Kategorier
Artikel Digitalisering Ekonomi och finans

Vilka är världens största företag om 10 år?

Det hinner hända mycket på sisådär tio år. Fråga bara Exxon:

Högst värderade börsbolagen 2006 jämfört med 2017

Som det brukar heta i samband med den här typen av sammanställningar: tech is eating the world.

Ovanstående jämförelser är vilka de högst värderade börsföretagen i världen är. Redan här finns det två saker man snabbt kan konstatera:

1. Exxon har inte krympt, de är de andra som har blivit (mycket) större

Exxon, som numer återfinns precis utanför topplistan, har inte skrumpnat ihop och dött. I skrivande stund är Exxons marknadsvärde 338 miljarder dollar. Med tanke på att börsen varit sur hela sommaren och i princip allt har backat så står Exxon mer eller mindre still.

Det som istället hänt är att de som kört om i ytterfilen har installerat nya turboaggregat. Bara Apple är nära nog dubbelt så högt värderat som Exxon. Vad som alltså har hänt är att vi numer har, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, megaföretag på ett sätt vi aldrig har haft förr.

Megaföretagen visar heller ingen tendens på att vara på väg någon annanstans än upp. Det de inte själva tar fram köper de upp. Koncentrationen blir allt starkare och jag skulle bli förvånad om vi inte kommer börja se krav på uppstyckningar från världssamfundshåll. (Microsoft tvingades ju av EU mer eller mindre koppla loss Explorer från övriga Office-paketet och övriga företag här ovan är betydligt större och mer inflytelserika än Microsoft då.)

2. De fem företagen i topp sammanfattar mer eller mindre hela våra liv 2017

Som jag konstaterade tidigare: tech is eating the world. Det är förstås helt fel. Ja, dessa företag håller på med teknik, och några av dem kommer från rena teknikhåll, men de är numer så långt mycket mer.

Tekniken är ett verktyg, men det är inte det som gjort företagen så stora. Det som är talande är att så få företag har ett så hårt grepp om våra liv. Förstås mest i väst, men de återfinns i alla delar av världen med olika framgång – och tänker inte nöja sig med status quo.

Om man vill skulle man kunna sammanfatta företagen så här:

  • Apple: Våra kommunikations- och underhållningsprylar
  • Google: Vår informationsinhämtning och vår navigering
  • Microsoft: Våra arbetsliv
  • Amazon: Vårt shoppande
  • Facebook: Vårt sociala liv

Och ja, än finns oljan kvar. Exxon. Förutsättningarna för våra möjligheter att färdas.

Fortunes lista över världens 500 största företag globalt

I dagarna presenterade Fortune årets sammanställning Global 500, världens 500 största företag sett till omsättning. (Paus för att reflektera/bli snurrig över att de 500 företagen omsatte 27,7 triljarder dollar 2016 och gjorde vinster i regionen av 1,5 triljarder dollar. Omsättningen motsvarar ca 37 % av världens samlade BNP. 🤔😵) Den listan ser annorlunda ut:

Här är det e-handelskämpande detaljhandelsjätten Walmart som toppar och bara två av företagen bland de högst värderade finns med: Apple och Exxon. Här ser vi också betydligt mer av 1900-talet: olja, bilar och gammelenergi.

De största företagen sett till vinst – Apple toppar för första gången

Tittar vi sedan på Fortunes sammanställning över företagen som genererade högst vinster förra året så får vi ytterligare en lista.

Lista över de tio företag som genererade högst vinster 2016

Även här är Apple i topp – och det är första gången. 2016 var alltså Apple både världens högst värderade och världens mest vinstmaskiniga företag.

Apple och Samsung står för hårdvaruintäkterna (även om det sannolikt inte är Samsungs mobildivision som drar störst – eller något – strå till stacken). Google dominerar förstås annonseringsvärlden (med Facebook hack i häl). Och resten? Resten är, tja, i praktiken banker.

Vinster här och nu, värdering för framtiden

Om vi för en stund släpper det här med bankernas marginaler (vi kan anta att det ser ut ungefär så här även i Sverige, oavsett hur mycket storbankerna än suckar) och att olika branscher förstås har olika förhållande mellan omsättning och vinst så skulle man lite enkelt kunna sammanfatta läget som:

  • vinsten är idag
  • börsvärderingen är i morgon

Aktiekurser har sällan mycket med verkligheten att göra. Åtminstone inte verkligheten här och nu. De handlar istället om pengarna som företagen kommer att dra in till den spekulerande marknaden i morgon och i övermorgon. Det är därför minsta rykte om vikande iPhone-försäljning får Apples kurs att svaja eller dyka. Det är därför minsta rykte om vikande tillväxtsiffror vad gäller nya användare får Facebooks, Snaps eller Twitters kurser att svaja eller dyka.

