillgång till internet”.
Och det är kanske där vi egentligen borde börja diskussionen och definitionen av begreppet.
Betyder nätneutralitet ofiltrerad internettillgång för dem som har råd att betala – eller betyder nätneutralitet lika tillgång till internet för alla?
(Ursprungligen publicerad på LinkedIn 2 maj 2016)