Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Sociala medier

7 saker som Zooms hantering av sin säkerhetskris kan lära oss

Känns som att två saker är lite vardag under coronakrisen. Dels att antalet smittade och döda i covid-19 fortsätter öka rätt kraftigt och dels att nya säkerhetshål avslöjas i videokonferenstjänsten Zoom. Men gällande det senare också förhållandevis bra agerande och krishanterande av Zoom själva. Kort sagt lärdomar för andra att ta med sig.

En av de stora vinnarna så här långt under coronakrisen är videokonferenstjänsten Zoom. När stora delar av världen har förpassats till hemmasittande så har behovet av distansarbetsverktyg skjutit i höjden. På ett kvartal gick Zoom från 10 miljoner samtidiga användare till över 200 miljoner. Ett väldigt angenämt problem i det stora hela.

Men det har också gjort att Zoom har granskats betydligt hårdare än tidigare. Då har det visat sig att Zoom lämnar en hel del att önska såväl vad gäller säkerhet som hantering av användardata.

 

Zoom har brustit rejält inom säkerhet och hantering av användardata

Saker som att Zoom inte har använt helt krypterad kommunikation trots att man påstått det, att man har rundat säkerhetsfunktioner vid installation av programvara på macOS, att Zoom har använt namngivningar av mötes-ID:n och videoinspelningar på ett sätt som gjort det hyfsat lätt att gissa sig till dem, att man gjort det möjligt att komma åt systemfiler och lösenord på Windows, slussat trafik via kinesiska servrar trots att man sagt att man inte skulle göra det och att man har utan tillåtelse har delat Zoom-användares LinkedIn-information med andra Zoom-användare.

Men det ha också handlat om saker som att det medvetet låga tröskeln för att ansluta till ett Zoom-samtal gjort zoombombande till en företeelse. Med andra ord när någon kommer över en Zoom-inbjudan och sabbar en samtal eller en konferens med innehåll som inte lämpar sig på jobbet eller i en undervisningssituation.

Det har gått så långt som att Zoom har svartlistats som tjänst på sina håll – och av FBI – på grund av de allvarliga säkerhetshålen.

Det finns alltså en hel del saker där Zoom har… förbättringspotential. Men Zoom har också gjort flera saker rätt.

 

3 saker som Zoom har gjort fel

1. Zoom har prioriterat (för) låg ingångströskel före säkerhet

Det som är en av de främsta anledningarna till att Zoom har blivit så populärt nu är också en av de främsta anledningarna till att Zoom nu har hamnat i nuvarande situation. Det har varit väldigt enkelt att starta ett Zoom-samtal. En länk så är man rätt mycket igång. Enkelt att välja att spara en inspelning av ett videosamtal.

Däremot har man, som ofta blir fallet, gjort det väl enkelt för sig när det handlar om hur man har byggt sin struktur för hur länkar och filnamn skapas. Man har också gjort det möjligt att kunna kliva direkt in i ett samtal utan att den som kallar till mötet behöver godkänna. Det här i sig är inte Zoom-unikt, förstås, och ännu ett sätt att göra det bekvämt för sina användare – men det har också öppnat tjänsten för att ”kapas” utifrån. Man har helt enkelt valt att börja med minst säkra men för de flesta bekvämaste inställningen. Vill man höja säkerheten krävs att man aktivt gör det, exempelvis som mötesinbjudare.

Det här är i stort rätt tänkt – men problemet som har blivit uppenbart är att det nu har kommit in en massa mer ovana användare. Och ironiskt nog så har vårt höga förtroende för digitala tjänster nu lett till att vi bara utgår från att tjänsterna vi använder är säkra åt oss, så att säga. Att vi själva inte behöver ta det ansvaret.

Visst är det till syvende oss sist användarens ansvar, men genom att vi har outsourcat säkerhetskollandet till företagen som bygger tjänsterna vi använder så blir reaktionen extremt negativ om det visar sig att vi har blivit ”lurade”. Det kan alltså ge varumärket en rejäl törn.

