Författare: Ola Andersson

Kategorier
Artikel Botar Sök/SEO

Har du chattbotoptimerat, lilla vän?

Tidigare idag presenterade Siri-skaparen Dag Kittlaus sitt nya projekt Viv. En ny röstassistent. Han säljer in det, för oss konsumenter, som ”the intelligent interface for everything’”.

Ungefär där får jag Douglas Adams-vibbar och är redan såld.

Viv är i stort ungefär som Siri, Alexa, Cortana (om vi bortser från att den till skillnad från dessa inte är en ”kvinna”, men det fenomenet är en helt annan diskussion). Du pratar med Viv via din enhet och Viv gör grejer åt dig utan att du behöver använda exempelvis tangentbordet eller hitta rätt app. Men självklart finns det one more thing: Viv är smartare (förstås, annars vore det inte mycket till produktdemonstration).

I de förberedda exemplen som visas upp klarar Viv av att hitta svaret på rätt avancerade frågor genom att tolka det användare säger – via normalt talspråk. I exemplen som visar hur det funkar bakom kulisserna bryter Viv upp kommandot i olika delar, där intention och kontext är två viktiga element. Och det sistnämnda är, inser jag rätt självklart nu, en rätt viktig del i interaktionen. Som konstateras i en artikel om SoundHounds (företaget bakom Shazam) motsvarande produkt som annonserades tidigare i år:

One of the main problems with voice assistants today is that they don’t understand context. If you ask Siri to find coffee shops near you and then say something like ”What about ones with free WiFi?” you’ll be left with the same list you had already. Despite all their advances, Siri and Google Now are still not smart enough to maintain a conversation with you like a real human assistant.

Med andra ord: röstassistenter har generellt sett guldfiskminne. Utöver att varje fråga lite blir att börja om från noll så är vi människor sällan skapta för gränssnittsintelligens programmerad av människor. Som Snapchat konstaterade med sin Chat 2.0-uppdatering är vi härligt förvirrade och ofokuserade större delen av tiden.

Här är det tänkt att Viv ska lära sig, ja, egentligen programmera sig. Inte det här är ju egentligen heller något nytt. Diverse gränssnitt och program lär sig hur vi jobbar eller interagerar. Problemet här är att vi människor, återigen har problem att rätta oss i snygga IFTTT-mallar. Och antingen lär sig gränssnitten för långsamt eller inte alls så att det stjälper snarare än hjälper.

Utifrån Kittlaus presentation så ska Viv i princip realtidsprogrammera sig själv. Som alltid bygger kvaliteten i tjänsten på vilken data som finns att tillgå. Det Kittlaus presenterar är i princip kopplingar mellan Viv och, tja, chattbotar. Viv tar användarens fråga, bryter ned den, kollar vilken tjänst som kan hjälpa till med svaret, skickar frågan dit och visar sedan upp svaret. Dessutom med kopplingar så att Viv även kan utföra kommandon, som att genomföra ett köp (Kittlaus kallar det ”conversational commerce”).

Och det är här jag börjar fundera.

I sitt anfall av lätt hybris är jag rätt övertygad om att Kittlaus har rätt i ett ställe för allt. Vi har sett det i digitaliseringen av skivbranschen och oligopolaiseringen (ord?) av internetsökbranschen: vi vill hitta allt på ett ställe. Det inser förstås andra också. Apple bygger in allt mer av internet i sin Spotlightsök och Facebook vill helst att du inte lämnar tjänsten alls (vilket inte vi heller verkar vilja). Samma konsolidering kommer säkerligen också drabba videoströmningsbranschen: vi vill inte betala sex olika abonnemang för att få serierna och filmerna vi vill se. Vi vill ha Spotify (vilket Spotify också verkar ha fattat.)

Över till chattbotarna. Visst finns det problem (som jag skrev om här). Men som tillskyndarna beskriver chattbotarnas nya sköna värld kommer morgondagens internet bestå av en massa virtuella assistenter som aggregerar information och löser uppgifter. Spara en massa pengar på kundtjänstpersonal genom att ha botar som sköter all dialog med kunderna, exempelvis. Kanske kommer vi hit vad det lider (även om det så här långt mest gått sådär). Att ha en chattbot (eller flera) ger affärsnytta och kundnöjdhet.

Men som med så mycket annat lär det inte spela någon roll hur smart och bra din chattbot är om ingen hittar den. Lite samma sak som det är (åtminstone så här långt) med app vs. webb: appen kräver att du laddar ner och installerar programvara, det gör du sannolikt bara om det är en tjänst som du vet att du kommer att använda regelbundet (din banks app) eller ett företag som har ett varumärke som du har en relation till och som du använder ofta. Men när vi ska köpa på webben så vet vi ofta inte i vilken affär vi vill handla. Då googlar vi, besöker prisjämförelsesajter, eller söker i en webbgalleria som Amazon.

Om chattbotar ska bli något vi ska använda så blir lösningen sannolikt inte att vi ska behöva ladda ner alla enskilda botar. På samma sätt som vi använder Google för att hitta svaret på frågan på webbens alla triljarder webbplatser så kommer vi förmodligen vilja ha detsamma när vi söker via en röstassistent. Du som företag får se till att du har en bot byggd på det sätt som röstassistenternas svar på Google kommer vilja ha informationen.