Och det finns ju en anledning. The Big 5 värderingsmässigt skapades inte igår. Det äldsta är 42 år gammalt, det yngsta är 13 år. Med andra ord: företag som både lyckats hålla sig relevanta genom att stöpa om sin verksamhet och förutse kommande behov (med både tur och skicklighet) och företag som gjort förhållandevisa raketkarriärer. Tre av företagen i toppen har egentligen de andra två att helt tacka för sin framgång.

Det är goda chanser att det kommer se likadant ut om ytterligare tio år. Kanske inte exakt samma lista, men däremot en kombination av företag som är stora idag och företag som föds idag.

Triljardföretag och enhörningar

Just nu pågår jakten att bli världens första noterade triljarddollarföretag för bara ett år sedan såg kampen ut att stå mellan Apple och Google. Nu är det snarast Apple och Amazon som får sägas ligga längst fram i klungan. Apple är än så länge närmast och har varit uppe på 800 miljarder och vänt. Den som för tillfället har mest momentum är Amazon.

Gemensamt för de fem är också att de håller på att överge sin kärnverksamhet. Dels för att bredda sig och bli mindre sårbara (Facebook och Google är svajigast här, eftersom de i princip helt lever på annonsintäkter, men även exempelvis Apple börjar ju känna av mobilmognaden), men också dels för att de vill låta andra hålla på med det de gör. Eller åtminstone: låta andra göra jobbet och casha in på de andras jobb.

Det de istället hellre vill göra är att bli plattformar på riktigt. Plattformar för hela internet. Amazon är exempelvis inte längre särskilt intresserade av e-handel eftersom det är alldeles för lövtunna marginaler och för mycket meck. Bättre då att sätta upp allt som krävs för att andra ska kunna hålla på med e-handelsverksamheten. Allt från webbplats, till distribution och uthämningsnätverk.

Google, Amazon och Microsoft satsar allt mer på sina (företags)molntjänster. Google, Facebook och Apple håller på att bygga upp sina egna version av inväggat internet att ersätta dagens dot.com-era (som jag har skrivit om tidigare).

Megaföretagsframtiden är redan här – vad kommer sen?

De flesta vet nog redan hur viktiga Apple, Google, Microsoft, Amazon och Facebook är för våra liv. Men få inser nog HUR stora.

Alla fem håller på att bygga egna nätverk för att runda internetoperatörer och hantera de bitarna direkt själva. Företag som är stora i sig ligger redan på megaföretagens infrastrukturplattformar (Netflix använder Amazons AWS, Spotify, Snap och Slack ligger i Googles moln och till och med Apples iCloud ska använda en eller flera av de andras molntjänster.

Fyra av de fem håller dessutom på att bli innehållsproducenter fullt ut, det vill säga inte bara distribuera andras material. Tre av dem har redan egna musikströmningstjänster (och Facebook lär vara på gång). Facebook och Google håller på att försöka bygga upp egna e-handelsplattformar, medan Amazon nyligen köpt ett företag som ska hjäpa Amazon göra Amazon bättre på Alexas informationssökande, eller om man så vill, vässa Alexas googlingsskills. Och förstås också att alla håller på med självkörande bilar, wearables, AI, AR, VR, hjärn-dator-gränssnitt och, tja, det mesta man kan komma på.

Knowns och unknowns

Jag har mest pratat om de stora här. Företagen som om inget Nokia-exceptionellt händer kommer att dominera våra liv på något sätt även om vi inte vet exakt hur. The known unknowns.

Men så har vi företagen som idag bara är två studenter i ett studentrum. Företagen som vi inte ens hört talas om idag, men som kommer vara fullständigt självklara namn då. The unknown unknowns.

Sen har vi förstås det som kommer vara lika nödvändigt idag som om tio år. Vi måste äta. Vi måste bo. Grundbehov som inte kommer att förändras under väldigt lång tid. The known knowns.

