Kategorier
Artikel Digitalisering Ekonomi och finans

Vilka är världens största företag om 10 år?

Det hinner hända mycket på sisådär tio år. Fråga bara Exxon:

Högst värderade börsbolagen 2006 jämfört med 2017

Som det brukar heta i samband med den här typen av sammanställningar: tech is eating the world.

Ovanstående jämförelser är vilka de högst värderade börsföretagen i världen är. Redan här finns det två saker man snabbt kan konstatera:

1. Exxon har inte krympt, de är de andra som har blivit (mycket) större

Exxon, som numer återfinns precis utanför topplistan, har inte skrumpnat ihop och dött. I skrivande stund är Exxons marknadsvärde 338 miljarder dollar. Med tanke på att börsen varit sur hela sommaren och i princip allt har backat så står Exxon mer eller mindre still.

Det som istället hänt är att de som kört om i ytterfilen har installerat nya turboaggregat. Bara Apple är nära nog dubbelt så högt värderat som Exxon. Vad som alltså har hänt är att vi numer har, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, megaföretag på ett sätt vi aldrig har haft förr.

Megaföretagen visar heller ingen tendens på att vara på väg någon annanstans än upp. Det de inte själva tar fram köper de upp. Koncentrationen blir allt starkare och jag skulle bli förvånad om vi inte kommer börja se krav på uppstyckningar från världssamfundshåll. (Microsoft tvingades ju av EU mer eller mindre koppla loss Explorer från övriga Office-paketet och övriga företag här ovan är betydligt större och mer inflytelserika än Microsoft då.)

2. De fem företagen i topp sammanfattar mer eller mindre hela våra liv 2017

Som jag konstaterade tidigare: tech is eating the world. Det är förstås helt fel. Ja, dessa företag håller på med teknik, och några av dem kommer från rena teknikhåll, men de är numer så långt mycket mer.

Tekniken är ett verktyg, men det är inte det som gjort företagen så stora. Det som är talande är att så få företag har ett så hårt grepp om våra liv. Förstås mest i väst, men de återfinns i alla delar av världen med olika framgång – och tänker inte nöja sig med status quo.

Om man vill skulle man kunna sammanfatta företagen så här:

  • Apple: Våra kommunikations- och underhållningsprylar
  • Google: Vår informationsinhämtning och vår navigering
  • Microsoft: Våra arbetsliv
  • Amazon: Vårt shoppande
  • Facebook: Vårt sociala liv

Och ja, än finns oljan kvar. Exxon. Förutsättningarna för våra möjligheter att färdas.

Fortunes lista över världens 500 största företag globalt

I dagarna presenterade Fortune årets sammanställning Global 500, världens 500 största företag sett till omsättning. (Paus för att reflektera/bli snurrig över att de 500 företagen omsatte 27,7 triljarder dollar 2016 och gjorde vinster i regionen av 1,5 triljarder dollar. Omsättningen motsvarar ca 37 % av världens samlade BNP. 🤔😵) Den listan ser annorlunda ut:

Här är det e-handelskämpande detaljhandelsjätten Walmart som toppar och bara två av företagen bland de högst värderade finns med: Apple och Exxon. Här ser vi också betydligt mer av 1900-talet: olja, bilar och gammelenergi.

De största företagen sett till vinst – Apple toppar för första gången

Tittar vi sedan på Fortunes sammanställning över företagen som genererade högst vinster förra året så får vi ytterligare en lista.

Lista över de tio företag som genererade högst vinster 2016

Även här är Apple i topp – och det är första gången. 2016 var alltså Apple både världens högst värderade och världens mest vinstmaskiniga företag.

Apple och Samsung står för hårdvaruintäkterna (även om det sannolikt inte är Samsungs mobildivision som drar störst – eller något – strå till stacken). Google dominerar förstås annonseringsvärlden (med Facebook hack i häl). Och resten? Resten är, tja, i praktiken banker.

Vinster här och nu, värdering för framtiden

Om vi för en stund släpper det här med bankernas marginaler (vi kan anta att det ser ut ungefär så här även i Sverige, oavsett hur mycket storbankerna än suckar) och att olika branscher förstås har olika förhållande mellan omsättning och vinst så skulle man lite enkelt kunna sammanfatta läget som:

  • vinsten är idag
  • börsvärderingen är i morgon

Aktiekurser har sällan mycket med verkligheten att göra. Åtminstone inte verkligheten här och nu. De handlar istället om pengarna som företagen kommer att dra in till den spekulerande marknaden i morgon och i övermorgon. Det är därför minsta rykte om vikande iPhone-försäljning får Apples kurs att svaja eller dyka. Det är därför minsta rykte om vikande tillväxtsiffror vad gäller nya användare får Facebooks, Snaps eller Twitters kurser att svaja eller dyka.