Den intressanta frågan då blir: hur ser man till att företagets bot hamnar överst bland sökresultaten? Hur undviker man att bli en begravd kropp?

Det är väl en sak om jag ber röstassistenten boka en bil hos Uber eller Taxi Stockhom. Men vad blir resultatet om jag bara ber om en taxi? Eller om jag ber assistenten fixa bästa boendet för en vecka på Mallis vecka 36? Idag bygger mycket av den här typen av jämförelsesajter på jobbet vi har lagt ner i att googlesäkra våra webbar (och numer kanske också appar). Men om assistenten och botarna ska kunna ha dialog för sig själva (min assistent vet förstås alla mina preferenser och accepterade prisintervall – orka svara på det varje gång) så behöver de olika botarna kunna svara rätt på min assistents frågor och följdfrågor snarare än att assistenten dammsuger en webbplats efter generell information.

Med andra ord: hur säkerställer du att en assistent rankar just ditt företags bot och i förlängningen ditt företags tjänster högst när vi litar på att assistenten är bäst på att hitta svaret på vår fråga?

Vem vet, efter SEO och ASO kanske CBO blir en livsviktig del i ett företags affärsstrategi.

Och den som chattbotoptimerar bäst, vinner.

(Ursprungligen publicerad på LinkedIn 9 maj 2016.)

Kategorier
Artikel Internettillgång

Nätneutralitet – för vem?

Idag firade 27 svenska publicister Pressfrihetsdagen med att unisont tvåla till Telia.

Anledningen? Telia ger kunder möjlighet att använda sex utvalda sociala medier utan att det påverkar surfpotten. Men Telia är förstås inte dummare än att man får mer uppmärksamhet om man samtidigt gör en insats för något gott: villkoret är att man lovar att vara schysst (som gissningsvis inte kanske kommer att följas upp jättehårt). Med andra ord ett inlägg mot det tilltagande näthatet (dessutom med en lysande Razzy Bailey-cover av Magnus Carlson och Molly Sandén som tema).

Det tog ungefär tio minuter för Emanuel Karlsten på Breakit att konstatera att världen som vi känner den har gått under (även om det bara omfattar två av Telias abonnemang). Ungefär lika lång tid hann passera efter publicisternas debattinlägg tidigare idag innan han sedan proklamerade att Internet hade slagit tillbaka mot Telia.

Gott så.

Nätneutralitet är, som Karlsten konstaterar, en av grundbultarna i diskussionen kring internet. Har så varit sedan internet blev var mans egendom. Men det är lite just det här som är den springande punkten. Var mans egendom. Karlsten igen:

De största operatörerna i armkrok med de största sociala medierna, som tvingar kunderna att använda deras produkter. Helt emot internets idé och själ.

Och vidare:

Det är först i lördags som Sverige ens fick en lag som försvarar nätneutraliteten. Vi har aldrig tidigare behövt en sådan, för internetoperatörer har alltid respekterat och värderat idén om ett internet där alla har samma förutsättningar för tillgång och möjlighet att nå sin publik.

Det är ungefär här mitt problem med många av nätneutralitetsförsvararna börjar. I deras värld har alla redan tillgång till internet.

Vi går tillbaka till Karlsten: ”Helt emot internets idé och själ”. Internet föddes till stor del i universitetsvärlden. För dem som var med när det begav sig så var den första kontakten med internet i datorsalen på ett universitet. Sedan dess har vi fått betala kommersiella aktörer för förmånen att komma ut på internet. Till ett pris som satts av företagen.

Redan här börjar det bli problem med nätneutraliteten. Den omfattar bara dig som redan är inne i värmen.

När operatörerna sedan upptäckte att en stor del av vårt surfande i början bestod av att vi snabbt kopplade upp oss för att kolla mejlen och så ner igen så infördes öppningsavgifter. Sedan ökades debiteringsintervallen. Från per sekund till per minut. När vi sedan började ringa allt mindre kunde operatörerna ta igen intäkterna genom att vi istället började sms:a och mms:a. I takt med att internet tog en större del av vårt telefonanvändare så blev ”obegränsad surf” en konkurrensfördel. Ett sätt att få oss att betala för mer än vi faktiskt använder. Men när vi slutar sms:a och istället använder uppkopplingen allt mer till ljud och video så var obegränsad surf ett minnet blott.

Och nu pratar vi om den rika delen av världen.

Över till publicisterna. En fri och oberoende press är förstås en väldigt viktig del i ett demokratiskt samhälle. Men om vi bortser från de statligt finansierade medierna så pratar vi om vinstdrivande företag. Företag där den som betalar bäst får synas bäst (via annonsering). Med andra ord: företag som är beroende av andra företag som betalar för att nyheterna ska ha möjlighet att komma ut. Och när vinsten ställs mot det publicistiska uppdraget så är det inte alltid medborgarnas rätt till fri och oberoende media som drar det längsta strået. Saxat ur publicisternas debattartikel:

Effekten blir extra stark i glesbygd och områden där man är beroende av mobilt bredband. Det innebär att det fria ordet inte är lika starkt skyddat där. Det blir än svårare för små och medelstora aktörer att hävda sig lokalt – om de inte vill underordna sig Facebook, dess affärslogik och publiceringsregler. I praktiken betyder det att nyhetsprioriteringen för Härjedalen i allt högre grad kommer att skötas av algoritmer på amerikanska västkusten.