Det mesta som idag ses som disruption är samma grundmekanism som tidigare. Man ser en lucka i efterfrågan, inte sällan genom att man tar två befintliga saker och slår ihop dem. Vi kan nog med väldigt stor sannolikhet säga att det här fenomenet kommer att bestå även om tio år. Vi vet däremot inte vilka befintliga koncept som slås ihop till något nytt. The unknown knowns.

Ja, en variant av den här:

Fyrfältare över knowns och unknowns

Men jag är rätt övertygad om att det är här om tio år kommer kunna plotta in de största företagen. Med andra ord kommer vi 2027 kunna titta tillbaka på 2017 och placera topp fem i de här boxarna.

  • Företag som är kända 2017 som 2027 gör saker som är kända 2017
  • Företag som är kända 2017 som 2027 gör saker som är okända 2017
  • Företag som är okända 2017 som 2027 gör saker som är kända 2017
  • Företag som är okända 2017 som 2027 gör saker som är okända 2017

Tjänar du mycket pengar på din verksamhet? Gör dig beredd att bli disruptad

Och, om vi går tillbaka till listan företagen med högst vinster, tre av de fem har redan mer eller mindre utvecklade banktjänster. Även här är Facebook på gång.

Och det är kanske just företagen som toppar vinstlistan som har störst anledning att vara oroliga. Det är en unknown, men jag tror att topp-tio-listan över företagen som har högst vinst inte till 70 % kommer vara banker 2027. Eller rättare sagt: även om bankverksamhet fortsätter vara sjukt inkomstbringande så kommer det inte vara banker som gör de största bankvinsterna 2027.

Det är större sannolikhet att det är Apple, Facebook, Google eller Amazon som är världens största banker. I Asien lär det vara namn som Tencent, Alibaba eller SoftBank (som, namnet till trots, inte är en bank). På egen hand eller genom att köpa upp de banker som finns. Och bankerna, för att fortsätta vara relevanta när robotar kommer kunna sköta det mesta av rådgivningen, kanske istället är programvaruföretag. De omvandlar sin finansiella och tekniska expertis till virtuella tjänster som de kan sälja till dem som håller på med bankverksamhet.

The unknown knowns.

Eller så kanske det kommer ett företag som ställer allt på ända. Som i grunden ändrar hur vi sparar, investerar och förräntar pengar. Som förändrar hela det grundläggande konceptet kring pengar via kryptovalutor, blockkedjor och helt nya sätt att se på värdeskapande.

The unknown unknowns.

Det är i den boxen som det riktigt spännande väntar.

 

Kategorier
Artikel IoT - internet of things

Amazon – din nästa hyresvärd?

Tankarna i den här texten föranleddes av ett par saker. Nyheten om Amazons nya Dash Wand, en artikel om att bygga in wi-fi och Alex i väggarna i nya hus och en LinkedIn-diskussion med Mats Björk och Per Eklöf.

Vi börjar från början.

Amazons nya kylskåpsmagnet – Dash Wand

En av Amazons första pryl i kategorin Sakernas internet, uppkopplade fysiska föremål, var Dash. Dash är en en knapp som kan sättas upp i hemmet. Det finns en knapp. När du trycker på knappen skickas en beställning till Amazon på den sak (av det varumärke) som knappen är programmerad att beställa. That’s it. Vill du kunna beställa flera olika saker? Köp fler knappar.

När Dash släpptes kändes det som en gimmick och inte så mycket mer. Men det Amazon redan då visste var att vi oftast köper samma saker – och samma märken – gång på gång. Framförallt om det handlar om saker som tvättmedel och toalettpapper.

När Amazon sedan släppte sin Echo-högtalare och utrustade den med den digitala assistenten Alexa så fungerade den på precis samma sätt. Den var optimerad att beställa det du brukar köpa. ”Alexa, beställ min favoritpizza.” Röststyrda enheter fungerar fortfarande sämre om man får en massa val. Om det handlar om att säga ett kort kommando som triggar en eller en kedja av händelser så funkar det desto bättre.

Sedan dess har Amazon fortsatt att så sakta invadera de amerikanska hemmen med allt fler produkter. Se till att Alexa kan utföra allt fler funktioner. Med Dash Wand går det att scanna streckkoder, men också prata med Alexa. En pryl till överkomligt pris som kan sättas upp där den behövs – så att Alexa alltid finns tillgänglig.

