Kategori: Artikel
Unlock with Patreon
Ni har koll på läget så här långt. Efter att Ryssland invaderade Ukraina så drämde framförallt USA och EU till med mer långtgående sanktioner än vad de före angreppet hade flaggat för. De eskalerade dessutom sanktionerna betydligt snabbare än vad jag hade trott. Även hjälpen i andra former, som vapen (vilket inte minst innebar ett historiskt svenskt beslut, att skicka 5000 pansarskott och andra förnödenheter till ett land i krig).
En stor anledning till att världen slutit samman är förmodligen för att Ryssland redan hängde löst i den internationella gilla-listan. Men också för att Ukraina visade sig synnerligen ovilliga att lägga sig ned och bara acceptera sitt öde och för att presidenten Volodymyr Zelenskyj valde att dra på sig uniform istället för att fly landet när de ryska tanksen rullade över gränsen.
En David som alla vill gilla och backa, helt enkelt därför att Goliat på alla vis i det här fallet är så otrevlig.
Sanktionerna har till och med gått så långt att det som lyftes fram som atombomsåtgärden, att stänga av Ryssland från det internationella banköverföringssystemet Swift, redan delvis har börjat användas. (Och ja, atombombsåtgärd är med tanke på omständigheterna ett rätt obehagligt begrepp.) Ryssland är allt mer isolerat, såväl ekonomiskt som, tja, ungefär alla sätt som går.
Men där de vanligtvis långsamt malande byråkratikvarnarna i USA och i EU har snurrat i ett frenetiskt tempo så har det gått desto långsammare bland världens företag och andra kommersiella organisationer. Och det kanske allra värsta är västvärldens techgiganters ovilja att göra något konkret för att straffa eller ens markera mot Ryssland.
Faktum att det snarast har varit en dånande tystnad från deras sida.
Krig på marken och mot sociala medier
Sanningen är som bekant det första offret i krig. Det var därför inte alls särskilt förvånade att beefen mellan Ryssland och de stora amerikanska sociala medierna skruvades upp ytterligare ett par snäpp när kriget inleddes.
Det dröjde inte särskilt länge innan ryska regimen krävde att Facebook (tjänsten alltså, som fortfarande heter Facebook) skulle sluta censurera ryska medier (ja, i praktiken statsmedier, eftersom det nära nog är de enda som finns kvar). ”Censur” som i att Facebook vägrade gå med på en begäran från Ryssland att föregaget skulle sluta faktachecka och därmed bullshitta innehållet som regimen kablade ut via landets medier.
Det i sin tur gjorde att Ryssland gjort som de har gjort tidigare när utländska stora plattformar inte ville spela boll – de började strypa trafiken till Facebook. Att få användare att tröttna när allt går i sirapskvicksandstempo istället för att aktivt blocka tjänsten. Även Twitter drabbades av samma öde.
Förhållandet mellan Ryssland och Facebook blev inte bättre när Facebook även begränsade åtkomsten till några av de ryska statliga medierna i Ukraina.
Men Meta stannade inte där. Företaget gick även ut med att de stoppar alla möjligheter för ryska statsmedier att köra annonser mot eller på andra sätt tjäna pengar på sitt innehåll. (Även om det inte är helt klart så utgår jag från att det inte bara gäller Facebook utan även Instagram.)
Ungefär samtidigt gick även Youtube ut med att de gör samma sak – slutannonserat för kanaler kontrollerade av ryska regimen. Precis som Meta så begränsar Youtube också några av dessa kanaler i Ukraina. Och i både Metas och Youtubes fall så handlar det om globala annonsseringsstopp för de aktuella kontona. Inte bara för innehållet som kablas ut i Ryssland, alltså.
Dessutom så gick Elon Musks SpaceX ut med att de aktiverar sitt rymdinternet i Ukraina som 29:e land ut, för att hjälpa Ukraina behålla kontakten med resten av världen i takt med att Ryssland aktivt jobbar för att sänka internet i Ukraina.
Bra insatser, alltså. Men nu pratar vi inte om vilka företag som helst. Vi pratar om några av världens största och viktigaste bolag. Och i det ljuset är insatserna rätt… klena. Om jag ska vara snäll.
Det går trots allt fortare att räkna upp allt som techjättarna INTE har gjort för att straffa Ryssland.