Det kan med andra ord vara idé att säkerhetsmässigt inte lägga sig helt i bekvämlighetshörnet, utan istället låta användare själva sänka tröskeln. Och att de då blir medvetna om vad de gör.

2. Zoom har medvetet rundat säkerhetsrutiner på andra plattformar

När Facebook blev påkomna med att ha samlat in omfattande data om vad användare gjorde i sina mobiler (även i konkurrenters tjänster) via en ”marknadsundersökningsapp” så skapade det förstås uppmärksamhet för att Facebook ”spionerade” på sina användare. Trots att användarna som använde appen hade laddat ner appen och gått med i det program som gav dem viss ersättning i utbyte mot att Facebook fick den här informationen. Visst, Facebook hade inte varit helt transparenta kring exakt hur mycket av telefonanvändningen som samlades in (och värre: man hade samlat in information om minderårigas användning).

Men det var inte Facebook själva som drog tillbaka sin app när det här uppdagades. Apple hann före. Det visade sig att Facebook hade brutit mot användarvillkoren för ett Enterprise-utvecklarkonto i Appstore, vilket ledde till att Apple rätt omedelbart plockade bort appen och gav Facebook smisk på fingrarna.

Det gjorde att Apple, åtminstone lite grann, kunde plocka pluspoäng på att de visade sig bry sig om sina användare medan Facebook dessutom förlorade möjligheten att själv ta initiativet att dra tillbaka appen. Men det ledde också till sämre relation mellan Apple och Facebook.

Nu handlade det här inte om en inte alls affärskritisk app för Facebook. Men för en betydligt mindre och nyare spelare kan strypta distributionskanaler förstås bli betydligt allvarligare. Inte minst just i relationen med den plattform man är beroende av för sin verksamhet.

3. Zoom har gjort saker för användarnas bästa – utan att be om lov

Om man vill sammanfatta Facebooks största problem efter Cambridge Analytica så har det inte främst handlat svajig säkerhet kring användarnas data. Det har mest handlat om att man har gjort saker utan att först be om lov.

Med tanke på att vi drunknar godkännanderutor så fort vi börjar använda en digital tjänst så är det förstås nära till hands att vilja bespara sina användare ytterligare några. Inte minst som godkännandesteg kan göra att användarna säger nej.

Det här gäller även när man saker för användarnas eget bästa. Som när Apple blev påkomna med att sänka prestandan i äldre iPhone-modeller för att inte dränera batteriet och för att säkra att telefonen inte skulle stängas av. Det folk blev upprörda över var inte att Apple gjorde det här – utan att företaget gjorde det utan att säga något. Och utan att ge möjlighet att stänga av den här funktionen. Det ledde till att Apple blev beskyllda för att sänka hastigheter i sina mobiler för att få folk att köpa nya oftare. En onödig debatt för varumärket blev följden.

När Zoom automatiskt delade användares LinkedIn-information med andra användare i vissa fall så var säkerligen en rätt stor anledning att göra det enklare att veta vem man har på tråden. Ungefär det Microsoft själva gör mellan LinkedIn och Office-familjen.

Att be om lov innan man gör även saker som användaren har nytta av måste inte nödvändigtvis uppfattas som ett jobbigt extra steg. Det kan, rätt paketerat, leda till det omvända: bilden av ett företag som är ärligt och transparent. Och är det tillräckligt intressant så kommer användare ändå att säga ja. Om tjänsten är tillräckligt bra och förtroendet för företaget är tillräckligt högt.

Det handlar alltså i slutändan om att lita på sina kunder.

 

4 saker som Zoom har gjort bra i sin krishantering

Visst har Zoom alltså sig själva skylla till väldigt stor del. Men i hanteringen av situationen så har bolaget gjort flera saker väldigt rätt. Saker som är basala grejer under en kris, men som trots det så ofta hanteras fel när det väl börjar blåsa.