Wi-fi och digitala assistenter i väggarna?

Nästa artikel handlade om att The Wi-Fi Alliance tagit fram riktlinjer för husbyggare vad gäller att integrera wi-fi i nybyggda hus. En rätt logisk utveckling. Mycket av det som idag är standard i nybyggda hus har från början varit tilläggsfunktioner som de boende själv fått bekosta. Idag är exempelvis fiber förmodligen standard vid husbyggen.

Och när vi väl har wi-fi på plats (med en kostnad som ingår i boendeavgiften), varför inte också förse lägenheten eller huset med andra nödvändigheter som standard: som att du inte behöver köpa separata prylar för att kommunicera med din digitala assistent?

Låta kunden välja eller one size fits all?

I dagsläget finns det en handfull företag som kämpar om att bli standarden (eller åtminstone störst) vad gäller smarta, digitala assistenter. Vilken man väljer är för det mesta kopplat till att man redan har knutit upp en stor del av sitt digitala liv till ett företags ekosystem.

Med andra ord kan man tänka sig att man gärna väljer den som passar in bäst i ens liv. Som när man får välja kök i en nybyggd lägenhet. Men däremot får man inte välja rätt mycket. Som vilket företag som har dragit in elledningarna. Det är redan bestämt vid upphandlingen och projekteringen av byggprojektet. Vem lämnar bästa offerten?

Så med andra ord: vilken digitalassistent som finns i boendet kanske redan är centralupphandlat. Och inbyggt vid inflyttningen. Gilla läget.

Eller?

Välj den förvalda assistenten och tjäna pengar på det

Amazon ger sig in på allt fler områden. Bara senaste veckan har företaget presenterat sin prova-kläder-hemma-tjänst Prime Wardrobe, sin egen digitala plånbok Prime Reload (med potential att bli ett fullständig banktjänst) och köpt matkedjan Whole Foods med sina nästan 450 butiker. Sedan tidigare har man egen videoströmningstjänst och förstås hela e-handelsbiten där du i princip kan köpa allt du behöver.

Det mesta knyts ihop i medlemsprogrammet Prime, som förses med allt fler förmåner som del av medlemsavgiften. Det bygger i grund och botten på att du får rabatt på olika tjänster och produkter. Och, som i fallet Prime Wardrobe, ju mer du köper, desto mer rabatt.

Så säg att du flyttar in i ett hus där Alexa är den förvalda assistenten. Du kan välja en annan (köpa en Apple- eller Google-högtalare), eller så kan du välja att använda Alexa – och tjäna pengar på det. Amazon har det mesta du behöver, numer också det du behöver varje dag. Som Prime-medlem får du dessutom rabatt på köpen.

Näst på tur i disruptionslistan – boendeformer?

Men tänk om det inte bara är de enskilda köpen eller prenumerationerna du får rabatt på? Tänk om Amazon dessutom stackar upp de olika tjänsterna så att du kan välja vilken förmånsgrupp du hamnar i. Ju fler tjänster du utnyttjar, desto billigare blir de.

Och varför stanna vid bara de här tjänsterna. Att Amazon erbjuder internetuppkoppling är ju mer eller mindre redan på gång. Värme, vatten och (sol)el? Tja, inte omöjligt. Ju fler Amazon tjänster du väljer, desto billigare blir det. Via Alexa kan du dessutom styra allting.

Och det för oss fram till själva boendet. Det kanske rentav blir så att rabatten också omfattar boendeavgiften eller hyran. Ju fler Amazon-tjänster desto billigare hyra. Det kanske rentav blir som med exempelvis mobilabonnemang: telefonen får du ”gratis”, du betalar för abonnemanget och tjänsterna. Med andra ord: välj att gå all in Amazon och du bor gratis. Ja, eller du behöver åtminstone inte betala något för boendet.

Så vem vet. Någon av techjättarna, kanske Amazon, skapar helt nya sätt att se på vad och hur vi betalar för vårt boende. Blir vår hyresvärd.

Och, tja, ”det sitter i väggarna” får en helt ny betydelse.

 

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel

Är det dags att disrupta Webbdagarna (och konferensformatet)?

Så är ännu en Webbdagarna-konferens över. Nummer tolv i ordningen, om jag räknat rätt.