Faktum är att de åtgärder som de har vidtagit mer än något har handlat om att stoppa en rännil för att säkerställa att den stora intäktsfloden ska kunna forsa på precis som vanligt.
Techbolagens sanktionspaket är smärtsamt tomt
De kanaler och konton som har förlorat sina annonseringsmöjligheter får däremot fortsätta lägga upp sitt propagandainnehåll. Att spridningen har begränsats i Ukraina är ett svar på begäran från landets regering, inte på initiativ av Meta eller Youtube. Visst, Youtube kommer också skruva ner antalet gånger som de Putin-kontrollerade kontona rekommenderas, men de kommer alltså fortsätta kunna lägga upp innehåll och, kan vi anta, kommer fortfarande rekommenderas av Youtube – om än i mindre utsträckning.
Men som sagt. Innehållet kommer alltså finnas kvar. Och fyllas på.
Såväl Meta som Google lär argumentera att innehållet inte bryter mot plattformarnas riktlinjer – och att de tar ner eventuellt innehåll som faktiskt gör det. Men att de inte stänger kontona helt handlar förstås om att de inte vill stöta sig ännu mer med Ryssland. Och genom att innehållet finns kvar så finns det anledning för människor att komma tillbaka till Facebook och Youtube. Och varje besök innebär som bekant potential för annonsvisningar.
Men Google och Meta är förstås inte de enda techjättar som rätt direkt berörs av invasionen. Apple är det techbolag som kanske bättre än något annat har bemästrat balansgången med att inte stöta sig med någon. Alls. Det känns nästan så, åtminstone (även om utvecklare bakom appar som kastats ut från Appstore eller Epic Games säkert inte håller med).
Och är du ett av världens största och mest inflytelserika företag så kommer det som ett brev på posten att folk i kris vänder sig till dig. Som Ukrainas vice statsminister Mykhailo Federov. I ett öppet brev till Apples VD Tim Cook uppmanade Federov iPhone-tillverkaren att sluta sälja sin produkter i Ryssland. Och att stänga ned Appstore i landet.
Vi kan nog utgå från att sannolikheten att det kommer hända är väldigt låg. På samma sätt som sannolikheten är låg att Google skulle göra motsvarande. Eller att Google skulle stänga ned Youtube eller sin sök. Men jag har heller inte hört flaska om att Microsoft, Amazon eller Google skulle sparka ut ryska företag från sina molntjänster (däremot har även Microsoft plockat bort statsmedier från flera av sina tjänster – efter det att EU svartlistat kanalerna). Överlag är det få som vill ta det steget. Fine att stötta Ukraina allt man bara kan, men att aktivt avstå från försäljning i Ryssland innan sanktioner skulle tvinga fram det (vilket var precis varför en av världens största chiptillverkare införde sanktioner mot Ryssland)? Skulle inte tro det va?
Vi har sett exempel på det här. Som att en av världens största chiptillverkare TSMC införde sanktioner mot Ryssland. Eller att lastbils-Volvo stoppar sin produktion i Ryssland. Men i båda fallen handlar det just om att sanktioner har tvingat fram det.
Eller för den delen, selektiv inkonsekvens: att H&M har stängt sina butiker i Ukraina men håller dem öppna i Ryssland. Eller att SpaceX öppnar sin internettjänst Starlink i Ukraina medan Tesla fortsätter sälja bilar i Ryssland.
Och kinesiska TikTok? De har väl överhuvudtaget inte gjort något alls. Precis som hemlandet.
Intäkterna först, Ukraina betydligt längre ned i priolistan
Finns det argument att inte dra till med de här åtgärderna? Visst. I H&M-fallet handlar det i Ukraina-fallet om oro för medarbetarnas säkerhet (antar jag), medan samma risk inte föreligger för dem som arbetar i de ryska butikerna. I samtliga fall är det dessutom åtgärder som skulle kunna sägas slå brett mot ryska allmänheten och inte mot Rysslands regim.
Apple kan motivera beslutet att hålla Appstore öppet med att det är en fråga om demokrati och risk för att ryssarna annars skulle var utlämnade till Kremls propagandamaskin samtidigt som att det skulle minska människors möjlighet att tjäna pengar. Meta och Youtube kan säga ungefär exakt samma sak.
Och de skulle ha rätt. Appstore och Facebook är massiva ekonomier på egen hand. Även utanför plattformarna. Eller rättare sagt – att det är tack vare att de finns som många kan livnära sig. Det har såväl Apple som Facebook påmint oss om vid flera tillfällen. Även andra, som Google.