Och det finns ju en anledning. The Big 5 värderingsmässigt skapades inte igår. Det äldsta är 42 år gammalt, det yngsta är 13 år. Med andra ord: företag som både lyckats hålla sig relevanta genom att stöpa om sin verksamhet och förutse kommande behov (med både tur och skicklighet) och företag som gjort förhållandevisa raketkarriärer. Tre av företagen i toppen har egentligen de andra två att helt tacka för sin framgång.

Det är goda chanser att det kommer se likadant ut om ytterligare tio år. Kanske inte exakt samma lista, men däremot en kombination av företag som är stora idag och företag som föds idag.

Triljardföretag och enhörningar

Just nu pågår jakten att bli världens första noterade triljarddollarföretag för bara ett år sedan såg kampen ut att stå mellan Apple och Google. Nu är det snarast Apple och Amazon som får sägas ligga längst fram i klungan. Apple är än så länge närmast och har varit uppe på 800 miljarder och vänt. Den som för tillfället har mest momentum är Amazon.

Gemensamt för de fem är också att de håller på att överge sin kärnverksamhet. Dels för att bredda sig och bli mindre sårbara (Facebook och Google är svajigast här, eftersom de i princip helt lever på annonsintäkter, men även exempelvis Apple börjar ju känna av mobilmognaden), men också dels för att de vill låta andra hålla på med det de gör. Eller åtminstone: låta andra göra jobbet och casha in på de andras jobb.

Det de istället hellre vill göra är att bli plattformar på riktigt. Plattformar för hela internet. Amazon är exempelvis inte längre särskilt intresserade av e-handel eftersom det är alldeles för lövtunna marginaler och för mycket meck. Bättre då att sätta upp allt som krävs för att andra ska kunna hålla på med e-handelsverksamheten. Allt från webbplats, till distribution och uthämningsnätverk.

Google, Amazon och Microsoft satsar allt mer på sina (företags)molntjänster. Google, Facebook och Apple håller på att bygga upp sina egna version av inväggat internet att ersätta dagens dot.com-era (som jag har skrivit om tidigare).

Megaföretagsframtiden är redan här – vad kommer sen?

De flesta vet nog redan hur viktiga Apple, Google, Microsoft, Amazon och Facebook är för våra liv. Men få inser nog HUR stora.

Alla fem håller på att bygga egna nätverk för att runda internetoperatörer och hantera de bitarna direkt själva. Företag som är stora i sig ligger redan på megaföretagens infrastrukturplattformar (Netflix använder Amazons AWS, Spotify, Snap och Slack ligger i Googles moln och till och med Apples iCloud ska använda en eller flera av de andras molntjänster.

Fyra av de fem håller dessutom på att bli innehållsproducenter fullt ut, det vill säga inte bara distribuera andras material. Tre av dem har redan egna musikströmningstjänster (och Facebook lär vara på gång). Facebook och Google håller på att försöka bygga upp egna e-handelsplattformar, medan Amazon nyligen köpt ett företag som ska hjäpa Amazon göra Amazon bättre på Alexas informationssökande, eller om man så vill, vässa Alexas googlingsskills. Och förstås också att alla håller på med självkörande bilar, wearables, AI, AR, VR, hjärn-dator-gränssnitt och, tja, det mesta man kan komma på.

Knowns och unknowns

Jag har mest pratat om de stora här. Företagen som om inget Nokia-exceptionellt händer kommer att dominera våra liv på något sätt även om vi inte vet exakt hur. The known unknowns.

Men så har vi företagen som idag bara är två studenter i ett studentrum. Företagen som vi inte ens hört talas om idag, men som kommer vara fullständigt självklara namn då. The unknown unknowns.

Sen har vi förstås det som kommer vara lika nödvändigt idag som om tio år. Vi måste äta. Vi måste bo. Grundbehov som inte kommer att förändras under väldigt lång tid. The known knowns.

