Det inlägg som fick absolut mest snurr för mig förra veckan var nyheten om att Sats har valt att stänga alla sina gym i två veckor med anledning av coronaviruset. Själva initiativet applåderades mest, men när det handlade om den huvudsakliga poängen i mitt inlägg så blev det delvis lite andra tongångar. När det alltså handlade mina tankar om aktiemarknaden, vars omedelbara reaktion blev det här:
Det kommentarerna handlade om var rätt mycket att: ja, så här funkar aktiemarknaden. Vilket jag också konstaterade i mitt inlägg. Det är en logiskt reaktion för en aktiemarknad som jagar kortsiktiga vinster. Och som dessutom till stora delar är själva skolboksdefinitionen av ”ängslig”.
Men att något är på ett visst sätt behöver förstås inte betyda att det måste fortsätta vara så. Det har coronautbrottet visat. När saker måste göras på annat sätt så hittar vi människor snabbt på andra sätt att göra dem. Men få saker verkar vara så svåra att förändra som vårt ekonomiska system. Ja, och då menar jag egentligen möjligheten att ens föreställa sig att det finns andra sätt än dem vi gjort till norm senaste dryga hundra åren eller så.
Men framförallt missade den här typen av kommentarer det jag egentligen skrev i inlägget. Vad har plattformen för ansvar?
Vilket ansvar har de finansiella techplattformarna?
Vi har vant oss vid frekvent ansvarsutkrävande från techjättarna. Att de inte kan komma undan med att vara bara en teknisk plattform. Vi ser samma tendens inom gigekonomin: att tillhandahållarna också ska ta ansvar för sin ”personal”. Men vad har världens börser för ansvar i tider som dessa? Mycket kan bevisligen men de finansiella marknaderna ska alltid vara öppna.
Och här kan man förstås ifrågasätta varför det ska vara så? Varför skulle Stockholmsbörsen inte kunna göra en Sats och säga ”hörni, nu kommer det vara kaosigt. Den är bättre att vi fokuserar på att få situationen under kontroll. Det är nog inte så bra att folk får handla med aktier när de är under hysteripåverkan. Inte minst som att det är en massa småföretag och pensionspengar på spel. Vi stänger i några veckor tills folk hunnit sansa sig.”
Vilket var precis vad Manila-börsen gjorde ett par dagar senare. Efter att landet nu har satts i karantän så stängde alltså även den finansiella marknadsplatsen. Mest förstås som del i att begränsa smittan, men en anledning lär ha varit att landet ville ge sig själv lite andrum. En kris mindre att bollag just nu, med tanke på att Manila-börsen kollapsat med 30 procent i år. En nivå flera andra börser inte är jättelångt ifrån. Även betydligt större och viktigare börser, som Tokyo-börsen med sina minus 25 procent som värst. Så fler lär kunna följa i samma fotspår.
Krisdigitalisering i praktiken
Några intressanta exempel på hur företag och för den delen stater hanterar sin personal i kristider som dessa. Facebook har gått ut med att man kommer att ge alla anställda 1000 dollar i ”omställningsbonus” (läs: för hemmajobbande). Alltså precis samma sak som e-handelsplattformen Shopify gjorde för nån vecka sedan.
Kinesiska e-handelstvåan Pinduoduo höjer lönen för de flesta av sina anställda under krisperioden som ett tack för att de ställer upp och arbetar när samhället runt dem knäar. Företagets kassa och inte de anställdas plånböcker ska ta smällen, resonerar företaget. Amazon har flaggat för att de behöver nyanställda 100 000 lager- och logistikarbetare på grund av det ökade nätshoppandet och kommer höja lönen för dessa yrkeskategorier med två dollar i timmen. Till och med icke-arbetsgivare som Uber och Lyft har gått med på att betala ut icke-arbetsgivarsjukersättning till förare som direkt eller indirekt drabbas av det senaste coronaviruset.
Och idag gick USA:s regering ut med att landet tittar på att dela ut helikopterpengar till alla amerikaner. 1000 dollar per person (eller hushåll, lite oklart) även här. Samma sak som Hong Kong gjorde i början av månaden, när alla medborgare över 18 år fick runt 13 000 kronor. Om man så vill: en panikmedborgarlön.