Möjligheterna till lokalt hävdande verkar ha glömts bort när TV4 la ner sina lokalredaktioner trots att de gick med vinst. Frustrationen hos norrlänningarna gick så långt att Region Västerbotten arrangerade ett seminarium som konstaterade ungefär ”Sociala medier räddning för nyheter om norra Sverige”. Kanske inte algoritmer på den amerikanska västkusten, men väl avkastningsalgoritmer i Stockholm.

Vill man vara lite elak skulle man kunna säga att publicisterna, som tidigare hade ett informationsoligopol, inte gärna lämnar över det till någon annan. Och de känner konkurrensen. Konkurrensen om pengar när företag som Facebook och Google står för över halva den mobila annonseringskakan. Och där de företagen både är viktigaste hänvisningskällan och värsta konkurrenten.

Hur vet vi att medieföretagen inte är köpta av sina annonsörer? Visst, det finns lagstiftning som ska reglera och skydda pressens möjligheter att agera oberoende och branschetiska riktlinjer – men i grund och botten handlar det om förtroende. Att vi litar på att de lever upp till sin del av avtalet med oss, samtidigt som de sätter agendan och väljer vad de rapporterar om.

Men ska man gå tillbaka till grundproblemet så börjar det redan innan man har kommit ut på nätet. Och för att komma ut på nätet är det kommersiella aktörer som står mellan oss och tillgången. Och sätter priset på tillgången.

Det är kanske här som diskussionen om nätneutralitet borde börja. Inte bara neutralitet kring vilka tjänster man kan använda utan också neutralitet kring tillgången – oavsett ekonomiska förutsättningar. Med andra ord: är internettillgång en rättighet som är för viktig för att lämnas till kommersiella krafter? Men samtidigt stryper stater internettillgång för sina medborgare och bestämmer vad de får eller inte får titta på – samtidigt som företag som Google och Facebook har initiativ för att erbjuda internettillgång till människor som annars inte ens har tillgång och blir anklagade för att bara göra det för att äga internet.

Jag köper argumenten om nätneutralitet. Att det är viktigt.

Men hur mycket man än vrider och vänder på debatten så kvarstår det faktum att tillgång till internet är en produkt. En produkt som prissätts utifrån tillgång och efterfrågan. När Jeanette Gustafsson, VD för TU i TV4 intervjuas om debattartikeln slinter hon på orden när hon konstaterar att ”nätneutralitet innebär fri tillgång till internet”.

Och det är kanske där vi egentligen borde börja diskussionen och definitionen av begreppet.

Betyder nätneutralitet ofiltrerad internettillgång för dem som har råd att betala – eller betyder nätneutralitet lika tillgång till internet för alla?

(Ursprungligen publicerad på LinkedIn 2 maj 2016)

Kategorier
Artikel Sociala medier

Facebooks största problem – Facebook?

Det går bra för Facebook.

Vid senaste kvartalsrapporten visar det sig att Facebook sopade banan med alla analytikernas prognoser. 1,65 miljarder månadsanvändare och nästan 1 miljard månadsanvändare bara i mobilen.

Dessutom ökade andelen dagliga användare till 66 % (upp från 65 % där det legat ett tag). Vi tillbringar 50 minuter dagligen i Facebook Classic, Instagram eller Messenger(och då tillkommer Whatsapp som de av någon anledning inte räknar med). Det verkar kort sagt som att de lyckats få oss att hänga ännu mer i apparna.

Facebook – långt mer än bara ett sätt att hålla kontakt med vänner

Men Facebook stannar ju inte vid att de har sociala tjänster som dominerar en stor del av vår tid. De vill ju bli vårt viktigaste ekosystem. Därför bygger de stöd för chattbotar, integrerar kommersiella tjänster i Messenger och uppmuntrar företag att göra det mesta via Messenger, inte minst sin kundtjänsthantering. De ser gärna att även medieföretagen flyttar in i Facebook – inte bara genom att marknadsföra innehåll och driva trafik utan också helt enkelt lägga allt sitt innehåll där – förstås så att Facebookanvändarna inte lämnar Facebook för att konsumera innehållet. Som en del i det arbetar Facebook också med knep för att få oss att helt enkelt få ännu färre anledningar att lämna tjänsten.

Facebook är med andra ord långt mycket mer än bara ett sätt att hålla kontakten med vänner.

Allt mer opersonligt

Och ungefär här finns Facebook kanske största problem: vi är inte lika personliga längre. Vi delar massor: videor, artiklar, bilder och ännu mer roliga videoklipp. Men vi delar inte med oss av oss själva – själva grunden i mycket av Facebooks annonseringsmöjligheter, men också den trots allt viktigaste anledningen till att vi hänger på Facebook. Se vad våra vänner har för sig.

Uppskattningar säger att tappet bara senaste året kan vara så mycket som 21 % mindre mängd personligt/unikt innehåll. Det är ju ingen slump att Facebook börjar kasta upp gamla statusuppdateringar – i hopp om att vi åtminstone ska dela lite gammalt personligt innehåll i brist på nytt.

