Varje era har några väldigt tydliga åldersmarkörer. Ett väldigt säkert tecken på att du nog har lämnat 30-årsstrecket, förmodligen också 40-årsstrecket, långt bakom dig är att u lägger ut saker på Facebook. Men även var du förväntar dig att hitta information online vid en kris lär också säga en hel del om din ålder.
Ni kan ju historien vid det här laget. Det som började som en sjukdom långt borta, både geografiskt och mentalt, orsakar numer rätt fullständig panik i ungefär alla nivåer i samhällen världen över. Även i Sverige.
Folkhälsomyndighetens sajt pallade inte trycket
Och ja. Alla är numer experter på virus och pandemier i allmänhet och coronavirusets spridning i synnerhet. Folkhälsomyndigheten har kritiserats för senfärdighet när de uppmanade svenskar att inte få panik i onödan. När de till slut uppmanade regeringen att förbjuda alla folksamlingar över 500 så var det förmodligen high fives och ”told you sos” på rätt många håll. Hade myndigheten å andra sidan stängt ner hela Sverige för en månad sedan och det INTE hade blivit någon spridning så hade de fått kritik för att de överdrivit sina rekommendationer.
Kört oavsett, alltså.
Och mitt i alltihop gick Folkhälsomyndighetens sajt ner. Då dök det här upp i mitt Facebook-flöde.
En naturlig reaktion. För några år sedan hade jag förmodligen tyckt samma sak.
Men 2020 kunde jag inte låta bli att tänka: ”varför inte?”
Webbplatsen – navet i det gamla internet
Så länge som vi har haft en webb har vi också haft sajter. De är själva fundamentet i vår uppkopplade tillvaro. Ja, eller så har det åtminstone varit fram till nu.
Jag har vid några tillfällen skrivit om den här utvecklingen, bland annat i texterna Facebook, Apple och början till slutet för dot.com-eran och Är det dags att skrota webbplatsen? Och det handlar om att webben efter 30 år håller på att hitta sin egen form. Inte bara nittonhundratalet upplagt på servrar.
Det betyder också att sajtens betydelse håller på att minska. Bland annat för att vi har tagit klivet från dator till mobil (webbplatsen är trots allt ett koncept byggt för datorn och allt vi har gjort de senaste åren är att försöka trycka in den i en mindre skärm). Men framförallt har vi numer så många fler kanaler att välja på.
2010-talet var på riktigt skiftet från företaget till kunden. Fram till dess hade både den fysiska och den digitala världen byggt på att företaget sätter upp förutsättningarna. Vi som kunder förväntades komma till företagen. Till företagets butiker. Till företagets sajt. Och senaste decenniet: ladda ner företagets app.
Decentraliseringswashing
Men nu tillbringar vi allt mer tid på jätteplattformarna. Allt mer funktioner flyttar in direkt i vår hårdvara. Det blir allt dyrare att försöka hyra en liten del av kundernas tid när uppmärksamhetsekonomin blir allt viktigare.
Med andra ord är det inte så konstigt att vi har förväntat oss att det finns en sajt för respektive myndighet. Inklusive krismyndigheterna. En .se som vi kan gå in på när något händer. Och om den inte är uppe, ja, då rasar vi. Ja, nästan, åtminstone.
Självklart finns krismyndigheter generellt även på andra ställen. Men sajten är basen och det centrala stället där informationen finns. Övriga kanaler är fortfarande mestadels komplement och, om sajten går ner, backup.
Men poängen är förstås att sajten inte ska gå ner. Det är därför det plöjs ner en herrans massa resurser och pengar på att sajten ska gå ner. Och när hela svenska folket kommer springande samtidigt, vilket brukar bli det som händer om det blir en kris inom det område som myndigheten ansvarar för, så… går sajten ner eftersom den inte är dimensionerad för att trafiken eller för att någon får för sig att sänka sajten. Eller av någon helt annan anledning som ger samma resultat.
Och jag kan inte låta bli att det beror på att såna som jag fortfarande har lite för mycket att säga till om. Vi som gärna pratar om att vi varit på webben lika länge som den har funnits. Och som därmed väldigt ofta mentalt sitter fast i internets version av Anslagstavlan.
Relevant information där medborgarna redan är – oavsett generation
För förutom att vi allt mer förväntar oss att det vi behöver finns där det är så är synen på den enda, allsmäkta sajten som informationsskälla… själva antidefinitionen av internet. En centraliserad plats som är lätt att slå ut.
Och de andra platserna finns ju. Sociala medier – inte minst för generation Snapchat som inte socialiserats in i det gamla internet. Eller att Google och Storbritanniens folkhälsomyndighet tillsammans har skapat innehåll och funktioner för att få svar på frågor om 250 olika åkommor och sjukdomar (förstås inklusive corona) direkt i sökresultatet.
Men också helt andra sätt att nå oss där vi är, innan vi vet att vi behöver informationen. I dessa hörslursbrusreduceringstider tider ligger vi kvar i fel århundrade även här, som jag tidigare har skrivit om i Hesa Fredrik-larmet i Stockholm – dags för ett larmsystem anpassat efter våra liv 2017? Visst, det finns lösningar för att pusha ut mobilmeddelanden i krisområden (om vi bortser från problem med standarder även här), men likt flyglarmet är det mer all in-lösningar. Och som fortfarande bygger mycket på att mottagaren ska ta sig någonstans, till P4 eller en digital plats.
I Indien har telefonoperatörer börjat samarbeta med myndigheter kring coronavirusinformation så att information kan nå ut på ett relevant sätt: när någon ringer så spelas ett kort meddelande upp med information om viruset och hur man ska tänka och agera. Hitta ”döda ytor” i vardagen som kan fungera som anslagstavlor. För att inte tala om Facebooks och Googles nödfunktioner.
Eller så väldigt enkla saker som att förpacka informationen i ett format som gör att målgruppen själva sprider informationen vidare – fast uppdaterat för att även fungera med yngre målgrupper. Som när Snapchat precis lanserade nya bitmojis med instruktioner om hur man ska göra för att minimera smittorisk.
Men också att förpacka sin information i format som kan användas och konsumeras av andra. Som öppna API:er.
Redundans istället för antingen eller
Inte så att myndighetssajten har spelat ut sin roll. Det är en bra samlingspunkt för information – för vissa målgrupper. Det handlar alltså inte om att stänga ner IT-avdelningar och lägga sig helt hos andra. Det handlar inte om antingen eller. Det handlar om både och.
Andra kanaler måste prioriteras upp i viktighetsskalan. Det betyder ännu mer jobb och ännu mer behov av synk så att man i alla lägen har korrekt, fullständig och uppdaterad information på alla ställen där vi som medborgare kan söka efter den.
Då spelar det ingen roll om en sajt går ner.
Redundans. På riktigt.