En konferens som alltid fyllt mig med energi. Som gjort att jag kommit tillbaka till jobbet med fulla anteckningsblock eller anteckningsprogram. Inspirerande talare, härligt bredpenslande och visionära huvudtalare och (för det mesta) bra och konkreta spårtalare.

I år var känslan, åtminstone större delen av dag ett, en helt annan.

Talande nog var det ungefär det första som också dök upp på scen. När Steve Hatch från Facebook klev upp och konstaterade just det (för ja, det var i och med Hatch som konferensen började – att det ser annorlunda ut i programbladet beror nog mest på ett skrivfel).

Och även Facebook var ett meh. En rätt övergripande och schematisk investor relations-dragning om det som har hänt eller som händer nu. Inga spännande visionära och kittlande tittar in i företagets spåkula eller framtidsverkstad. Lite ”VI FICK FAAACEBOOOK!”

Inte så att talarna var dåliga. Det var bara det att de kändes som spårtalare snarare än huvudtalare. Den vitaminkick som de inspirerande huvudtalarna ger kom aldrig. Det kändes som att luften hade gått ur konferensen när det var dags för lunch. Och det är faktiskt Webbdagarnas eget fel.

Som sagt. Inte för att talarna var dåliga. Utan för att Webbdagarna skämt bort oss med så mycket mer.

Sen kom Ashkan Fardosts briljanta dragning och helt plötsligt kände jag igen Webbdagarna igen. När han följdes av lika briljante Tobias Degsell kände jag att det fanns hopp om Webbdagarnalivet igen.

Dag två var ett ett rejält lyft, men det kändes på totalen som när man gör långfilm av en avsnittsbaserad tv-serie: det blir ett för långt tv-serieavsnitt – material för 30 minuter som sträcks ut till 90.

(Dessutom: Som Ashkan konstaterade handlar internet i mångt och mycket om underbara nördar. Webbdagarna är en samling nördar. Tobias Degsell hade i det här sammanhanget varit en briljant keynotetalare istället för det vi fick istället.)

Ingen tydlig riktning, inget tydligt syfte

När jag satt och skrev den här texten hittade jag IDG:s egen programförklaring.

Webbdagarna Stockholm 2017 är ett event med ett tydligt syfte – att ge dig inspiration i världsklass och en inblick i hur den digitala utvecklingen påverkar affärslivet just nu.

Och just det här sätter, inverterat, fingret på det kanske främsta problemet med årets konferens. Den saknade just ett tydligt syfte. Tidigare år har det funnits en uttalad samlingsrubrik som fungerat som något slags gravitationscentrum, för både deltagare och talare.

I år? Tja, det kändes passande att konferensen började och slutade på ungefär samma sätt. Ett inledningsanförande som någon på Twitter sammanfattade ungefär som ”spontanbajsande” och Johan Ronnestams avslutningspunkt som, även om den hade sina poänger, kändes lite, tja, ofokuserad. Lite skissartad utifrån en inte helt färdigtänkt idé. Och det var kanske just en bild från Ronnestams dragning, där han gjort ett ordmoln av texten på Webbdagarnas sajt om årets upplaga, som bäst sammanfattade min känsla.

Ordmoln av texten på Webbdagarna 2017:s webbplats

Intressanta ord. Men inte ett eller två ord som poppar på riktigt. Det är ganska jämnstort.

Identitetskris för Webbdagarna

Och det, mer än något, känns som Webbdagarnas problem. Och problemet är långt större än Webbdagarnas programutbud. Det är precis så här det ser ut för oss alla just nu. Som när jag i en text för ett tag sedan lite retoriskt frågade om ”sociala medier-expert” är ett av digitaliseringens första yrkesrollsdödsoffer.

Digitaliseringen är inte något isolerat. Webb är inte något isolerat (eller ännu mindre än någon gång tidigare). Precis som digitaliseringen i stort handlade många av talarpunkterna om människor. Och då inte om människorna som gör en app eller en webb eller ens hur man gör för att samarbeta med de människor man bygger apparna och webbarna för. Utan om mentala omställningar, gruppdynamik, förändringsledning och lagbyggande.

Temat för, säg, valfri HR-konferens samma dagar.

Livet, universum och allting

Sannolikt var vi som satt på publikplats också spretigare än någonsin. Hur spetsar man till en konferens om livet, universum och allting?

Det undrar nog arrangörerna bakom Webbdagarna också. Eller så kanske just budskapet som förmedlas från scen är det man missar när man sopar sin egen bakgård.