1. Zoom har pudlat och varit personliga och transparenta

I den kommunikation som Zoom har haft med sina användare via sin kundtjänst så har det säkert sagts saker som inte varit i linje med ovanstående. Det blir ofta så eftersom en kundtjänst ofta får ta de första smällarna utifrån de riktlinjer som gäller under normallägen. Men överlag så har Zoom varit snabba på att lägga sig fullständigt platta och erkänna sina fel. Även när det inte har handlat om ”fel” utan helt enkelt de vägval som Zoom har gjort som lett till att tjänsten blivit så uppskattad.

Dessutom har grundaren Eric Yuan varit företagets ansikte utåt. Visst, det är mer troligt när det handlar om ett techbolag där grundaren alltjämt är med i bilden – bara att titta på Mark Zuckerberg – men det är ändå ett tecken på att man tar situationen och framförallt användarna på allvar. Ryggmärgsreflexen hos många lär vara att skicka fram pressansvariga som ofta kan bli lite väl enkelspåriga i sin kommunikation.

Det räcker att titta på vilken resa som Facebook har gjort sedan Cambridge Analytica. Hela den krisen började med ett stämningshot mot The Guardian om de publicerade sitt avslöjande och följdes sedan av att Facebook under en-två år därefter fortfarande halkade in i konfrontativ försvarsställning vid varje nytt avslöjande kring datahantering som dök upp. Idag låter det helt annorlunda.

2. Zoom har snabbt fixat det som gått att fixa snabbt

Det här är förstås också extremt självklart. Zoom har agerat på de lågt hängande frukterna. Installationssäkerhetshålet på macOS täpptes till snabbt och Zoom har även slutat dela användares LinkedIn-information med andra Zoom-användare utan tillstånd. Nu gör man också insatser för att försöka stoppa zoombombandet genom att slå på väntrumsmötesfunktionen per default. Det betyder att den som bjuder in till mötet manuellt måste släppa in mötesdeltagare. Det krävs numer också ett lösenord för att bli insläppt via mötes-ID.

Att man täpper till kritiska säkerhetshål snabbt är en självklarhet. Kan man tycka. Men det kommer lite för ofta rapporter om att bolag som Apple och Google låter säkerhetshål ligga otätade lite för länge. Bolag som alltså har massiva avdelningar som jobbar med sin utveckling.

I fallet med installationsrutinen för macOS så känns det dessutom som något som borde vara lite halvmeckigt att fixa till snabbt – men det kan bero på att jag har för dåliga utvecklarskills. Det kan ha varit en busenkel fix.

Oavsett så har Zoom med bara någon eller ett par dagars ledtid fixat till några saker som har avslöjats. Det är trots allt bra jobbat. Både utvecklingsmässigt och varumärkesmässigt.

3. Zoom stoppar alla nyutveckling under 90 dagar för att fokusera på att rätta alla säkerhetsbrister

Vissa av de brister som har framkommit kommer förstås kräva mer tid att rätta till. Det ledde till att Zoom gick ut med att man stoppar all nyutveckling under 90 dagar.

Det här är också rätt självklart. Kan man tycka. Men alla som har arbetat med att utveckla digitala tjänster har nog varit med om att projekt ofta har prioritet framför ungefär allt annat. Framförallt högprofilerade sådana. De resurserna ska fredas så att man inte missar projekttidplanen. Här ställer alltså Zoom om helt (ja, det är åtminstone vad de säger, så vi får lita på det).

Men Zoom timeboxar också sin åtgärdsplan tydligt. En konkret tidsrymd istället för de mer luddiga ”vi ska åtgärda detta så snabbt vi kan”. Det har flera fördelar:

Man ger sina kunder ett löfte som man på ett enkelt sätt kan mätas på

Man ger sina kunder en indikation på hur stora insatser som kommer att krävas men att man är helt beredd att satsa det (egentligen säger det här att Zoom alltså har rejält bedrövligt stora hål om det här är vad som krävs för att fixa till dem – men genom att man tar initiativet så kan man styra narrativet till något mer positivt för Zoom)

Man kan plocka fler pluspoäng om man överlevererar. Om man blir klar före utsatt tidplan så kan man lite spela ”vi har jobbat dag och natt”-kortet (ja, förutsatt att man verkligen lyckats fixa alla fel)

4. Zoom har lyckats hålla sin tjänst igång trots den extrema växtvärken

Det här kan förstås också ses som något dåligt. Som ett beslut där man prioriterar sina intäkter (typ) före användarnas säkerhet. Att man borde ha stängt ned alltihop till dess att man åtgärdat felen.

