H&M har som bekant haft det lite… tufft i Kina senaste dagarna. Uttalanden mot bomullsindustrin i Xinjiang-området, mer specifikt arbetsvillkoren och att det kan handla om tvångsarbete, fick kineser att gå i taket. H&M har försvunnit från karttjänster, det går inte att välja H&M-butiker som destinationer, produkter har plockats bort från de stora onlineplattformar, H&M finns inte kvar hos de stora onlineplattformarna, samarbeten har sagts upp och i de mest extrema fallen har kineser visat upp bilder där man plockat bort tangenterna h, & och m från tangentbord.
Flera andra märken drabbades också. Som att ett Burberry-skin plockades bort från Kinas populäraste onlinespel Honour of Kings. Adidas och Nike var andra namn som drogs in.
Men bland dem som har bojkottat de två senare så finns tydligen inte stora sportlag med. Sponsoravtal ser ut att vara intakta. Produkter som har lanserats av Nike sålde snabbt slut.
Frågan är alltså hur pass omfattande och långvarig bojkotten blir. Och hur pass stor den är bland normalkonsumenterna (alltså inte bara de som hörs mest i sociala medier).
Den håller kanske rentav redan på att tappa fart?
Kinesiskt fokus på länder mer än företag
En intressant detalj i historien är att de statliga medierna nu verkar ha vridit uppmärksamheten mot Better Cotton Initiative och påstått att USA har ”manipulerat” organisationen att gå ut med fejkinformation om läget i Xinjiang. Att det alltså är USA snarare än enskilda bolag som är i fokus. Eller västländer överlag.
Att just H&M har drabbats så hårt lyfts mycket fram som en följd av Sveriges hållning mot Kina överlag. En bitchslap, alltså. Men frågan är om det här inte går betydligt djupare och längre än så. Utfallet mot USA lär delvis bero på USA:s fortsatt tuffa inställning mot Kina och de kommande handelsavtalen – något som också gäller för EU.
Men det känns också som något som grundar sig väldigt mycket i USA:s svartlistning mot Huawei.
Världen börjar just nu få akut brist på avancerade komponenter som halvledare och chip. Så pass att exempelvis biltillverkare har gått ut med att de kommer att skära ned på tillverkningen i år på grund av komponentbrist. Även Kina drabbas.
Men Kina drabbas dubbelt upp.
Kina saknar inhemsk kapacitet för avancerade chip
En stor anledning till komponentbristen är 2020. Året som det blev, alltså. Där vi tillbringade mer tid online än någonsin tidigare. Men som också ledde till stora behov på produkter som ingen hade väntat sig skulle bli storsäljare 2020 – som datorer. Lägg till det att allt mer av våra prylar har chip och uppkopplingsteknik i sig. Det är därför bilindustrin har drabbats så hårt.
Men en annan anledning är också att stora spelare har dammsugit marknaden när det började pratas om brist på komponenter. Den stora bristen späddes alltså på av spekulationer stor brist. Lex toalettpapper, alltså. Här ska Apple ha varit en stor bov. Kina en annan.
Kinas techindustri är beroende av samma typ av komponenter som i alla andra länder. Kina är dessutom en av världens stora tillverkningsmotorer. Men ironiskt nog har Kina inte inhemsk kompetens att göra de mest avancerade chipen för exempelvis mobiler. De har varit beroende av att få dem utifrån. Det är därför som ett fokusområde i Kinas plan för de kommande fem åren handlar just om att bygga upp inhemsk kapacitet för att ta fram och tillverka avancerade chip.
Kina börjar tappa rollen som världens tillverkningsmotor
Så kom svartistningen mot Huawei, som innebär att amerikanska företag inte får göra affärer med dem. Det har bland annat lett till att Huawei inte får förinstallera Googles appar i sina mobiler eller använda Google-Android (open source-vanilj-Android är det som istället gäller). Det betyder att Huawei inte heller får använda Google Play, vilket gör att det är lite kört att sälja Huawei-mobiler utanför Kina.
Men svartlistningen gör också att Huawei har fått allt svårare att få tag i komponenter. En brist som under förra året ska ha förvärrats av att även icke-amerikanska företag, som koreanska Samsung och SK Hynix, slutat leverera komponenter till Huawei. Företag som varken är kinesiska eller amerikanska har alltså känt sig tvungna att välja sida: Kina eller USA.