Även om de amerikanska techjättarna inte är lika dominerande i Ryssland som i många andra länder så lär de fortfarande stå för rejält stora delar av landets ekonomi.
Rejäla sanktioner från de stora techbolagen mot Ryssland skulle alltså kunna få rätt stora konsekvenser. En total nedstängning av tjänsterna och därmed möjligheterna att tjäna annonspengar eller säkerligen i många fall i praktiken stoppa småföretagares möjligheter att bedriva sin verksamhet. Centrala delar i ryssars mobiltelefoner skulle därmed sluta fungera.
Ett företag som Meta skulle dessutom kunna stänga bara Facebook och Instagram och låta Messenger och, i praktiken främst, WhatsApp rulla vidare. Att behålla kanalerna som möjliggör kommunikation öppna, men stänga plattformarna för bred informationsspridning – läs: propagandamaskineriet – som även är viktiga komponenter i vanliga ryssars vardag vad gäller annat.
Det skulle slå för brett mot människor som inte är skyldiga till invasionen. Men det skulle också precis kunna vara poängen. Vända ryssar mot sina ledare, som invaderar grannländer bara för att utöka sitt territorium och inte förlora makt – eller att en före detta Sovjetrepublik lyckas blomstra helt på egen hand.
Men det lär inte hända. Apple, Meta och Google och de andra stora techbolagen kan lägga lite pengar på att stötta ukrainarna, men att frivilligt ge upp intäkter och kanske en hel marknad? Not so much. Det är synd om Ukraina, men inte så synd. För vad det i praktiken handlar om är att företagen vill tjäna pengar. Förstås.
Men officiellt kommer det alltså heta att de inte vill straffa vanliga ryska konsumenter. Att använda dem som spelpjäser för att trycka på för en förändring och ett slut på invasionen. Och i Googles och Metas fall kommer det här klinga extremt jävla illa.
Hot mot EU, tystnad mot Ryssland
Minns du 2019? När Google lobbade som mest mot EU:s upphovsrättsdirektiv? Framförallt mot den del som skulle tvinga Google att dela annonsintäkter från sin sök- och nyhetsaggregeringsverksamhet med publicister? Ett lobbande där Google gärna återkom till hotet att de kanske skulle lämna EU om de inte fick som de ville? Något som de också hade gjort i såväl Tyskland som Spanien när de två länderna sjösatte liknande lagstiftning före upphovsrättsdirektivet.
Det gick så långt som att Google till och med tog fram exempel på hur bedrövligt tomma sökresultaten i EU skulle bli om Google skulle ändra för att slippa betala publicisterna.
Eller början av förra året, när Facebook beefade med Australien om exakt samma sak: att betala för nyheter som delades och spreds på plattformen. Här hotade Facebook med att blocka australiska publicisters nyheter från plattformen – vilket var precis som skedde när Facebook inte fick sin vilja igenom. Under några dagar så kunde vare sig australiska publicister eller australiska Facebook-användare se eller dela nyheter på Facebook. Inte ens från utländska nyhetssajter.
I båda fallen handlade det om åtgärder som i allra högsta grad drabbade ”oskyldiga”, alltså helt vanliga internetanvändare och konsumenter. I båda fallen skramlades det dessutom med hot att företagen helt skulle stänga ned sina tjänster i de aktuella regionerna. Och i båda fallen använde Facebook och Google sina egna användare som bönder för att driva fram förändringar på det politiska schackbrädet. Deras proxykämpar mot den onda motståndarsidan.
Den stora skillnaden var att det den gången var Facebooks och Googles affärsverksamheter som var den goda sidan. Företagen lobbade som bara den för att piska upp användarna så att de skulle vända ilskan mot sina ansvariga politiker och därmed säkerställa att techbolagens vinster inte skulle äventyras.
Men nu? När en av världens (trots allt) supermakter bokstavligen talat rullar in i ett grannland bara för att en diktator ska kunna klamra sig fast vid makten? När David är vanliga människor som tillverkar molotovcocktails hemma i badkaret för att skydda sina liv och sitt land? Då rullar Metas och Googles verksamheter på när nog som om inget har hänt.