Visst kan det absolut vara så att vi är personliga på andra ställen än i Facebook Classic. Kanske i andra tjänster, kanske via chattappar.

Men den främsta pådrivaren av det här beteendet kan vara Facebook själva.

Facebook satsar allt mer på företag för nya tjänster

I ett infall av alldeles för mycket fritid gick jag igenom de funktioner och tjänster som Facebook har lagt till senaste åren. Jag räknade hur många som var funktioner främst för användare (t ex kunna redigera sina inlägg), vilka som mest var till för Facebook (hålla oss kvar hos Facebook, t ex ”On this day”) och vilka som var tjänster som vände sig till företag (t ex Instant Articles). Vissa funktioner kanske skulle kunna sägas motsvara flera och då blev det en pinne för respektive syfte för en och samma funktion. Och resultatet av en rätt ovetenskaplig och subjektiv kategorisering? Tja…

Diagram över Facebooks tjänsteutveckling över tid

En visualisering av det vi redan vet: Facebook vill bli allt mer. Bli allt mer en one stop shop. Och det är mycket möjligt att de lyckas komma dig – men än så länge bygger den överväldigande majoriteten av intäkterna på annonser. Och annonser bygger på att någon tittar på dem. Hänger vi inte lika mycket med våra  vänner och delar med oss av oss själva så kommer vi inte tillbringa lika mycket tid och därmed se lika många annonser. Och om vi inte hänger lika mycket hos Facebook finns det inte lika mycket incitament för företag att ha sin kundtjänst eller sin e-handel där.

Vad är viktigast, användarna eller aktieägarna?

Senaste kvartalsrapporten säger att det inte finns någon ko på isen och just nu verkar vi villiga att göra väldigt mycket av det som Facebook vill att vi ska göra. Men risken finns att Facebook, i sin strävan efter att bli allt vi behöver, kloggar ner en bra grundprodukt med obegripliga överbyggen eller likt Twitter glömmer bort kärnanvändarna i jakten på att göra aktieägarna glada.

Eller så här: vi kanske inte alls är lika sugna på att dela med oss av våra liv i samma  kanal där vi kontaktar kundtjänst, beställer taxi eller lagrar våra boarding pass.

(Ursprungligen publicerad på LinkedIn 28 april 2016.)

Kategorier
Artikel Sociala medier

Berätta för mig vad jag har tid att läsa – Facebooks senaste algoritmskruvande

Innehåll, innehåll, innehåll. Det här mantrat har kanske aldrig varit mer i ropet än nu. 

Men som alla som jobbar med någon form av innehåll räcker det inte. Det spelar ingen roll om du har världens bästa och mest relevanta innehåll om ingen hittar det. Eller att du har världens bästa innehåll och världens bästa synlighetsstrategi om timingen är fel. Eller så har du bara otur och allt är rätt, men så går Prince och dör och ingen lyssnar längre på det du vill säga.

(Paus för att minnas ett av de största musikgenier vi har haft förmånen att få leva samtidigt som.)

Och så är ju förstås formatet viktigt. Mediet. Och delmediet.

Internet blir tyngre och tyngre

Internet föddes i text. Vidareutvecklades med bilder. Sedan video. Och nu allt samtidigt – i direktsändning.

Det mesta av det här tar med plats än text. Väger mer och kräver mer data för att överföra. För det mesta inget problem. Vi har mer kraftfulla fickdatorer, mer bandbredd att leka med. Allt det här sammantaget gör förstås att internet blir allt tyngre. Under 2014 blev webbsidor enligt vissa beräkningar 14 % tyngre. Ytterligare 16 % 2015. Och så video. Som att Netflix delar av dagen på egen hand drar en tredjedel av all datatrafik.

Det enda som har gått i motsatt riktning är mängden data vi får i våra abonnemang. När telefonin nära nog gått i graven som kassako har koncept som ”fri surf” i mångt och mycket helt försvunnit. (Och då har vi inte ens tagit i beräkning att en stor del av världens befolkning fortfarande beräknas använda 2G 2020, något som Facebook fångat upp med sin Facebook Lite som blivit en viktig del i företagets strategi att ta över världen).

Just mängden datatrafik blir en allt viktigare faktor. Vi blir allt mer mobila och enligt siffror från Media Rating Council tar den genomsnittliga mobilannonsen fem sekunder att ladda. Det här kan förstås räknas om till kilobyte och megabyte. I extremfall kan annonser stå för uppemot 80 % av all data på en webbsida.

Det här är förstås en anledning att reklamblockerare är så populära. Det är också därför som Google tagit fram sitt AMP-format. Enkla webbsidor som ska vara snabba att ladda och som också ska vara lätta.

Vad jag har tid att läsa, när jag har tid att läsa det

Vad förutom datamängd har vi numer (lite till mans) för lite av?

Tid.