Men sanktionerna och hoten om sanktionerna mot Kina går förstås betydligt längre än bara Kina. Så pass att företag aktivt flyttar ut tillverkning från landet. Man är orolig för strafftullar och annat handelsmeck. Länder som Vietnam och Indien känns betydligt mer lockande. Kina är dessutom inte längre är det låglöneparadis det en gång var. Det börjar helt enkelt bli för dyrt att tillverka i Kina.
Indien utnyttjar Kinas problem
Och just Indien är mer än villiga att välkomna tillverkningsföretag till landet. Ett land som de västerländska techjättarna väldigt gärna vill in i överlag. Inte minst företag som Facebook och Google som aldrig kommit in i Kina och Amazon som tvingades kasta in handduken på grund av för hård konkurrens. Indien blir helt enkelt den nya basen för att ta sig an Asien.
Indien har dessutom historiskt långgående egna problem med Kina. Något som 2020 bland annat yttrade sig genom att Indien förbjöd 267 kinesiska appar, bland andra TikTok och PUBG Mobile. Men Indien har också förstås ambitionen att bli en ekonomisk supermakt. I närområdet finns också det land som tidigare var Asiens ekonomiska motor: Japan. De två länderna knyter allt fler länder till sig i en allians mot Kina.
Så vad har allt det här med bomullsodling och H&M-bojkott att göra?
Kina står för över en femtedel av all bomull som produceras i världen – förstaplatsen i bomullsligan tillhör Indien eller Kina, lite beroende på var man tittar. Av all bomull i Kina tillverkades 86 % just i Xinjiang 2019/2020. 20 % av all bomull i världen.
Det, likt mycket annat, gör att Kina kan unna sig gott självförtroende. Ja, eller mer än så. ”Det är slut på Kina-mobbandet”, som landet sammanfattade bomullsläget.
Kina känner pressen från sanktionerna allt mer
Kina är en jättekonsumentmarknad som företag som H&M, Adidas, Nike och Burberry förstås väldigt gärna vill vara med och leka i. De behöver också en massa bomull, vilket leder till en rätt känslig balansgång. Inte minst som de varumärkesmässigt också måste kunna visa att de står upp för mänskliga rättigheter och är motståndare till missförhållanden för arbetare.
Det kanske blev lite mer liv än vad bolagen hade tänkt sig, men jag misstänker att de räknar med att konsumentminnet även i Kina är kort. Lite kringelpudlande så har det löst sig.
Men varför drog Kina igång den här jättebojkottapparaten mot kritiken just på det här området? Om de nu sitter på en så viktig marknad, är en så stor producent av bomull och är en sån ekonomisk supermakt så skulle det här mest vara ännu lite västerländskt gnäll som Kina kan vifta bort med ena handen.
Jag tror att Kina trots allt är lite oroliga. Oroliga att allt fler företag tittar sig om efter bomull från andra länder. Länder med lite mindre diktaturvibbar, med lägre kostnader och där de, krasst talat, kan förhandla ned priset mer överlag. På samma sätt som techtillverkningen. För det tror jag är precis vad som håller på att hända – och Kina har nog fått indikationer på det.
Ett varningsskott över fören på vad som kan hända om man pratar ned bomullsmarknaden i landet: då stänger vi dörren. How ya like me now?
Wag the bomull
Och det i sin tur tror jag – de självsäkra orden till trots – också är ett litet darrande på manschetten. Världens ekonomiska inboxande av Kina börjar märkas. De allierade som landet har gemensamt USA-avsky gemensamt med – som Ryssland och delar av arabvärlden – har fullt upp med egna problem. Inte minst ekonomiska sådana.
Ett bra sätt att skyla över problem är som bekant att låtsas som att de inte finns. Ett annat att skramla massor någon annanstans och hoppas att folk tittar där istället.
Att hela bojkotten tog sin början i kommunistpartiets ungdomsförbund känns inte som en slump. Inte heller att Kina nu försöker rikta de upprörda nationalistkänslorna mot USA.
Om man så vill: en wag the dog. På kinesiska.
(Flaggan i toppbilden: Nicolas Raymond, flickr.com)