Och den här gången har vi inte ens fått ett endaste litet hot om att Meta eller Google ska lämna Ryssland. Till skillnad från när när Facebook och Google femårsttrotsade därför att EU och Australien ville att skulle dela med sig av hinken till de andra barnen i sandlådan.
Minns i november
Frågan är förstås vad som händer nu. Kommer techbolagen självmant att dra fram sina egna atombombsåtgärder som de massiva ekonomiska supermakter de är? Jag är väl, ska vi säga, lite tveksam. men konstigare saker har hänt.
Det kanske blir så att Apple och Google stänger sina appbutiker och andra tjänster i Ryssland och slutar sälja sina produkter där. Att Meta stänger av tillgången till Facebook och Instagram. Att molnföretagen och till och med TikTok steppar upp och drar åt tumskruvarna på den ryska krigsmaskinen.
Men mer sannolikt är väl att OM något liknande händer så beror det på att politiker pekar med hela handen snarare än att företagen själva gör det.
Har vi tur så är det här snart överspelat. Åtminstone det mest akuta. Att Ryssland villkorslöst drar sig tillbaka och sanktionerna mot Ryssland och Belarus kan skruvas tillbaka något snäpp – en nivå där de å andra sidan sannolikt kommer att ligga kvar ett tag.
Men oavsett hur det går så kan det vara läge att påminna techbolagen, nästa gång de femåringstrotsar med nedstängningshot mot EU eller något annat icke-krigförande, icke-diktatorstyrt land, om den där vintern 2022. Och hur de agerade då.
NFT – flipp eller flopp? Ja, som all ny teknik så är meningarna delade. Senaste tiden känns det som att det har rasat in artiklar som sågar eller försvarar det just nu väldigt heta formatet. I förra veckan var det dags för ännu en, där hypen sågades. Men det som förvånade mig extra mycket här var vem som höll i sågen: Internetstiftelsens insiktsguru Måns Jonasson.
Vi börjar från början. I förra veckan hade SvD en artikel om NFT:er, där bland annat Internetstiftelsens Måns Jonasson uttalade sig. Jag såg sedan en artikel hos Breakit som gick igenom lite highlights ur SvD:s text. Där konstaterar Måns:
Konstnärer har försökt att hitta på ett sätt att säkra sin försörjning. Det är en klassisk hype, i början är det något nytt och spännande vilket leder till att ett fåtal lyckas tjäna pengar på det. Då ger sig fler in och förmodligen slutar det med att ingen vill köpa. Folk inser att man kan kopiera en jpeg-bild.
och
Jag tippar på att hypen är död inom ett år.
När jag la ut min första spontana reaktion på LinkedIn så flaggade jag för att mina åsikter vilade på rätt skakig grund: eftersom jag inte har någon SvD-prenumeration så kunde jag inte läsa den artikeln eftersom den låg bakom betalvägg. Jag byggde alltså ett resonemang på en andrahandskälla som i sin tur byggde på en artikel där det alltid finns risk att de korta citat från en artikel som publiceras är tagna nästan helt ur sin kontext.
Och som jag misstänkte så bekräftade Måns själv att det förstås fanns ett mer utförligt resonemang kring de citat som hamnade i artikeln. Men han bekräftade i och med det indirekt att han åtminstone inte var helt felciterad. Så det som fick mig att reagera på Breakits/SvD:s artiklar och Måns citat gäller alltså fortfarande.
Nu kommer jag rätt mycket ta utgångspunkt i det Måns konstaterade i artikeln, men han är förstås inte ensam i den här synen. Det handlar alltså egentligen om ett bredare resonemang. Men oavsett så handlar det om tre saker som jag reagerar på i Måns uttalande om NFT:er och framtiden. Ja, jag skulle säga att det är tre saker där Måns helt har missuppfattat tekniken och i min värld har fel i sin verklighetsbeskrivning.
Vad är NFT?
Men först, en kort sammanfattning av tekniken vi faktiskt pratar om här. NFT, eller non-fungible tokens. Ett av de förmodligen sämsta namn som har getts en teknik om man vill att den ska bli något för gemene man.
Väldigt förenklat så är NFT en blockkedjebaserad teknik som är tänkt att vara en digital version av det som är en självklarhet i den fysiska världen: kunna sälja digitala föremål i begränsad upplaga. I stort kan man säga att en skillnad mellan fysiska objekt och digitala objekt är att den sistnämnda kategorin gör det möjligt att skapa en oändlig mängd kopior utan försämrad kvalitet. De kräver heller inte att varje kopia som görs kostar råvara. Om du gör en fysisk kopia av exempelvis en tavla så krävs att du trycker upp kopian på papper eller liknande.
