Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Digitalisering

Det är dags att digitalisera döden

Trots att vi blir allt äldre och trots att internet blir allt viktigare så sviker vi fortfarande våra äldre, inte minst för att vi sitter fast i en gammal sinnebild om vad den gruppen är. Och det är hög tid att göra döden digital.

I slutet av förra året förlorade jag min far. Inte i corona som så många andra, utan som en följd av bland annat en demens som försämrades snabbt under andra halvan av året.

När jag började skriva den här texten satt jag i hans lägenhet. Nästan allt var som förut. Jag var omgiven av samma saker som alltid, men de var nu bara saker. Det som gav dem liv och mening fanns inte längre kvar. Nu var några av dem minnen, andra saker som behövde säljas och fraktas bort. När jag nu avslutar texten är jag nästan klar med allt. Åtminstone det praktiska som behövde göras. För första gången i mitt liv har jag inte längre en fast punkt i staden där jag föddes och växte upp. En konstig känsla.

För att inte tala om den känslomässiga berg- och dalbanan när sorgen oannonserat kan ramma dig som en skenande lastbil när, var och hur som helst.

Men förutom att jag förlorade en klippa och en vän som alltid har funnits där – även om jag sista åren blev förälder – så fick jag också upp ögonen för saker jag inte ägnat särskilt mycket tankar innan. Som hur många steg och handgrepp det faktiskt är i något så basalt som att brygga kaffe i en vanlig melittabryggare. Och hur svårt det blir att 14 mil bort förklara hur man laddar mobilen för någon som inte längre förstår skillnaden mellan en iPhone och ett skrivbord.

Det fick mig också att inse hur svårt vi fortfarande har att hantera döden. Eller rättare sagt: hur kort väg som digitaliseringen har kommit här. Saker som jag på teoretiskt plan visste redan innan, men så ofta så krävdes det egen erfarenhet för att polletten skulle trilla ned. Med ekande tyngd.

Inte så att jag är unik i det här. Eller att det inte redan har skrivits massor om det här redan. Men det kommer behöva skrivas och pratas betydligt mer om det här, fram till dess att åldrande och död blir lika naturliga delar av det digitala livet som det analoga.

Här är tre områden som måste digitaliseras.

1. Vi måste uppdatera synen på pensionärer

Varje gång som Svenskarna och internet eller andra undersökningar om människors internetvanor fördelade på alla åldersgrupper landar så har pensionärer, framförallt användare från 70 år och uppåt, senaste åren varit den snabbast växande användargruppen. Inte särskilt konstigt, med tanke på att andelen som aldrig har använt ny teknik är störst här. Då blir också tillväxten den snabbaste när alla andra redan är ombord.

För att de ska kunna lämna plattformen finns allt fler initiativ som går ut på att lära äldre människor hur man använder Bank ID, Facetime och Instagram. Fantastiska initiativ, förstås, men som också bygger på just att människor måste lära sig tekniken. Vi lägger en exkluderande lägstaribba och hoppas att de någon kommer att hjälpa dem som inte orkar ta sig över på egen hand.

Men som alla målgrupper och personas så finns det en hel hög olika individer. Vissa är mer techsavvy än en tjugoåring. Men det är inte det enda område där vi mentalt sitter fast i en gammal mall. Och även om exempelvis Svenskarna och internet har ett högre åldersspann för de ”äldre” så lever även där den numer lite obsoleta bilden av en massa gamla människor som en dag vaknar och upptäcker att det finns något som heter internet.

Visst finns det en hel del pensionärer som är för gamla för att någonsin ha kommit i kontakt med en dator, men med tanke på att internet i sin nuvarande form har sisådår 30 år på nacken så har sannolikt en majoritet av alla pensionärer inte bara rätt bra koll på mycket av hur internet fungerar – de har också färsk erfarenhet. Pensionärer kommer som bekant från arbetslivet. Det är också här en stor del av den ökande internetanvändningen bland pensionärer i stor beror på.

Med andra ord: Det handlar inte om en massa pensionärer som helt plötsligt upptäcker internet. Det handlar om en massa internetanvändare som helt plötsligt blir pensionärer.

Det här måste vi göra till normalläget när vi tänker på pensionärer och internet.

2. Tekniken måste kunna åldras med oss

I och med att sista tiden gick så fort för min far så bröt jag mot ungefär alla coronariktlinjer som fanns. Jag var hos honom varje eller varannan vecka. Jag hade inget val, eftersom stödfunktionerna inte var på plats och jag var nybörjare på vad och hur det skulle göras.

Men även om jag träffade honom ofta så insåg jag samma sak som många andra före mig – inte minst under pandemin: hur digitala hjälpmedel kan föra människor närmare varandra. Eller åtminstone delvis bli en väldigt bra ersättare när det inte går att träffas fysiskt. Det innebar att jag kunde ha daglig kontakt via telefon eller video nära nog varje dag med min far 14 mil bort. Men även hjälpa till med mer konkreta behov. Som att min faster ringde min far varje morgon och kväll för att påminna honom om medicinen fram till dess att det inte räckte längre.

Men så kom vi vi till den punkten när det blev allt svårare att hjälpa till. Och ens att ha kontakt.

Ganska länge innan vi kom dit hade jag frustrerats över iPhonens begränsade möjligheter att ställa in den (eller någon av de iPads jag ställt upp) till att fungera på ett bra sätt. Ett ”barnläge”, fast för andra ändan av livsspektrat.