Men Zoom har valt, tja, den svenska vägen. Istället för att stänga ner allting så har man valt att låta tjänsten rulla på som vanligt. Visst betyder det förhöjd risk för att fler människor kan dö (i det här fallet: kan råka ut för att någon infekterar en Windows-dator via Zoom, exempelvis), men uppsidan med att hålla tjänsten igång överväger de relativt sett små nackdelarna. Inte minst som man kan luta sig mot att det hjälper människor att hålla sig ifrån varandra.

Men Zoom har också gjort ett jättejobb med att överhuvudtaget hålla sin tjänst uppe. Man har alltså gått från en daglig genomsnittspeak på 10 miljoner samtidiga användare till 200 miljoner. En ökning med 1900 %. På ett kvartal. Det är en bedrift som till och med riktigt stora och etablerade företag har svårt att matcha (läs: de har drabbats av problem vid betydligt mindre ökningar). Inte minst som vi pratar om rätt stora användarsiffror redan från början och att peaknivån förmodligen är nära nog normalläget just nu.

Jag har heller inte sett något om driftstörningar i Zoom. Eller hört från bekantskapskretsen. Inte så att jag inte tror att det har varit problem för Zoom på sina håll, men med tanke på hur mycket företaget har hamnat i strålkastarljuset så misstänker jag att vi hade hört om de hade drabbats av omfattande och vanligt förekommande störningar.

 

Så den ljusnande framtid är Zooms?

Vad händer nu? Och när de 90 dagarna har passerat? Är Zoom företaget som kommer ta över som världens videokonferensjätte? Det vet vi förstås inte. Användningen lär förstås minska ganska mycket när någon form av vardag börjar återvända – och inte bara för Zoom. Men det som kommer intressant att se är hur Zoom kommer stå sig i konkurrensen.

Zoom är trots allt en Spotify. En indieartist bland storbolagsstjärnor. Visst. Vi pratar om ett jättebolag. I skrivande stund har Zooms börsvärde skjutit upp till runt 36 miljarder dollar. Det är nästan på pricken vad Spotify och Snap är värda – tillsammans. Men det är å andra sidan ungefär vad Apple och Google sammantaget gjorde i vinst – sista kvartalet 2019.

Världens techgiganter har alla tjänster som i mångt och mycket överlappar Zooms verksamhet. Uppsvinget för samarbetsverktyg för arbetslivet som coronakrisen har medfört lär göra att alla andra bolag kommer att lägga ännu mer kraft och resurser på det här segmentet .Och likt Spotify så har Zoom i grund och botten bara en intäktskälla, medan konkurrenterna står på betydligt fler ben.

Zooms jätteframgångar senaste månaderna kan ironiskt nog ha gjort att de har hoppat upp rätt många pinnhål i uppköpstrappan. Att de alltså kan vara ett ännu mer intressant uppköp nu trots sin betydligt högre prislapp.

Men coronakrisen har åtminstone gett Zoom någon form av åtminstone fotnot i historieböckerna.

Och i lite mer kortsiktigt perspektiv så kan vi alltså lära rätt mycket av Zoom. Både som tjänst och företag.

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Digitalisering

Är det dags att uppdatera synen på krisinformation online?

Varje era har några väldigt tydliga åldersmarkörer. Ett väldigt säkert tecken på att du nog har lämnat 30-årsstrecket, förmodligen också 40-årsstrecket, långt bakom dig är att u lägger ut saker på Facebook. Men även var du förväntar dig att hitta information online vid en kris lär också säga en hel del om din ålder.

Ni kan ju historien vid det här laget. Det som började som en sjukdom långt borta, både geografiskt och mentalt, orsakar numer rätt fullständig panik i ungefär alla nivåer i samhällen världen över. Även i Sverige.