Idag meddelade Facebook att de skruvat lite mer i sin nyhetsflödesalgoritm. Syftet är förstås för att göra din Facebooktid så relevant och intressant som möjligt (så att du därmed stannar länge i Facebook och därmed kan se fler annonser – men det är en annan historia). Ännu mer tittande på vilka artiklar du faktiskt blir engagerad av och tillbringar tid med. Ska man tro det som skrivits så ska det handla om att titta på hur lång tid du tillbringat med en artikel innan du studsar tillbaka till nyhetsflödet. Går du in i en artikel och direkt tillbaka så var artikeln sannolikt inte så intressant för dig. Eller åtminstone inte det du hade väntat dig.

Och utan att veta hur mycket av detta som kommer direkt från Facebook och hur mycket som är artikelförfattarens egna ord  så är den här meningen intressant:

If successful, it will allow the social network to provide us with the appropriate content at the right time instead of simply listing articles in chronological order.

Nu kanske jag övertolkar här, men det här handlar inte bara om ATT du vill läsa visst slags innehåll utan också NÄR du har tid att läsa/vara mottaglig. Kort sagt ett nyhetsflöde som anpassar sig efter dina nyhetsläsningsvanor. Med andra ord att pendlare får en större del artiklar morgon och kväll. Lägger vi på ytterligare ett datafilter så skulle man också kunna tänka sig att artikelns omfång/längd också tas i beaktande. Du får exempelvis lika många artiklar morgon och eftermiddag, men på morgonen är du mer alert och får längre texter medan du på väg hem, lite mer ofokuserad, får kortare, mer telegramliknande texter. Motsvarande skulle förstås också kunna appliceras på videolängd.

Vad skulle det här kunna innebära?

Utan att ens veta hur när i tiden Facebook skulle få till något så finkornigt som ovan så tror jag att framtidens innehållsproducenter och -marknadsförare måste bli bättre på att visa korten (sannolikt stöttat av att stordatalösningar lär sig ännu mer om oss och våra rutiner). I internets rätt tidiga dagar så var best practice enligt Vervas riktlinjer att ange filformat och storlek vid länkning till dokument – så att du som användare kunde välja att inte öppna en länk som ledde till en 5 MB stor fil när du satt på en dålig uppkoppling. Jag tror att vi kommer att förvänta oss något liknande igen – fast mer sofistikerat.

Innan jag går in på en sida/artikel/video så vill jag veta hur mycket data den kommer att dra. Då tänker jag hela sidan. Jag vill veta hur mycket sidan kommer dra med alla annonser, exempelvis. Bra förhandsgranskning så att jag kan 3D touch-poppa en länk och få en tydlig innehållssammanfattning.

Men sedan också få veta hur mycket sidan kommer att kräva av mitt engagemang och tid. I sin enklaste form förstås hur lång en text eller en video är. Men jag kommer säkert vilja veta i tid hur lång tid det kommer att ta mig för att ta mig igenom alltihop – utifrån att stordata vet hur snabbt jag läser en genomsnittlig text. Kunna spara texter jag inte hinner läsa och få förslag på lämpliga texter som skulle passa mig att läsa vid ett givet tillfälle. Kanske kopplat till att jag nu sitter på en buss och att min enhet vet hur lång tid jag har till min destination.

Ta bara den här texten exempelvis. Om du redan på förhand hade vetat att du skulle stöta på en bautalång text så hade du kanske inte ens gått in på sidan.

Du kanske istället hade valt att lägga sex minuter på Prince.

Vilket å andra sidan nästan alltid är väl värt din tid.

(Ursprugligen publicerad på LinkedIn 21 april 2016.)

Kategorier
Artikel Botar

Ja, Facebooks botar suger säkert rätt hårt

En av de senaste tidens sämst bevarade hemligheter var att Facebook, precis som WeChat, Telegram och Kik före dem, skulle kicka igång sin egen botplattform under F8-konferensen. En teknik som, nu när Facebook tar sig an tekniken, kommer att bli svaret på alla företags dygnet-runt-kundtjänst, hur man ska kunna tjäna pengar på kunder som blockar datasugande mobilannonser, hur man ska kunna lösa problemet att mobilen än så länge e-handelskonverterar mycket sämre än datorn och, tja, även om det inte var uttalat så är det sannolikt mänsklighetens räddning vi pratar om här.

Visst är det delvis Facebooks eget fel. Som alltid när ett företag presenterar en produkt som kommer att revolutionera/disrupta/valfritt hypeord världen som vi känner den så är den, tja, revolutionerande. Plug and succéplay.

Helt otippat så var kanske verkligheten inte riktigt så rosenskimrande. Vad är poängen att använda något som tar längre tid att göra via en normalbradesignad webbplats eller app?

Medan hallelujakören och hatarna blev besviken eller fick vatten på sin kvarn reagerade resten av internetanvändarna med: ”Huh? Bot? Jag youtubar kattfilmer och instagrammar semesterfötter, återkom senare.”

Ja. Facebooks botar kanske inte är ”redo för primetime”. Men samtidigt:

Version alfa beta ett

Botar som vi känner dem idag (kunna anpassa frågor och svar utifrån frågorna som ställs snarare än att användaren ska anpassa sig efter i vilken ordning information ska matas in) har om inte gått från noll till hundra på ingen tid alls så åtminstone vuxit fram väldigt fort. När Gartner 2015 uppdaterade sin hypekurva över kommande teknologier andra halvan av 2015 så fanns inte ens botar med.