Du kan förstås göra en digital kopia av ett fysiskt föremål, men då innebär det oftast någon grad av försämrad kvalitet. Som att skanna in eller ta en bild av en fysisk tavla. Ja, och så har vi förstås merparten av alla fysiska föremål: de blir inte alls de samma i en digital version. Som en kruka eller en stol.
Det här var också en stor anledning till att musiken när den blev digital direkt förlorade i värde. Ännu mer när den digitala musiken sedan kunde distribueras över internet – helt utan fysiska förpackningar. Det gick att kopiera en musikfil hur många gånger som helst utan att kvaliteten försämrades.
NFT är alltså en teknik som ska kunna göra det möjligt att släppa digitala föremål i begränsade upplagor. Precis som fysiska föremål som kan någon bestämma sig för att bara släppa tio exemplar av ett föremål som tio personer sedan kan köpa. När de tio exemplaren har sålt slut så finns det inga fler. Det enda sättet att sedan kunna få tag i ett exemplar är att köpa det från någon av dem som sitter på de tio exemplar som såldes. Andrahandsförsäljning, alltså. Precis som det fungerar för fysiska föremål.
NFT-tekniken löser det här genom att varje sålt exemplar kopplas ihop med en ägare i ett ”publikt register”. Andra kan gå in i registret och se vem som äger ett av de digitala objekten. Lite som lagfarten till en tomt eller registret över vem som äger en bil. Om någon försöker sälja en förfalskning så kan man gå in i registret och se om den personen faktiskt äger originalet.
I stort så bygger NFT på samma grundteknik som kryptovalutor. Om man vill göra en väldigt enkelt skillnad mellan kryptovalutor och NFT:er så kan man säga att kryptovalutor är blockkedjeobjekt som innehåller en valuta, som Bitcoin eller Ethereum, medan NFT:er är blockkedjeobjekt som innehåller alla andra slags digitala format.
3 sätt som Måns Jonasson har fel om NFT
Så. Då vet vi i stort vad vi pratar om här. Över till artikeln om NFT:er i allmänhet och citaten från Måns Jonasson i synnerhet. Vi börjar med att titta på citaten en gång till:
Konstnärer har försökt att hitta på ett sätt att säkra sin försörjning. Det är en klassisk hype, i början är det något nytt och spännande vilket leder till att ett fåtal lyckas tjäna pengar på det. Då ger sig fler in och förmodligen slutar det med att ingen vill köpa. Folk inser att man kan kopiera en jpeg-bild.
och
Jag tippar på att hypen är död inom ett år.
Fetningarna är mina och det är här som Måns i mina ögon är ute och cyklar. På tre sätt, närmare bestämt.
1. NFT är mycket mer än bara digital konst
Som jag skrev i mitt försök att sammanfatta vad NFT faktiskt är så är NFT långt mer än bara digital konst. Jag förstår absolut hur vi har hamnat där. De mest uppmärksammade NFT:erna har varit konst i någon form. Som när Beeples ”Everydays: The First 5000 Days” såldes för 69 miljoner dollar (ett verk som egentligen är vad de heter: en samling av 5000 individuella verk). Ja, även när Twitter-grundaren Jack Dorsey sålde sin och därmed världens första tweet som en NFT för 2,9 miljoner dollar så var det i mångt och mycket, tja, en konstinstallation.
Och det är kanske framförallt det här som har fått just konstnärer att hoppa på NFT-tåget. Bilder var lite först ut som format att krängas som NFT och visst lär det ha funnits konstnärer som hoppas dra in tokmycket pengar. Men det är nära nog som vanligt de redan etablerade som kunnat tjäna några pengar alls. För övriga är det inkomstmässigt lika tråkigt som vanligt när det gäller konstskapande. Och, ja, det lär de flesta som hoppar på NFT-tåget vara smärtsamt medvetna om. Men NFT, precis som den mesta ny teknik, har gett nya uttrycksmöjligheter konstmässigt.