Folkhälsomyndighetens sajt pallade inte trycket

Och ja. Alla är numer experter på virus och pandemier i allmänhet och coronavirusets spridning i synnerhet. Folkhälsomyndigheten har kritiserats för senfärdighet när de uppmanade svenskar att inte få panik i onödan. När de till slut uppmanade regeringen att förbjuda alla folksamlingar över 500 så var det förmodligen high fives och ”told you sos” på rätt många håll. Hade myndigheten å andra sidan stängt ner hela Sverige för en månad sedan och det INTE hade blivit någon spridning så hade de fått kritik för att de överdrivit sina rekommendationer.

Kört oavsett, alltså.

Och mitt i alltihop gick Folkhälsomyndighetens sajt ner. Då dök det här upp i mitt Facebook-flöde.

Facebook-kommentar som säger att en sajt som Folkhälsomyndighetens inte får gå ner

En naturlig reaktion. För några år sedan hade jag förmodligen tyckt samma sak.

Men 2020 kunde jag inte låta bli att tänka: ”varför inte?”

Webbplatsen – navet i det gamla internet

Så länge som vi har haft en webb har vi också haft sajter. De är själva fundamentet i vår uppkopplade tillvaro. Ja, eller så har det åtminstone varit fram till nu.

Jag har vid några tillfällen skrivit om den här utvecklingen, bland annat i texterna Facebook, Apple och början till slutet för dot.com-eran och Är det dags att skrota webbplatsen? Och det handlar om att webben efter 30 år håller på att hitta sin egen form. Inte bara nittonhundratalet upplagt på servrar.

Det betyder också att sajtens betydelse håller på att minska. Bland annat för att vi har tagit klivet från dator till mobil (webbplatsen är trots allt ett koncept byggt för datorn och allt vi har gjort de senaste åren är att försöka trycka in den i en mindre skärm). Men framförallt har vi numer så många fler kanaler att välja på.

2010-talet var på riktigt skiftet från företaget till kunden. Fram till dess hade både den fysiska och den digitala världen byggt på att företaget sätter upp förutsättningarna. Vi som kunder förväntades komma till företagen. Till företagets butiker. Till företagets sajt. Och senaste decenniet: ladda ner företagets app.

Decentraliseringswashing

Men nu tillbringar vi allt mer tid på jätteplattformarna. Allt mer funktioner flyttar in direkt i vår hårdvara. Det blir allt dyrare att försöka hyra en liten del av kundernas tid när uppmärksamhetsekonomin blir allt viktigare.

Med andra ord är det inte så konstigt att vi har förväntat oss att det finns en sajt för respektive myndighet. Inklusive krismyndigheterna. En .se som vi kan gå in på när något händer. Och om den inte är uppe, ja, då rasar vi. Ja, nästan, åtminstone.

Självklart finns krismyndigheter generellt även på andra ställen. Men sajten är basen och det centrala stället där informationen finns. Övriga kanaler är fortfarande mestadels komplement och, om sajten går ner, backup.

Men poängen är förstås att sajten inte ska gå ner. Det är därför det plöjs ner en herrans massa resurser och pengar på att sajten ska gå ner. Och när hela svenska folket kommer springande samtidigt, vilket brukar bli det som händer om det blir en kris inom det område som myndigheten ansvarar för, så… går sajten ner eftersom den inte är dimensionerad för att trafiken eller för att någon får för sig att sänka sajten. Eller av någon helt annan anledning som ger samma resultat.

Och jag kan inte låta bli att det beror på att såna som jag fortfarande har lite för mycket att säga till om. Vi som gärna pratar om att vi varit på webben lika länge som den har funnits. Och som därmed väldigt ofta mentalt sitter fast i internets version av Anslagstavlan.

Relevant information där medborgarna redan är – oavsett generation

För förutom att vi allt mer förväntar oss att det vi behöver finns där det är så är synen på den enda, allsmäkta sajten som informationsskälla… själva antidefinitionen av internet. En centraliserad plats som är lätt att slå ut.