Hypekurva, augusti 2015

(Källa: Gartner, augusti 2015)

Det närmaste de kommer, som ligger rätt väl där den borde – nära hypekurvans zenit, är ”smart advisors”. Men när smart advisors av Gartner listades som en av de tio hetaste teknikerna inför 2016 så kan man utläsa att det ändå inte är riktigt samma sak:

While advances in physical smart machines such as robots get a great deal of attention, the software-based smart machines have a more near-term and broader impact. VPAs such as Google Now, Microsoft’s Cortana and Apple’s Siri are becoming smarter and are precursors to autonomous agents. The emerging notion of assistance feeds into the ambient user experience in which an autonomous agent becomes the main user interface. Instead of interacting with menus, forms and buttons on a smartphone, the user speaks to an app, which is really an intelligent agent.

Här handlar det om att interagera med sina enheter på annat sätt och kunna prata med en specifik assistent/en specifik app som ska kunna göra rätt mycket av de interaktioner du vill göra med din enhet eller med internet. Precis som exempelvis Amazons Echo-system så handlar det om att du ska söka upp assistenten och aktivera denna för att sedan göra något. Chattbotarna, å andra sidan, handlar om att stoppa in funktionalitet i de gränssnitt där användaren redan är. Men också ha en drös assistenter som är sjukt vassa på en (eller flera) specifika saker istället för en assistent som ska kunna allt.

Finns det förbättringspotential? Ja, typ… Precis som att Apples appekosystem var långtifrån färdigt när den kom, att iPhonen i sin första generation var ljusår före de flesta andra men med dagens mått rätt medioker som produkt (det var kanske först framåt version 3S som iPhonen blev bra på riktigt), att röstigenkänning varit (och är) långtifrån perfekt eller – tja, att Apples egen karttjänst ritade om verkligheten till en början.

(Ytterligare en sak: när jag försöker tagga detta inlägg med olika varianter av ”bot” så dyker det inte upp några träffar. ”Facebook api” och ”botox cosmetic” fanns däremot.)

En bot idag måste inte vara detsamma som en bot i morgon

Botarna idag bygger, till största del, på att du matar in info som text. Och även om det finns supertextare så är det fortfarande meckigare att använda tangentbordet än att trycka på knappar och ikoner (som kanske också kan vara en anledning till att vi kanske inte googlar alls lika mycket i mobilen som på datorn).

Men kommer text vara morgondagens föredragna inmatningsteknik? Kanske inte. Sannolikt inte.

Röststyrning blir allt vanligare, inte minst när vi börjar använda enheter utan ordentlig skärm att jobba med (t ex Apple Watch). Men det räcker att börja ifrågasätta hur något funkar för att se att det kanske finns nya sätt att göra saker på. I mångt och mycket är chattandet idag exakt samma sak som sms:et. Sedan kom mms:et och vi kunde välja att skicka det istället för ett sms. Same-same, men ändå något annat. På samma sätt har många av våra sociala medier idag varit uppbyggda kring ett medium. Primärt text (Twitter och Facebook), primärt bild (Instagram) eller primärt video (Youtube). Och vill vi sedan kommunicera direkt med våra vänner utan att passera resten av internet så fick vi göra det någon annanstans (bokstavligen talat sedan Facebook kopplade loss chattfunktionen till en egen app).

När Snapchat för ett par veckor sedan släppte en stor uppdatering passade de på att uppdatera chattandet till Chat 2.0. Du kunde välja att börja chatta, hoppa över till video och kanske till och med något så nyskapande som ett vanligt röstsamtal innan du ger dig in i ett dekalbattle. Inte något nytt i sig – att kunna växla när behovet uppkommer – men gjort utifrån det uttalade syftet att dialogen ska kunna växa fram under tiden.

Snapchat has figured out how to pull every way humans communicate into a single interface — video, audio, text, symbols and, drawing. Instead of having to choose how you want to connect before you start, conversations can evolve on the fly.

Kort sagt: kunna fungera precis lika kaosartat som en vanligt samtal. Sett i det ljuset kanske tanken att anledningen till chattapparnas förkärlek för automatiska botar är för att göra tjänsterna mer mänskliga. Att dialog är ett grundläggande mänskligt sätt att ta till sig information. Exakt hur den dialogen går till återstår att hitta den optimala formen för. Idag har vi lärt oss hur man bäst söker information på internet baserat på att det är så tekniken har bestämt att vi ska göra – något som har rötterna så långt tillbaka som bibliotekens kortkataloger. Att bara utmana detta är ett första steg, även om det inte blir rätt första gången. ”Måste det vara så?” Så resonerade exempelvis Quartz när de släppte sin nyhetsapp där du får nyheterna i form av botdialog istället för det sätt vi är vana vid från mediasajter.

It’s all about the tjänster

Sist men inte minst handlar det förstås om vad nyttan är. På samma sätt som att det inte var Apple som var den verkliga nyckeln till iPhones framgång – det var en hel massa kreativa människor runt omkring som började bygga appar och därigenom definiera vad en smarttelefon faktiskt är och ska användas till.