Det kanske mest lysande metaexemplet så här långt var när blockkedjeföretaget Injective Protocol köpte ett original av konstnären Banksy för 95 000 dollar som de sedan . Videon när verket brann upp såldes sedan som en NFT för 380 000 dollar. Och ja, det i sig var förstås en blinkning, en referens och en kommentar till att Banksy själv förstörde ett av sina verk i en dokumentförstörare, precis efter att någon hade köpt verket för 1,4 miljoner dollar vid en auktion på Sotheby’s.
Det blir förstås ännu bättre av att det förstörda verket tidigare i höstas, tre år senare, såldes igen. Nu för 25,4 miljoner dollar.
Men det stannar som sagt var inte bara vid konst. Vi har redan sett hur musikartister har anammat, eller åtminstone doppat tån, i NFT:er. Kings of Leon släppte sitt senaste album ”When You See Yourself” som en NFT, inklusive paket med ”Golden Tickets” som ger plats längst från på Kings of Leon-konserter resten av livet, Grimes sålde paket som förutom originalkonst också bestod av originalvideos, Eminems NFT:er bestod av digitala figurer baserade på några av hans karaktärer, instrumentala beats och en exklusiv video och hiphopproducenten Timbaland har släppt paket med låtar och beats tänkta att remixas och sprida vidare.
Musik kan som bekant även avsnjutas live och den som är sugen på att uppleva Swedish House Mafia när de ger sig ut på turné nästa år kan köpa NFT-biljetter som ska ge tillgång till exklusivt material. Konsertarrangören Live Nation talar dessutom om att formatet ska kunna göra det möjligt att ”fördjupa relationen mellan artist och fans” utan att de själva vet exakt vad det innebär. Och visst finns det numer en plattform som renodlat satsar på NFT-konserter. Plus att NFT-biljetter förstås också kan göra det ännu svårare att sälja falska biljetter till evenemang.
Vi har även sett hur NFT:er börjar dyka upp i filmvärlden. Quentin Tarantino sålde osläppta scener från Pulp Fiction som NFT:er och Anthony Hopkins senaste film såldes som en NFT. För både musik och video pratar vi alltså om vad som kan bli nya plattformar för direktförsäljning – och direktdistribution – av digitalt innehåll.
Och konserter och musik blir mer och mer självklara inslag, på metaverse-manér, direkt inuti spel. Men spelvärldar blir också allt viktigare som sociala medier, marknadsföringskanaler och shoppingplattformar. Kryptovalutor blir allt vanligare som inslag för att köpa och sälja föremål inuti spel och här hittar vi också spel baserade på blockkedjeteknik med köp och sälj av NFT:er som del av spelupplevelsen.
Ja, och självklart har TikTok släppt en egen NFT-kollektion med några av plattformens stilbildande och ikoniska klipp.
Och det i mitt tycke kanske mest spännande med NFT-tekniken är att den har stöd för att bygga in ”royalties” i själva NFT:n. Den som skapar en NFT (lite beroende på vilken plattform som används för att skapa den) kan välja att ange en royalty, exempelvis 3 % av köpesumman. När NFT:n sedan säljs vidare så får upphovsmakaren del av försäljningssumman – varje gång som objektet säjs. Det skulle alltså kunna bli ett helt nytt sätt för upphovsmakare att få betalt för sitt arbete – även när de börjar säljas vidare i andra, tredje och fjärde hand. Ja, överlag att det byggs upp ett alternativt sätt att ta betalt och tjäna pengar för digitalt innehåll.
Jag stannar här. Det här är bara ett axplock av områden där NFT:er redan är vanliga och drar in rätt bra med pengar. Inte bara när megakändisar står som säljare. Men ni fattar nog min poäng.
NFT är i stort ett behållarformat som kan rymma i princip vilket digitalt objekt som helst. Och även fysiska föremål. Åtminstone ägarbevisen till dem.
2. Folk är beredda att betala för unika upplevelser
Internet har gjort att ungefär allt som går att göra digitalt finns tillgängligt oberoende av tid och rum. Men i takt med att allt finns tillgängligt överallt för alla hela tiden så ökar också vår önskan efter det unika och begränsade.
Det är därför vi fortfarande går på konserter eller bio, trots att det lika gärna skulle kunna gå att uppleva hemma i vardagsrummet.
Men det är också därför som försäljningen av vinylskivor är på sina högsta nivåer på hur länge som helst. Och ja, till och med den gamla klassiska kassetten mår bättre än på väldigt länge.