Och de andra platserna finns ju. Sociala medier – inte minst för generation Snapchat som inte socialiserats in i det gamla internet. Eller att Google och Storbritanniens folkhälsomyndighet tillsammans har skapat innehåll och funktioner för att få svar på frågor om 250 olika åkommor och sjukdomar (förstås inklusive corona) direkt i sökresultatet.

Exempel på hur information från NHS visas direkt i Googles sökresultat

Men också helt andra sätt att nå oss där vi är, innan vi vet att vi behöver informationen. I dessa hörslursbrusreduceringstider tider ligger vi kvar i fel århundrade även här, som jag tidigare har skrivit om i Hesa Fredrik-larmet i Stockholm – dags för ett larmsystem anpassat efter våra liv 2017? Visst, det finns lösningar för att pusha ut mobilmeddelanden i krisområden (om vi bortser från problem med standarder även här), men likt flyglarmet är det mer all in-lösningar. Och som fortfarande bygger mycket på att mottagaren ska ta sig någonstans, till P4 eller en digital plats.

I Indien har telefonoperatörer börjat samarbeta med myndigheter kring coronavirusinformation så att information kan nå ut på ett relevant sätt: när någon ringer så spelas ett kort meddelande upp med information om viruset och hur man ska tänka och agera. Hitta ”döda ytor” i vardagen som kan fungera som anslagstavlor. För att inte tala om Facebooks och Googles nödfunktioner.

Eller så väldigt enkla saker som att förpacka informationen i ett format som gör att målgruppen själva sprider informationen vidare – fast uppdaterat för att även fungera med yngre målgrupper. Som när Snapchat precis lanserade nya bitmojis med instruktioner om hur man ska göra för att minimera smittorisk.

Bitmojis som informerar om att man ska tvätta händerna, inte röra ansiktet och hålla sig hemma

Men också att förpacka sin information i format som kan användas och konsumeras av andra. Som öppna API:er.

Redundans istället för antingen eller

Inte så att myndighetssajten har spelat ut sin roll. Det är en bra samlingspunkt för information – för vissa målgrupper. Det handlar alltså inte om att stänga ner IT-avdelningar och lägga sig helt hos andra. Det handlar inte om antingen eller. Det handlar om både och.

Andra kanaler måste prioriteras upp i viktighetsskalan. Det betyder ännu mer jobb och ännu mer behov av synk så att man i alla lägen har korrekt, fullständig och uppdaterad information på alla ställen där vi som medborgare kan söka efter den.

Då spelar det ingen roll om en sajt går ner.

Redundans. På riktigt.

 

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Internettillgång IoT - internet of things Kommunikation

Hesa Fredrik-larmet i Stockholm – dags för ett larmsystem anpassat efter våra liv 2017?

När signalen gick fanns ingen information att få. Inte så konstigt kanske, eftersom det var resultatet av ett mishap. Det skulle ta sex minuter innan DN kunde gå ut och meddela att det var ett falsklarm och elva minuter innan ansvarig myndighet gick ut med samma information. Under de elva minuterna såg Stockholm ut ungefär så här:

Panic Omg GIF – Find & Share on GIPHY

Discover & share this Panic GIF with everyone you know. GIPHY is how you search, share, discover, and create GIFs.

Ja, åtminstone om man ska tro det mesta som har skrivits sedan det hände.

Stockholmarna kept calm and höll sig inomhus

När jag väl kom in i matchen (mer om det senare) såg det mest väldigt lugnt ut. Och det verkar som att Stockholmarna gjorde precis som de skulle. De höll sig inomhus och sökte information. Att det inte fanns information att få, tja, det var ju förstås lite mindre bra.

Däremot känns det som att domedagsrubrikerna om att Stockholm as we know it kollapsade var synnerligen överdrivna. Visst, viktiga webbplatser (som MSB, Polisen och SOS Alarm) dukade under av belastning, tydligen, men den webbplats som allmänheten SKA använda vid krissituationer (krisinformation.se) verkar ha stått pall (rätta mig om jag har fel). Förmodligen därför att, tja, ingen visste att det var den webbplatsen som skulle användas.