I takt med att (som det ser ut nu) allt mer av vårt liv kommer att tillbringas i chattappar så dyker det upp fler funktioner, som när KLM gjort det möjligt att få boardingkort och flightinfo direkt i Messenger, med möjlighet att kontakta kundtjänst. Eller att du kan boka Uber och Lyft via Messenger. För att inte tala om utvecklingen i Kina, med WeChat, eller Brasilien och WhatsApp.

Bättre interaktionsmöjligheter, bättre stordatakunskap, smartare AI – och riktig, konkreta nyttofunktioner att koppla botarna mot. Det här vet vi kommer att komma. Innan vi vet ordet av kommer botar, som kan byggas med förhållandevis små resurser, passera Turing-testet med högsta betyg.

I början kanske inte allt är perfekt och har ett tydligt syfte. Men som The Queen of Shitty Robots Simone Giertz svarade på frågan vad nyttan var med att bygga meningslösa robotar: ”Det är bättre att bygga saker än att inte bygga saker”.

Kommer vi se dikeskörningar och meningslösheter? Helt säkert. (En av de första apparna jag laddade ner till min iPhone var High Five-appen. Gav mig möjlighet att göra en high five med mig själv. Kanske inte den mest nyttiga app jag ägt, eller använt mest, men likvärt en app som någon byggde bara för att testa.)

Kommer botar behöva brottas ner med våld när de får frispel? Ja, det är ju bara att fråga Microsoft, vars bot Tay gick från blasékaxig millenialbot till rasistbot till full blown folkmordsförespråkande nazibot på en förmiddag. Efter att ha plockats ned och fått lite smisk drog Tay igång sin andra dag med att röka på mitt framför ögonen på polisen innan Tay till sist bara fick ett totalt sammanbrott (inte omöjligt som en konsekvens av knarkandet). Ja, eller kreativiteten och träffsäkerheten hos Captionbot från samma företag.

I ljuset av det framstår de första stapplande chattbotförsöken på Facebooks plattform som enastående succéer så här långt.

(Foto i toppen av sidan: Tim Robinson)

(Ursprungligen publicerad på LinkedIn 18 april 2016)

Kategorier
Artikel Sök/SEO

Har vi slutat googla i mobilen?

För säkert ett antal år sedan läste jag någonstans att en googlesökning motsvarade en timme tänd lågenergilampa. Så mycket el drar varje googlesökning – med servrar, kylanläggningar och allt vad det nu är.

Vet inte hur faktorn ser ut nu, men ibland när jag ger mig ut på en av mina googlingsöverdoseringar så kommer jag ibland på det här och får lite dåligt samvete. (För att inte tala om hur mycket annat då förbrukar – alla videofilmer, bilder och annat oftast meningslöst jag ägnar mig åt…)

Som så många andra googlar jag massor. På datorn. I mobilen, däremot? En helt annan femma.

Apparna suger all vår tid

Mobilen har blivit den självklara och, för många, den primära kontakten med internet. Inte minst vad gäller sociala medier där mobilen enligt comScore står för 80 % av tiden vi lägger på sociala medier. Under 2015 stod dessutom mobilen för första gången för över hälften av alla Googlesökningar globalt.

Men 2015 var också året när mobilwebbsförespråkarna Google indexerade över 100 miljarder länkar in i appar.

Varför? För att vi i mobilen mest använder appar. Det finns olika siffror på exakt hur stor del av vår tid som vi lägger i appar, men det kan vara upp till så mycket 90 % av all vår mobiltid. 10 % i webbläsaren (om vi bortser från det ironiska att även webbläsaren är en app).

Faktum är att vi till och med föredrar en app när vi ska googla. När jag häromsistens gick till google.se via Safari så möttes jag av en banner längst ner som uppmanade mig att ladda ner appen istället, ungefär med budskapet ”det är bättre i appen”. Och bevisligen verkar många lyda uppmaningen. I comScores mobilrapport 2015 så var Google Search den fjärde mest använda appen i USA. Den växer dessutom snabbare än Facebook och ligger på hemskärmen hos fler användare än Facebookappen.

Antalet Google-sökningar fortsätter öka – eller?

Så långt känns ju allt som en framgångssaga för Google även i mobilen. Vi kan konstatera att Google enligt de egna siffrorna har 1,2 biljoner sökningar per år. Det var åtminstone så 2012 – det sista året när Google rapporterade årssiffror.

Graf över utveckling över antal sökningar på Google

(Källa: www.internetlivestats.com)

Om vi fortsätter kurvan uppåt med samma tillväxt som mellan 2011 och 2012 så skulle vi för 2015 ha landat i runda slängar 1,6 biljoner sökningar. Visst, det är ju på sätt och vis en företagshemlighet och inget som Google måste gå ut med. Men man kan ju tycka att de ändå skulle vilja skryta med hur stora de är och vilken tillväxttakt de har.

Om det inte är så att de inte alls har den tillväxttakten.

2013 var året när mobilen, efter rekordartad tillväxt, på vissa områden klev upp och blev jämbördig med datorn i den tid vi la på internet.

Antal sökningar: noll?

Tillbaka till comScores rapport över appanvändning. Det vi mest har installerat är sociala appar och underhållningsappar, framförallt bland yngre användare. Här sticker alltså Google Search ut som ett väldigt vanligt undantag. Så vanligt förekommande. Men vanligt använd? Inte i tid räknat, åtminstone.