För en annan punkt som de flesta talarna nära nog unisont proklamerade var ungefär att det handlar om att förändras eller dö, att förändring aldrig kommer gå så långsamt som det gör nu, att man ska tänka utanför boxen, att man ska hitta galna lösningar, att man ska utmana etablerade sanningar och att man ska våga, testa och experimentera.

På en konferens som till formen sedan starten sett nära nog exakt. Likadan. Ut.

Dags för konferensdisruption

Det finns aldrig en poäng att ändra något bara för att ändra något (okej, ibland finns det det, men undantaget till regeln och allt det där). En intressant talare med ett intressant ämne är fortfarande en intressant talare med ett intressant ämne.

Men formen för konferenser har sett likadan ut sedan tidernas begynnelse. Skillnaden nu, jämfört med tidernas begynnelse, är att vi (för att låna från Ashkans dragning) digitiserat konferensformen. Vi har gjort analogt till ettor och nollor (bild, ljud, video på datorskärm istället för overheadbilder). Men vi har inte digitaliserat den. Det är fortfarande i grund och botten samma sak. Ett antal talare som förbereder ett anförande och ett antal PowerPoint-bilder, får en mick och en pekare och en publik som tittar och lyssnar.

Men måste det vara så här? Tänk om Webbdagarna verkligen skulle börja leva sitt mantra och inte bara ge en plattform där människor får stå och säga att vi måste testa nytt – utan faktiskt även själva testa nytt?

För att hämta inspiration från Degsells dragning om kreativitet. Där Tobias, i jakten på svar på varför Cambridge är så bra på att skaka fram nobelpristagare, fick veta att det beror på att de medvetet skapar dynamiska situationer. Medvetet arbetar för att olika discipliner, åldrar, erfarenheter och allt vad det nu kan vara tvingas att mötas och umgås.

Next up, hackathon-Webbdagarna?

Tänk om Webbdagarna skulle göra något liknande? Ta två vitt skilda talare, tussa ihop dem och be dem göra något. De får en Snapchat-begränsad tid på sig. Lägga tid på det istället för att pixelpusha presentationen.

Hur de löser uppgiften? Upp till dem. Olika delar av världen? Lös uppgiften.

Sedan får de komma och presentera det de har gjort. Vad de har gjort, hur de har tänkt, hur det ska distribueras, genomföras. Sedan blir presentationen just det. Vi i publiken får kliva rakt in i verkstaden. Några kanske bjuder in deltagarna tidigare för att få hjälp.

Ashkan Fardost och en beteendevetare ska disrupta Arbetsförmedlingen. Angie Schottmuller och Jocelyn K. Glei ska hitta på världens effektivaste samarbetsverktyg. Simone Giertz och Tobias Degsell ska knäcka nöten Spotify för strömmad video. Phil Nottingham och en nyutexad broingenjör ska komma på nästa generations kollektivtrafik. Oli Gardner och Ross Simmonds ska skapa en bank integrerad med bilen, Spotify och en vattenspridare.

Ja, eller om det kanske är så att det är publiken som ska stå på scen. Som ska skapa något. Före, under, efter. Som just Simone Giertz konstaterade på förra årets Webbdagarna: ”det är ju bättre att bygga något än att inte bygga något”.

Det skulle bli rått, imperfekt, förmodligen inte särskilt proffsigt presenterat och säkert inte så lite flamsigt. Men hej, istället för att betala en huvudtalare en massa pengar för att spontanflamsa kanske man kan låta människor som har något att tillföra sköta flamsandet och pratandet.

Det skulle inte bli några framgångssagor, det skulle inte bli glassiga företagspresentationer och det skulle inte bli inövade talarmanus. Men det skulle förmodligen bli väldigt, väldigt intressant. Och väldigt, väldigt givande.

Jag hade köpt biljett.

Det tror jag många andra också hade gjort. Webbdagarna var utsålda för femte året i rad. Vi vill ha Webbdagarna. Ja, eller vi vill åtminstone ha en konferens om de här frågorna så att vi kan träffa dem som jobbar med samma saker som vi för några dagar (ja, vad nu ”samma saker” är…).

Men någon skulle behöva disrupta konferensbranschen. Digitalisera den på riktigt.

Och någon skulle behöva disrupta Webbdagarna.

Frågan är om Webbdagarna klarar av att disrupta sig själva.