Visst går det att argumentera att vinylköparna gör det för den överlägsna ljudkvalitetens skull. Men med tanke på att nästan alla de stora musikströmningstjänsterna numer erbjuder hifi-kvalitet för den som vill – kvalitet som ska vara i nivå med eller till och med bättre än ljudet från vinylskivor (ja, i teorin åtminstone) så blir det argumentet allt mindre giltigt.
Inte minst som det behövs ljudutrustning och, krasst talat, inredda rum som är optimerad för den typen av ljudkvalitet för att man ska kunna få ut den fullständiga upplevelse. De flesta lär inte sitta på det, inte ens bland dem som köper vinyl. Och att kassetten i det här sammanhanget fått ett uppsving är ännu märkligare. Särskilt som det kostar mer än en månadsprenumeration på Spotify för att få tag i samma låtar via de fysiska formaten.
Vad som är mindre märkligt är att det här händer. Förutom att vi numer som sagt var är extra svultna på det exklusiva så har vi människor alltid fungerat så här.
Det finns väldigt få som behöver köpa originalverk. De flesta är precis lika glada med en plansch med en kopia av ett Banksy-verk på väggen. Eller vilken konstnär som helst. Med rätt ram så kan du få originalet av ”Mona Lisa” på väggen hemma i bostaden (även om det kanske blir lite svårare att övertyga dina vänner om att det inte är en billig kopia i just det läget).
Men trots att vi kan få tag i (typ) samma sak för en betydligt lägre peng så betalar vi för originalet. För även om ingen annan vet det så vet JAG att jag sitter på ett original. Det räcker för mig. Det gör att värdet av upplevelsen större för mig. Oavsett om det handlar om att titta på en tavla på väggen eller lyssna på musiken från en vinylskiva.
Sedan finns det förstås två andra saker utöver själva upplevelsen vid konsumtionen. Den ena är att ett originalverk av en konstnär kan öka i värde. En investering, alltså (och ja, även en plansch kan öka i värde i takt med att folk kastar sina exemplar, men inte lika mycket). Och den andra saker är att vi vill betala den som har skapat verket. Vi vill visa vår uppskattning för upphovsmakaren, mer än att bara betala något öre för en strömning (eller inte alls om vi piratar).
Precis samma mekanismer gäller för NFT. Det är tekniken som är ny. Våra mänskliga drivkrafter och sätt att rationalisera beslut är samma som de alltid har varit.
3. Digitala objekt > fysiska objekt
Men så har vi också det stora svagheten i ovanstående resonemang. Det handlar om att du betalar för något som är begränsat på riktigt. Du betalar inte bara för musiken på en vinylskiva, du betalar för själva plastskivan och omslagsmaterialet tryckt på något pappersliknande material. Och om du går på konsert eller bio så upplever du inte bara exakt samma sak som du skulle kunna lyssna på eller se hemma – du får en annan slags upplevelse med andra människor, större ljud och större skärm. I några av NFT-exemplen jag gick igenom ingår fysiska upplevelser och produkter på köpet.
Men när det handlar om saker som är rent digitala så finns inte de här sakerna. Som Måns konstaterar: folk inser att man kan kopiera en jpeg-bild.
Och mitt svar på det blir att… det är ett resonemang hårt förankrat i ett 1900-talssätt att tänka.
Vad Måns säger är krasst sagt samma invändning som Apple möttes av när de lanserade iTunes 2001: vem vill betala för digital musik? Antingen betalar du och får en skiva eller så piratar du. Folk kommer att inse att det går att kopiera en mp3-fil.
Med andra ord: om man inte får något i handen så är en sak inte värd något. En quid pro quo som gör att man får någon form av fysiskt produkt eller någon form av upplevelse som kan upplevas i den fysiska världen.
För så har det varit under nästan hela mänsklighetens historia. För oss som är födda och uppvuxna på 1900-talet är det normen. Men nu finns det som bekant människor som får rösta och gå på Systembolaget som inte minns en värld utan internet. Det finns de som inte minns en värld utan smartmobiler. Eller för den delen: en värld utan Snapchat.
Det är en generation när det digitala är nära nog helt jämställt med det fysiska. Eller kanske rentav där det digitala är normen och det fysiska ”den andra skärmen”.