Det mesta som idag ses som disruption är samma grundmekanism som tidigare. Man ser en lucka i efterfrågan, inte sällan genom att man tar två befintliga saker och slår ihop dem. Vi kan nog med väldigt stor sannolikhet säga att det här fenomenet kommer att bestå även om tio år. Vi vet däremot inte vilka befintliga koncept som slås ihop till något nytt. The unknown knowns.

Ja, en variant av den här:

Fyrfältare över knowns och unknowns

Men jag är rätt övertygad om att det är här om tio år kommer kunna plotta in de största företagen. Med andra ord kommer vi 2027 kunna titta tillbaka på 2017 och placera topp fem i de här boxarna.

  • Företag som är kända 2017 som 2027 gör saker som är kända 2017
  • Företag som är kända 2017 som 2027 gör saker som är okända 2017
  • Företag som är okända 2017 som 2027 gör saker som är kända 2017
  • Företag som är okända 2017 som 2027 gör saker som är okända 2017

Tjänar du mycket pengar på din verksamhet? Gör dig beredd att bli disruptad

Och, om vi går tillbaka till listan företagen med högst vinster, tre av de fem har redan mer eller mindre utvecklade banktjänster. Även här är Facebook på gång.

Och det är kanske just företagen som toppar vinstlistan som har störst anledning att vara oroliga. Det är en unknown, men jag tror att topp-tio-listan över företagen som har högst vinst inte till 70 % kommer vara banker 2027. Eller rättare sagt: även om bankverksamhet fortsätter vara sjukt inkomstbringande så kommer det inte vara banker som gör de största bankvinsterna 2027.

Det är större sannolikhet att det är Apple, Facebook, Google eller Amazon som är världens största banker. I Asien lär det vara namn som Tencent, Alibaba eller SoftBank (som, namnet till trots, inte är en bank). På egen hand eller genom att köpa upp de banker som finns. Och bankerna, för att fortsätta vara relevanta när robotar kommer kunna sköta det mesta av rådgivningen, kanske istället är programvaruföretag. De omvandlar sin finansiella och tekniska expertis till virtuella tjänster som de kan sälja till dem som håller på med bankverksamhet.

The unknown knowns.

Eller så kanske det kommer ett företag som ställer allt på ända. Som i grunden ändrar hur vi sparar, investerar och förräntar pengar. Som förändrar hela det grundläggande konceptet kring pengar via kryptovalutor, blockkedjor och helt nya sätt att se på värdeskapande.

The unknown unknowns.

Det är i den boxen som det riktigt spännande väntar.

 

Kategorier
Artikel Sociala medier

Om sociala medier vore Game of Thrones

If social media hade been Game of Thrones

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Kommunikation

World Emoji Day – så gick det att bara använda emojis på Facebook

Igår 17 juli var det World Emoji Day. Det måste man självklart högtidlighålla. Med att bara prata med emojis på Facebook hela dagen.

Så här var min dag.

 

Skärmdump från Facebook-konversation 1

Skärmdump från Facebook-konversation 2

Skärmdump från Facebook-konversation 3

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 4

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 5

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 6

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 7

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 8

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 9

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 10

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 11

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 12

 

Avdelarstreck

 

Skärmdump från Facebook-konversation 13

Skärmdump från Facebook-konversation 14Skärmdump från Facebook-konversation 14

 

Avdelarstreck

Avdelarstreck

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Internettillgång IoT - internet of things Kommunikation

Hesa Fredrik-larmet i Stockholm – dags för ett larmsystem anpassat efter våra liv 2017?

När signalen gick fanns ingen information att få. Inte så konstigt kanske, eftersom det var resultatet av ett mishap. Det skulle ta sex minuter innan DN kunde gå ut och meddela att det var ett falsklarm och elva minuter innan ansvarig myndighet gick ut med samma information. Under de elva minuterna såg Stockholm ut ungefär så här:

Panic Omg GIF – Find & Share on GIPHY

Discover & share this Panic GIF with everyone you know. GIPHY is how you search, share, discover, and create GIFs.

Ja, åtminstone om man ska tro det mesta som har skrivits sedan det hände.

Stockholmarna kept calm and höll sig inomhus

När jag väl kom in i matchen (mer om det senare) såg det mest väldigt lugnt ut. Och det verkar som att Stockholmarna gjorde precis som de skulle. De höll sig inomhus och sökte information. Att det inte fanns information att få, tja, det var ju förstås lite mindre bra.

