Under coronakrisen har förutsättningarna för internet kommit i fokus. Alltså det som krävs för att vi överhuvudtaget ska kunna komma ut på internet. Först ut var EU som vädjade till videoströmningsföretagen att sänka kvaliteten på sina sändningar för att minska belastningen på datainfrastrukturen (som nära nog alla strömningsföretag och Facebook hörsammade – och dessutom har genomfört globalt efter det). Sedan började det komma uppmaningar från enskilda internetoperatörer, som i Ryssland, att kunderna inte skulle dela så många memes och kattvideos eftersom kapaciteten började slå i taket.
Det här drabbar förstås främst länder som redan till att börja med har svajig infrastruktur för datatrafik, men med tanke på att röst- och videosamtal såväl som strömningskonsumerandet har skjutit i taket så går förstås servrar för högtryck i princip överallt i världen just nu.
Och det betyder också att internet just nu belastar Jorden som aldrig förr.
Allt mer internetanvändning betyder allt större behov av vatten
Jag har flera gånger reflekterat över vad vår onlinenärvaro kostar miljön och klimatet – inte minst som internet i sig ska stå för dubbelt så höga utsläpp som flyget, exempelvis. Här är en annan aspekt som jag inte har tänkt så mycket på kopplat till det här: vatten. De massiva mängder vatten som krävs för att kyla de datacenter som är en förutsättning för att att vi ska kunna ha ett internet och en webb.
I en artikel nyligen gick Bloomberg specifikt igenom Googles datahallar – och hur Googles datahallar använder massiva mängder vatten även i områden som dras med periodvis vattenbrist. Ju varmare väder, desto mer vatten krävs för att kyla anläggningarna – och det är förstås då som risken för vattenbrist är som störst. Lär vara samma sak även för andra företag som tillhandahåller motsvarande tjänster.
Att techjättar gillar Norrland för datacenter är sedan gammalt. Kallare klimat gör förstås att kylbehovet minskar. Men i takt med att edge-konceptet blir allt vanligare, alltså placera noder allt närmare slutkunden för att minska laggtider, så ökar behovet att finnas även i områden som är långt ifrån optimala för ändamålet.
Google, likt förhoppningsvis alla företag som arbetar med datakapacitet, arbetar förstås ständigt på att minska sin miljö- och klimatpåverkan, inte minst att minska behovet av att använda dricksvatten. Men risken finns att behovet av uppkoppling och data går snabbare än den tekniska utvecklingen. Att Google arbetar på energisnålare lösningar i morgon hjälper inte jättemycket om det är vattenbrist idag.
Hur klimatmedvetna är vi när vi använder internet?
Och även här gäller ansvaret oss som slutanvändare. Varje gång vi gör något online så kostar det på planeten. Visst, internet och webben är fantastiska på så många sätt. En enormt stor del av den utveckling som sker nu – tekniskt men även av oss som art – kan vi tacka vårt världsomspännande datanätverk för.
Internet sparar också massor på miljön, när vi kan göra saker på distans. Vi har sett hur luftkvaliteten på kort tid förbättrats märkbart när folk har tvingats hålla sig hemma med anledning av covid-19 och vi kan anta att det utspänt över 30 år också skulle kunna ställas upp liknande modeller globalt. Men samtidigt har internet också betytt att vi gör en massa saker vi annars inte hade gjort. Som att konsumera en massa innehåll på nätet för att fördriva tid.
Det blir alltså lite som elscootrarna. De är bättre för miljön om de ersätter sämre transportslag som bilresor, men de sliter mer på vår planet om de ersätter mer miljövänliga alternativ som att gå eller att cykla. Med andra ord: när vi distansarbetar istället för att flyga till ett möte blir det ett miljömässigt plus, men om vi scrollar igenom drösvis med kortvideoklipp för att fördriva tid så blir det minus.
Kommer morgondagens vattenrekommendationer handla om vår onlinetid?
Betyder det här att vi ska sluta med att göra ”onödiga” saker online? Förstås inte. Det i sig lär aldrig hända – och är nog inget någon vill. Men när klimatet kramas så hårt så skadar det inte att påminna sig om att även det vi gör online kostar. Även på klimatet.
Och med tanke på att våra uppkopplade liv blir allt viktigare så kommer säkerligen allt mer åtgärder hamna här vid kriser. Att säkerställa att de här kanalerna fungerar lika bra som samhällsviktiga fysiska funktioner. Men det kanske också handlar om att myndighetsriktlinjer om att få oss att ändra våra onlinebeteenden på samma sätt som vi nu vant oss vid i den fysiska världen. Och det kanske inte bara kommer handla om så stora kriser som den vi är mitt inne i nu. Eller en akut naturkatastrof.
När det är risk för vattenbrist så går stater och städer ut med rekommendationer om att minska på vår vattenanvändning. Framförallt minska på onödigt förbrukande – som att vattna gräsmattor. Om vi inte tar vårt förnuft till fånga och gör det självmant så kommer det tvingande direktiv – med straff kopplade till dem.
I framtiden kanske vattenbrister delvis kommer att handla om att få oss att ändra våra onlinebehov. Vädjanden om att vi ska minska tittandet på skojsiga videoklipp för säkerställa att samhällen har vatten för samhällskritiska funktioner. Och om det inte räcker så kanske det blir tvingande åtgärder även här.
Bild: Christopher John SSF, Flickr.com (CC BY 2.0)