Det räcker att titta på de pengar som läggs i spel. Det i sig är förstås inte nytt, spelar har länge betalat för bättre utrustning eller för att skaffa sig spelmässiga fördelar. Framförallt när spelet i sig varit kostnadsfritt att spela. Men nu börjar det mer och mer handla om saker som i sig inte tillför något när man spelar. Möjligheten att få en unik outfit. Eller att sin spelkaraktär några nya dansmoves.
Det är ingen slump att allt fler klädföretag satsar på samarbeten med eller att ta fram kollektioner för virtuella världar. Som Guccis sneakers som bara går att ha på sig i virtuella miljöer – eller i AR-miljöer. Så du kan alltså ha på dig dina digitala sneakers på bilder som du delar online i tjänster utanför den virtuella världen. Skillnaden mellan den digitala världen och den fysiska världen är ju mer eller mindre obefintlig.
Och även här gäller samma grundmekanismer som i den fysiska världen: saker har ett värde om någon är beredd att betala för det, annars har det inget värde. Ett par virtuella sneakers kan alltså bli mer värda än den fysiska kopian – särskilt som den digitala skon alltid är i mint kondition. (Åtminstone fram till dess att även virtuella kläder kommer att börja visa upp slitage när de har använts ett tag.)
Fysiskt eller digitalt? Same same. Värdet beror på vem du frågar.
Och visst: även i de här digitala exemplen så får man något för pengarna som är svårare att få tag i än att kopiera en jpeg-fil. Men varje dag betalar miljontals människor innehålllsskapare för innehåll, även om de kan konsumera samma innehåll utan att betala. Bara för att man vill visa sin uppskattning. Och säkerställa att man kan få mer av samma vara.
De flesta lär kopiera en jpeg-fil utan att betala om de kan. Men även när det handlar om digitala objekt som kan paketeras som en jpeg-fil så kommer det alltid kunna finnas människor som är beredda att betala. Om värdet upplevs tillräckligt stort.
Och så har vi det där med hypen
När jag först skrev om artikeln med Måns Jonassons citat på LinkedIn så undrade jag ”hype” definierades. Det jag misstänkte och utgick ifrån var att vi pratar just om hypen. Alltså inte om NFT som teknik eller fenomen utan om den just nu halvt hysteriska uppmärksamhet runt NFT:er. Där kommer hypen garanterat lägga sig. Det gör den alltid – oavsett om en teknik eller ett fenomen tar fart eller inte.
Hypekurvan formulär 1A.
Efter en hype kommer mycket riktigt nästan alltid en krasch. Antingen för att folk konstaterar att det inte gick att tjäna pengar på eller för att folk bara blir utmattade när något har sugit ut allt syre ur det (digitala) rummet därför att ALLA vill hoppa på tåget.
Men det bygger ofta också på att tekniken, som oftast är fallet, ligger lite för långt före. Antingen är tekniken inte tillräckligt lättanvänd eller så finns inte de förutsättningar som behövs hos gemene man. Dessutom behöver affärsmodeller och framförallt användarbeteenden tid att komma ikapp. Då är hypen död sedan länge, men den praktiska nyttan och möjligheten att bygga business har istället kickat in.
Kommer Breakit och SvD göra stora artiklar med ”Vad är egentligen NFT?” om ett år? Förmodligen inte. Något annat är veckans smak. Kommer NFT, oavsett om vi pratar konst eller andra former av (digitalt) innehåll, att vara det som håller världsekonomin under armarna om ett år? Förmodligen inte.
Men samtidigt: första halvåret 2021 så ska NFT:er ha dragit in 2,5 miljarder dollar. Jag är övertygad om att det kommer att vara minst dubbelt upp under första halvan av 2022. Utan att vi kommer att prata särskilt mycket om det.
Det heter ofta att vi kortsiktigt överskattar vilket genomslag en ny teknik kommer att få och underskattar genomslaget på lång sikt. NFT är i definitivt ett sådant fenomen. Kanske inte exakt i sin nuvarande form (förhoppningsvis så är det förskräckliga namnet borta), men precis som att Clubhouse inte flög så högt som många trodde för något år sedan så har Clubhouse trots dett skakat om de övriga sociala medierna rejält och fått dem att på rekordkort tid ställa om sitt totala videofokus till att även omfatta ljud. Det är ett annat fenomen som vi garanterat bara har sett början på.
Jag brukar säga att en ny teknik inte är redo för sitt riktigt stora genomslag förrän någon dödförklarar den.
Det känns lite som att Måns Jonasson var den som tog stafettpinnen i det här fallet.