Visst. Att höja löner är förstås inte något som alla företag kan unna sig. Men synen att investera sig igenom en kris genom att satsa på (att behålla) sin personal är uppfriskande. Liksom viljan att testa nytt som statligt stödmedel. Att sätta pengar direkt i händerna på folk snarare än indirekt hoppas att det blir följden av stöd till exempelvis banker och andra företag.
Krisdigitalisering, y’all.
Coronakrisen vs. internetoperatörerna
Vilket för oss över till den största skillnaden nu jämfört med tidigare kriser: vår tajta uppkoppling med resten av världen. Folk skickas hem och blir istället beroende av internet för om inte allt så åtminstone väldigt mycket. I USA har AT&T gått ut med att slopa datataken i sina bredbandsabonnemang under en period. Dessutom har AT&T och de övriga stora teleoperatörerna i USA kommit överens med myndigheterna i USA om ett antal åtgärder som ska göra det enklare för människor att välja att hålla sig hemma. Som att inte stänga abonnemang med obetalda räkningar.
Vad har hänt på det här området i Sverige? Vad jag har kunnat se: inte ett jota. Ingen operatör som gått ut och halverat alla priser för att dra sitt strå till samhällsstacken. Eller rentav kanske rentav erbjudit fri datatrafik under några veckor. Visst, det är förmodligen att hoppas på för mycket men det faktum att inget av de svenska företagen som numer sitter på världens riktiga olja gjort det minsta för att visa att de vill hjälpa till här.
Vem vaktar internetväktarna (och deras samhällsanvar)?
Rent personligt kan jag tycka att det är rätt svagt. Men på ett mer professionellt plan blir jag också lite förvånad. Att ingen av teleoperatörerna ens velat kapa åt sig goodwillpoäng som skulle kunna ha potential att skaffa sig fler affärer på sikt – och putsa på relationerna med de befintliga kunderna redan nu. Istället var Tele2 snabba med att gå ut och berätta hur mycket datatrafiken har ökat när svenskarna tillbringat mer tid hemma. Läs: titta vilket vinstgenererande företag vi är trots att det är kris.
Är det något jag hoppas på efter den här krisen är en diskussion kring hur beredskapen ser ut även bortom toalettpapper och havregryn. Som hur samhällen säkerställer att medborgarna har stabil tillgång till internet. Att vi diskuterar prislappen för individer för det. Men också en diskussion kring hur de kommersiella krafter som kontrollerar tillgången till internet ser på sin roll. Och hur vi konsumenter ser på den.
Med andra ord så kanske det kommer vara helt andra företag och branscher som förväntas ställa upp som del i samhällsinfrastrukturen när allt fler funktioner och tjänster flyttar från det offentliga till det privata. Även till gigföretag.
Nästa kris – statliga uppkopplingsgarantier?
Vi har på något sätt accepterat att internetuppkopplingar kan svaja och att börser kan köra på som vanligt när det blåser som mest. Vi ser dem fortfarande som någon form av ”extratjänster”. Men raset på världens börser slår mot allas plånböcker. Mot allas pensioner.
Samma sak gäller vad gäller teleoperatörernas internetabonnemang. De är fortfarande någon form av utöverfunktion. Definitivt om vi börjar titta i krismanualer. Basen är fortfarande mest att vi ska vänta på Hesa Fredrik och ratta in P4.
Nästa stora kris kanske regeringar inte kommer att peka med hela handen mot skolor, biokedjor och restauranger. Att uppmana banker att sänka räntor och att långivare ska visa hänsyn. Det kanske åtminstone inte är där som de första kraven börjar kicka in.
Istället kanske staten kommer börja med att uppmana internetoperatörerna att kapa datatak och halvera sina avgifter.
Eller vem vet? Nästa kris kanske staten inte bara går in och tar över sjukersättningskostnader. Nästa stora kris kanske staten även tar över utgifterna för hushållens och företagens uppkopplingskostnader.
(Ovanstående text i en kortare variant publicerades ursprungligen i mitt nyhetsbrev vecka 11 2020. Toppbild av Matthias Weinberger, Flickr (CC BY-NC-ND 2.0).)