Som att det inte går att skapa vettiga, låsta genvägar för att ringa eller starta videosamtal. Eller att det inte går att stänga av funktionen att alla appikoner börjar dansa om man råkar hålla fingret nedtryckt lite för länge. Frustrationen över att det inte går att koppla upp sig mot någon annans iPhone-skärm på ett enkelt sätt, som går med en dator. Småsaker, men som blev stora problem. (Här utgår jag från att Android har bättre möjligheter att anpassa. Jag hoppas det, åtminstone.)

Sedan blev det svårt för min far att förstå hur man svarar. Och sedan hur man laddar mobilen. Och om mobilen är urladdad så går det inte längre att ha kontakt.

Det gjorde att jag fick börja titta mig runt efter stationära telefoner. Telefoner som inte laddade ur. Och som hade färre saker som försvårade användningen än en iPhone eller en iPad med en fasttejpad strömsladd.

Nu var min far inte jättevass på teknik, men hade använt dator hyfsat avancerat i över tre årtionden. Mobil två årtionden. Smartmobil ett årtionde. Men nu blev saker som inte varit några som helst svårigheter tidigare allt större utmaningar.

Då finns det som sagt var alternativ. Som företag som tar fram enkla produkter för gamla eller funktionsnedsatta användare. Förstås fantastiskt att det här finns, men vad vi (som samhälle och företag som tar fram produkterna) då säger är: trist att sakerna du har använt har blivit för svåra för dig. Nu får du köpa något enklare.

Ett stigma. Att det är fel på användaren. Inte att det är ett fel och ett tillkortakommande hos tekniken.

Det måste vara tvärtom. Tekniken ska kunna åldras med sin användare. Ja, eller inte bara åldras utan också rätt långt kunna fortsätta vara sällskap när fysiska eller mentala förutsättningar förändras.

3. Döden måste bli digital

Ännu en fantastisk sak med digitaliseringen var att jag de sista åren i min fars liv kunde hantera nära nog hela hans ekonomi på distans. Tack vare att jag kunde lägga in hans Bank ID i en extra mobil så kunde jag betala hans räkningar, beställa medicin och förnya recept och andra saker där det krävdes identifiering för de fullmakter jag hade.

Så några dagar efter att min far hade gått bort och jag skulle gå in för att hantera en räkning som kommit så upptäckte jag att hans Bank ID hade spärrats. En av de första åtgärderna när en bank får information om ett dödsfall, tydligen.

Det här gjorde i sin tur att jag inte hade tillgång till hans bankkonton längre. Allt låst i väntan på bouppteckning, så så långt inga konstigheter. Visst, var lite bökigt att inkomna räkningar som skulle betalas behövde skickas in via pappersblanketter, men det var som tur var inte särskilt många (ja, eller för att göra det enkelt för mig själv så betalade jag det mesta via mina egna konton istället).

Betydligt värre blev det när jag skulle försöka göra saker som krävde identifiering. Saker där Bank ID fungerade utan problem tidigare. Men nu behövde jag fysiskt ta mig till banken 14 mil bort (en lokal sparbank) för vissa ärenden. Jag kunde inte ens få svar på hyfsat enkla frågor om hans konton eftersom jag inte hade möjlighet att identifiera mig.

I stort så skjutsades jag tjugo år bakåt i tiden för det mesta av den administration som krävs runt en bouppteckning. Inklusive att skaffa två signaturer som vidimering på vissa underlag i tider när man helst inte ska träffa människor man inte bor med.

Jag insåg med andra ord att döden fortfarande är väldigt, väldigt analog. Och då menar jag egentligen inte det som har med själva döden och begravningen att göra. Utan efterarbetet. Ironiskt nog så var just allt kring begravningen betydligt mer digital än efteradministrationen.

Och det stora problemet är att mycket av det som behöver göras av efterlevande automatiskt kan flyttas över. Men det går inte att ärva en identitet. En ID-handling.

Ironiskt nog känns det inte som ett så stort problem. Via Apoteket går det att få fullmakt för någon annan via det egna Bank ID:t. Borde rimligtvis inte vara en särskilt mycket större apparat att göra samma sak här. Att alltså flytta över någons identitet till en efterlevande, för att kunna göra så enkla saker som att ställa en fråga om en avliden persons tillgångar. Det mesta skrivs redan över rätt automatiskt, men själva utförande bygger fortfarande antingen på papper eller på att du fysiskt kan gå någonstans.

När vi förväntas göra allt online så måste vi också kunna göra allt online.

Tack för allt

Är det här oöverstigliga hinder? Nej, förstås inte. Och det är inte så att det inte löser sig redan idag.

Men det här är lägen och situationer i livet när det är ännu jobbigare att behöva skuggboxa mot tekniken. När saker som skulle kunna underlätta så mycket – med rätt små insatser – bygger ännu högre murar och hinder.

Det livslånga lärandet i all ära, men vi måste prata mycket mer om den livslånga tekniken.

Teknik som kan få oss att växa som människor, ta hand om oss och föra oss närmare varandra. I alla skeden av livet. Och efteråt.

Så att vi verkligen kan lägga tid på att umgås med och finnas för dem som betyder mest för oss.


Prenumerera på mitt nyhetsbrev

Jag gillar Olas digitala spaningar!

Gillar du det jag gör? Visa gärna din uppskattning genom att donera lite pengar. Det hjälper till att betala för webbhotell och andra kostnader.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *