Har du hört talas om Clubhouse? Nya, jätteheta, jättetrendiga, jätteexklusiva nya sociala ljudplattformen som är en uppdatering av gamla klassiska 071-nummer för oss som är tillräckligt gamla för att fatta den referensen.
Ja, har du det minsta intresse för sociala medier utöver att lägga ut saker eller planlöst tumma dig igenom nyhetsflödet så lär du åtminstone ha hört talas om namnet. Ett socialt nätverk som bara bygger på ljud, på att kliva in i virtuella rum och lyssna på de samtal som pågår där. Eller vara aktiv själv.
Clubhouse startade i april förra året, men som nu har exploderat intressemässigt. Mycket tack vare att tjänsten har lyckats locka många kändisar till sig. Att tjänsten kräver inbjudan gör att de som kommer in pratar om tjänsten i andra sociala plattformar för att visa att de har koll på det senaste inom sociala medier OCH känner vakten i dörren. (”Vad tycker ni om Clubhouse?” är 2021-speak för ”Hörni, kolla på mig, jag har kommit in! Hur cool är jag?”)
Jag vill förstås inte vara sämre.
Inte en app i mängden
I ärlighetens namn har jag inte varit inne särskilt mycket i Clubhouse (jag vann grenen ”få användarnamnet olaandersson” och det brukar räcka för att jag ska vara nöjd med de flesta nya tjänster). Ett stort problem med Clubhouse är just att det är ljudbaserat. Jag lyssnar i princip alltid på musik, så det sinnet är nästan alltid upptaget. Men jag ska dyka in mer. Asapromiss.
De flesta som varit inne brukar säga att de tycker om det de möter. Ordet ”intimt” förekommer ofta. Plus saker som att det är som sociala medier var för tio år sedan (det var ju som bekant alltid bättre förr). Och även jag reagerade på att något var annorlunda med Clubhouse, trots att jag alltså inte varit inne i själva tjänsten särskilt mycket. Jag kunde däremot inte riktigt komma på vad det var.
Sen trillade polletten ned. Det var appikonen.
Visst, i praktiken är Clubhouse fortfarande en privat beta som bara finns för iOS. Inte alls säkert att programsymbolen finns på plats i en beta, åtminstone inte i sitt slutgiltiga skick. Det var också så jag såg på ikonen. Sen är inte riktigt färdig än. Clubhouse behövde en bild eller illustration för att det inte bara skulle vara en vit, rundad fyrkant. De plockade in en stockfoto-bild och var nöjda med den medan de filade vidare på den slutgiltiga appikonen.
Det är inte en iOS-appikon. Det är… något annat.
Människa, inte logotyp
Vi har alla lärt oss hur en appikon ser ut i iOS. Och i Android. Appikonen signalerar varumärket. Den innehåller företagsnamnet, logotypen eller någon appanpassad variant om varken företagsnamn eller logotyp passar i en kvadrat med rundade hörn. Det räcker att titta på bilden här ovan (som jag för övrigt har snott från SoMe-vassingen Emma Eriksson eftersom hon hade snyggare skärmbakgrund – tack Emma!). Vi känner igen företagen bakom. I vissa fall, som för Facebooks tjänster exempelvis, så blir appikonen mer logga än den riktiga loggan. Så pass att den till och med tar över som huvudlogga. App first när man jobbar fram företagets grafiska profil.
Appikonen har två syften. Dels, förstås, att användaren enkelt ska hitta appen hen letar efter. Dels för att signalera varumärket – att alltså göra reklam för företaget bakom tjänsten.
Clubhouse har… ett ansikte.
Är det här den slutgiltiga symbolen som Clubhouse kommer att använda när tjänsten till sist släpps skarpt? Bra fråga. På Clubhouses sajt ser man en ”klassisk” iOS-symbol: en vit, rundad kvadrat med ett finger som pekar upp. Men i Appstore är det samma ikon som den som sedan visas på hemskärmen. Så jag misstänker att det är den som kommer gälla när appen öppnas för alla (och kommer till Android).
Men vad är det egentligen som gör det här så speciellt?
We, the people
Att bryta mot en konvention och en norm gör förstås alltid att man på gott och ont kan stå ut. Att inte följa flocken. I det här fallet så poppar Clubhouse-appen där den ligger med sina kollegor.
Men det är mer än så. För medan övriga sociala medier visar företaget bakom tjänsten så visar Clubhouse… användaren. Den som faktiskt i slutändan är den som på riktigt bygger en tjänst och fyller den med innehåll. Fyller den med liv. Det är ju inte Facebook, Twitter, TikTok eller Snapchat som gör att vi använder deras tjänster och gränssnitt. Det är våra vänner och andra människor som vi av någon anledning följer eller kommer i kontakt med. Visst, det finns företag även här, med företagskonton, men vi följer sällan ett varumärke bara för att vi gillar ett varumärke utan också för att de tillför värde genom sitt innehåll.
Om man vill så är det precis det som Snapchat gjorde. Snapchat fick oss att vända kameran mot oss själva. Och då inte för att ta en egoselfie utan för att bli del av själva skapandeprocessen.
Clubhouse visar med sin appsymbol vem som faktiskt är viktig här. Inte Clubhouse. Utan människorna som använder Clubhouse. Och signalerar samtidigt att det här är är en tjänst där vi kommer varandra nära. Att det är det som gör tjänsten intim.
Eller så är det kanske omvänt: att många kallar tjänsten ”intim” för att de möts av ett mänskligt ansikte redan innan de ens har öppnat Clubhouse.
Ansikte som påminnelse och känsla
Visst. Clubhouse har ingen stark logga att luta sig mot (eller omvänt: har ingen logga som bagage). Clubhouse är dessutom först ut med det här, då funkar det för att sticka ut. Skulle alla appar ha en bild på en eller flera människor så skulle appikonen som koncept förlora en viktig funktion: göra det enkelt för oss användare att navigera oss i gränssnittet.
Samtidigt som, tja, Clubhouse är ett ljudmedium. Ljud på egen hand håller överlag på att bli allt viktigare som medium. Det betyder också att ljudgränssnitt blir allt viktigare. Idag lutar sig även ljudmedier väldigt mycket mot grafiska element för sin navigering, eftersom tjänsterna finns i en mobil med skärm. Men vi använder ljud mer och mer även här. Pratar med vår mobil istället för att trycka på den. För att inte tala om alla nya digitala gränssnitt som börjar dyka upp – gränssnitt som helt saknar skärm. Då förlorar appikonen mycket av sin funktion.
Zoomar vi ut lite så handlar det kanske i slutändan om något betydligt viktigare än ikonen som du trycker på för att starta en app. Det handlar om en inställning. Att även företagen som skapar tjänsterna ser ett ansikte istället för en logotyp för att påminna sig om vem som faktiskt är viktigast. Vem de faktiskt bygger sina tjänster för. Utan användarna har de ingen verksamhet.
Användaren i centrum. På riktigt.
Vad av allt det här är medvetet uttänkt av Clubhouse? Det har jag ingen aning om. Men jag kan bara konstatera att det är väldigt ironiskt att den tjänst som helt bygger på ljud är den som lägger ett mänskligt ansikte i våra mobiler.
Eller så är det kanske just därför helt självklart.