En diskussion om vad allmänheten SKA göra och vad allmänheten intuitivt GÖR, alltså. Men det är en sak för efterarbetet.

Sedan det här att det tog elva minuter och att DN hann före, tja, det kan man ha åsikter om. Vad jag förstår handlade det om att ansvarig på krisinformation.se behövde bekräfta om något hänt i två led: först till Polisen som sedan var tvungen att bekräfta med SOS Alarm. Sedan kan man tänka sig att det bekräftades lite mer medan Clas Svahn på DN nöjde sig med den informationen.

Med andra ord ägnade sig ansvarig myndighet åt något, i dessa tider så ovanligt, som att komma fram till fakta istället för att börja spekulera. Man kan förstås fortfarande tycka att elva minuter fortfarande är lång tid i dagens samhälle, men, tja, det är fortfarande elva minuter. Elva minuter oro, visserligen, men fortfarande elva minuter utan att Stockholm drabbades av upplopp.

Fredrik Strage on Twitter: ”Är det här en PR-kampanj? Hesa Fredrik blåser, alla slår på P4 och där hörs bara Lykke Li. / Twitter”

Är det här en PR-kampanj? Hesa Fredrik blåser, alla slår på P4 och där hörs bara Lykke Li.

Gjordes missar? Absolut. Rutinmissar, betalvägg (eller inte, beroende på vem man tror på) hos DN vid krisläge, Twitter är kanske inte den bästa kanalen om man vill nå ut brett till svenska folken och ingen faran övar-signal (som tydligen visst sändes – men inte hördes…) Men om man vänder på det. På sätt och vis var det bra att det hände nu och inte när det är för sent. Lite som en oannonserad brandövning.

Och jag? Jag höll på att missa alltihop. Eftersom jag inte hörde signalen.

Ljudvarningssystem när vårt samhälle är bra på att stänga ute ljud

Min söndagkväll, sådär vid tio, kan sammanfattas så här:

Satt med lurar framför datorn, lyssnade på musik. Hörde något som lät lite malplacerat, lät som att datorn började gå på högvarv. Tog av lurarna. Hörde ingenting. Fortsatte lyssna på musiken.

En stund senare: jag hör något som lät malplacerat i musiken. Lät som att datorn började gå på högvarv. Tog av lurarna. Hörde ingenting. Fortsatte lyssna på musiken.

En stund senare: jag hör något som lät malplacerat i musiken. Lät som att datorn började gå på högvarv. Tog av lurarna. Hörde Hesa Fredrik. Kollade internet.

Okej, jag bor i ett rätt nybyggt hus med 2+1-glasfönster. Och ja, jag satt med lurar, men inte några av mina brusreducerande. (Då hade jag garanterat inte hört något alls.) Den här uppsättningen borde däremot inte vara särskilt ovanlig. Har du riktigt bra ljudisolerande lurar kan du dessutom nästan ligga rakt under en Hesa Fredrik-tuta och inte höra något – framförallt inte om du lyssnar på musik på hyfsat hög volym.

Och då har vi inte ens börjat diskutera hur det är för människor som inte ens hör.

Eller att ”Huvudkanaler för VMA [Viktigt meddelande till allmänheten] är fortfarande radio och tv samt vid vissa tillfällen ljudsignalen ”Hesa Fredrik”.”

Jag ser tre fel här.

Det nya varningssystemet – bygger på gammal och sårbar teknik

Ironiskt nog trädde en nya lag i kraft 1 juli. En lag som gör det möjligt för SOS Alarm att gå ut med VMA via sms. Om vi bortser från detaljen att det inte användes den här gången (eftersom, tja, det började med ett tekniskt fel) så börjar det kännas lite 2017 nu. Meddelanden kan skickas ut till mobiler som befinner sig i ett drabbat område, inte bara till mobiler som är ”mantalsskrivna” i området som det var tidigare.