Diagram över mest använda appar bland millennials i USA

(Källa: comScore, The 2015 U.S. Mobile App Report)

En titt på Googles söksiffror igen: hälften av sökningarna sker via mobilen. Men kan det vara så att det är ena halvan av en total som legat still sedan 2012. Eller är det kanske till och med så att den totala volymen sökningar har minskat? Det kanske till och med är så att de enskilda sökningarna per mobil enhet är rätt låga?

Är det kanske till och med så att många användare – i mobilen – googlar… noll gånger per dag?

Jag tänker inte ge mig in i att utvärdera hur korrekt uppställd och genomförd den matematiska uträkningen är, men min spontana tanke när jag läste siffran noll var ”foliehatt”. Sedan tänkte jag ett varv till.

Händer det att jag inte googlar i mobilen under en hel dag? Ja.

Händer det att jag inte ens öppnar webbläsaren i mobilen någon dag? Ja.

Händer det att jag inte googlar en enda gång under en vecka? Sannolikt.

Händer det att jag inte ens öppnar webbläsaren i mobilen under en vecka? Inte omöjligt.

Händer det att det går någon dag utan att jag googlar på datorn? Förmodligen väldigt sällan.

Google, Facebook, Twitter, Snapchat?

Att jag använder datorn och mobilen olika vet jag om, men när jag börjar reflektera över min egen användning så blir jag ändå förvånad. Men det är ju egentligen rätt självklart. För att komma till en webbsida måste du först öppna webbläsaren och sedan skriva in adressen eller, om du är som jag, leta upp fliken där jag eventuellt har kvar webbplatsen. Med en app kommer du direkt in.

Som räkneartikeln ovan konstaterar så är många googlesökningar kanske inte några riktiga sökningar. Det ser jag på webbplatsen jag arbetar med inte minst. Många skriver ”systembolaget” i adressfältet, kommer till google.se och klickar sedan vidare in till webbplatsen.

Att Google blir allt mer svettig över det här har vi ju sett rätt många exempel på senaste tiden. AMP, reseplanering direkt i sökresultaten, liveuppdaterade resultat direkt i träfflistan. Försök att bli mer relevanta och få användarna att tillbringa mer tid och därigenom se fler annonser. Men det bygger fortfarande på att användarna väljer att börja sin sökresa hos Google. Men förutom att mobilen gör annonsering mer utmanande så gör också apparna livet jobbigare för Google. Den näst största sökmotorn är ju youtube – vilket för många användare säkert är det första valet.

Youtube ägs ju även av Google, och är det Googles vanliga sök är lite mindre bra på: video (eller åtminstone en del som alltjämt har förhållandevis undanskymd roll). Men video är inte synonymt med Google och när både Facebook, Twitter och Snapchat vill ha del av videokakan så kläms även Google även på det området.

Googles viktigaste intäktskälla: Apple

Men Google har ett annat problem vad gäller sök: de äger inte det sannolikt mest intressanta ekosystemet: iOS. Android är på det hela taget rätt ohotad etta globalt marknadsandelsmässigt – men iOS-ägarna spenderar betydligt mer pengar.

Men inte bara det: det uppskattas att kanske så mycket som 75 % av Googles mobila intäkter kommer från sökningar i iPhones och iPads.

Det här är kort sagt värt en hel del för Google. Så pass mycket att Google enligt uppgift 2014 betalade Apple 1 miljard dollar för att få vara kvar som förvald sökmotor i iOS.

Rykten gör gällande att Apple börjar bli sugna på att klippa banden med Google även vad gäller sök. Det är svårt att tänka sig en självklart ersättare (Bing anyone?), men ersättaren kanske skulle kunna bli… Apple. Den inbyggda Spotlight-söken har både i OSX och iOS gjort det möjligt att söka på internet direkt från operativsystemet. I och med iOS 9 så gav Apple utvecklare möjlighet att få sina appar indexerade av och sökbara för Spotlight.

Med andra ord skulle man kunna söka efter ”billigaste resan till kreta maj 2016” och skickas direkt in i en app. Eller att man använder Siri för att söka och få ett svar – utan att komma till någon sida hos Google med reklam.

Vad gör då Google för att säkra sig mot att bli utbytta som förvald sökmotor i iOS? Man gör som vi sett flera exempel på senaste tiden: man försöker flytta in längre in i användarens enhet genom att ta fram ett eget anpassat tangentbord för iOS.

Med andra ord försöka få till det de har möjlighet att påverka i Android: se till att bli del av det som förmodligen är mobilens mest använda funktion. Och se till att steget till Googles sök, i anslutning till tangentbordet, blir mycket kortare än till alla andra sökalternativ mobilen.

Och visst. Google har ett enormt starkt varumärke när det kommer till sök. Men är det något historien visat är att ingen är outbytbar. Inte minst som Facebook också sitter på en hel massa innehåll som de har gjort sökbart.

Med andra ord kanske frasen ”att googla” för en kommande generation blir precis lika obegriplig som den var för ett kvartsekel sedan.

(Ursprungligen publicerad på LinkedIn 11 april 2016)