Lite mindre bra känns det däremot att MSB – ni vet, myndigheten som ska ansvara för den här typen av samhällskritiska funktioner – har sågat tekniken. Därför att sms måste gå via operatörer och ett telenät som (det räcker att titta på hur det gick vid Drottninggatan-attentatet) sannolikt är det första att lägga sig vid en kris. Dessutom antar jag att det dessutom bygger på att din telefon faktiskt kan ta emot vanliga sms, det vill säga att du har ett sim-kort och inte bara kör wi-fi.

Kort sagt, krisar det lär det inte gå att skicka sms.

EU har valt ett annat spår

Det intressanta i sammanhanget är att EU redan har valt ett annat spår: EU-alert/cell broadcast. Fungerar i många sätt som sms-VMA (går bland annat via GSM), men är inte begränsat till just sms. Som det beskrivs på EU-kommissionens webb:

The system would send the message to people in the region potentially in danger, using any channels available at the time – including satellite and terrestrial TV, mobile networks and navigation devices. People would then receive easy-to-understand messages on their devices, as text or audio, in their own language.

Med andra ord pinga alla tillgängliga mobiler, på alla tillgängliga sätt. Och inte vara det. Även andra prylar. Visst, det kan bli en hel massa plingande – men är det någon gång det nog är bra om det plingar på många ställen samtidigt så är det i den här typen av situationer.

Härnäst: Facebook, Twitter, Amazon och väggarna i våra hus?

För sen har vi förstås de sociala medierna också. Facebook har sin Safety Check (som användes under just Drottninggatan-attentatet) och en studie från Cardiffs universitet nyligen visade att Twitter är snabbare på att hitta oroligheter än polisens övriga system.

Och då menar jag inte nödvändigtvis att det bara är tillgängligt för människor som har Facebook-konto (även om det förmodligen snart är fler än som har tillgång till TV) eller som går till Twitter. Men att infrastrukturen kan användas. Att Facebook-användare kan fungera som en brygga och skicka vidare informationen till andra mobiler i närheten (även mobiler som ägs av icke-FB-människor). Eller överhuvudtaget ett betydligt mer decentraliserat system där information kan leta sig fram själv, på bästa sätt.

Och ja. Jag ser framför mig att vi kommer ha en VMA-AI som specialiserar sig just på det här. Hur man effektivast, vid varje givet tillfälle, kan nå ut med information. Med tanke på att det verkar som att smarta högtalare nu börja kunna ringa polisen själv vid lägenhetsbråk så borde det här inte vara särskilt långt borta. Då skulle den också kunna dra i bromsen och direkt skicka ut ett automatiskt meddelande om den får veta att det är ett falsklarm (eftersom SOS Alarm, Räddningstjänsten etc. också har egna AI:n som håller koll på larmsituationen och direkt kan svara).

Informationen på rätt sätt, på rätt plats och i rätt prylar

Sen har vi ju hemmaprylarna också. Som de digitala assistenterna och de smarta högtalarna. Kanske får du krisinformationen på kylskåpets display. Eller så kan ditt Amazon-hus inbyggda Alexa direkt förmedla informationen. Förstås precis där du är.

Och varför förstås stanna vid mobiler eller prylarna vi har hemma? Wearables, uppkopplade prylar på, runt (och i) våra kroppar beräknas explodera de kommande åren.

Och sist men inte minst kan de förstås direkt förmedla informationen där jag är, på det sätt som passar mig bäst just där och då. Varför måste jag slå på en tv eller ratta in en radiostation (okej, radioapp) när jag inte har tillgång eller är i närheten? Är jag ute på löprundan är det förstås min klocka OCH mina hörlurar som kan ge mig informationen både i text, bild och ljud.

Det är det här vi borde diskutera – om våra varningssystem idag är anpassade för våra liv 2017 – snarare än bekymra oss om webbplatser som går ner och om det var bra eller dåligt att det tog elva minuter för myndigheterna att komma till botten med varför i helsicke Hesa Fredrik gick igång en söndag i juli.

För då, ja, då kommer även såna som jag ha chans att överleva när det väl blir skarpt läge.