Däremot känns det som att domedagsrubrikerna om att Stockholm as we know it kollapsade var synnerligen överdrivna. Visst, viktiga webbplatser (som MSB, Polisen och SOS Alarm) dukade under av belastning, tydligen, men den webbplats som allmänheten SKA använda vid krissituationer (krisinformation.se) verkar ha stått pall (rätta mig om jag har fel). Förmodligen därför att, tja, ingen visste att det var den webbplatsen som skulle användas.

En diskussion om vad allmänheten SKA göra och vad allmänheten intuitivt GÖR, alltså. Men det är en sak för efterarbetet.

Sedan det här att det tog elva minuter och att DN hann före, tja, det kan man ha åsikter om. Vad jag förstår handlade det om att ansvarig på krisinformation.se behövde bekräfta om något hänt i två led: först till Polisen som sedan var tvungen att bekräfta med SOS Alarm. Sedan kan man tänka sig att det bekräftades lite mer medan Clas Svahn på DN nöjde sig med den informationen.

Med andra ord ägnade sig ansvarig myndighet åt något, i dessa tider så ovanligt, som att komma fram till fakta istället för att börja spekulera. Man kan förstås fortfarande tycka att elva minuter fortfarande är lång tid i dagens samhälle, men, tja, det är fortfarande elva minuter. Elva minuter oro, visserligen, men fortfarande elva minuter utan att Stockholm drabbades av upplopp.

Fredrik Strage on Twitter: ”Är det här en PR-kampanj? Hesa Fredrik blåser, alla slår på P4 och där hörs bara Lykke Li. / Twitter”

Är det här en PR-kampanj? Hesa Fredrik blåser, alla slår på P4 och där hörs bara Lykke Li.

Gjordes missar? Absolut. Rutinmissar, betalvägg (eller inte, beroende på vem man tror på) hos DN vid krisläge, Twitter är kanske inte den bästa kanalen om man vill nå ut brett till svenska folken och ingen faran övar-signal (som tydligen visst sändes – men inte hördes…) Men om man vänder på det. På sätt och vis var det bra att det hände nu och inte när det är för sent. Lite som en oannonserad brandövning.

Och jag? Jag höll på att missa alltihop. Eftersom jag inte hörde signalen.

Ljudvarningssystem när vårt samhälle är bra på att stänga ute ljud

Min söndagkväll, sådär vid tio, kan sammanfattas så här:

Satt med lurar framför datorn, lyssnade på musik. Hörde något som lät lite malplacerat, lät som att datorn började gå på högvarv. Tog av lurarna. Hörde ingenting. Fortsatte lyssna på musiken.

En stund senare: jag hör något som lät malplacerat i musiken. Lät som att datorn började gå på högvarv. Tog av lurarna. Hörde ingenting. Fortsatte lyssna på musiken.

En stund senare: jag hör något som lät malplacerat i musiken. Lät som att datorn började gå på högvarv. Tog av lurarna. Hörde Hesa Fredrik. Kollade internet.

Okej, jag bor i ett rätt nybyggt hus med 2+1-glasfönster. Och ja, jag satt med lurar, men inte några av mina brusreducerande. (Då hade jag garanterat inte hört något alls.) Den här uppsättningen borde däremot inte vara särskilt ovanlig. Har du riktigt bra ljudisolerande lurar kan du dessutom nästan ligga rakt under en Hesa Fredrik-tuta och inte höra något – framförallt inte om du lyssnar på musik på hyfsat hög volym.

Och då har vi inte ens börjat diskutera hur det är för människor som inte ens hör.

Eller att ”Huvudkanaler för VMA [Viktigt meddelande till allmänheten] är fortfarande radio och tv samt vid vissa tillfällen ljudsignalen ”Hesa Fredrik”.”

Jag ser tre fel här.

Det nya varningssystemet – bygger på gammal och sårbar teknik

Ironiskt nog trädde en nya lag i kraft 1 juli. En lag som gör det möjligt för SOS Alarm att gå ut med VMA via sms. Om vi bortser från detaljen att det inte användes den här gången (eftersom, tja, det började med ett tekniskt fel) så börjar det kännas lite 2017 nu. Meddelanden kan skickas ut till mobiler som befinner sig i ett drabbat område, inte bara till mobiler som är ”mantalsskrivna” i området som det var tidigare.

Lite mindre bra känns det däremot att MSB – ni vet, myndigheten som ska ansvara för den här typen av samhällskritiska funktioner – har sågat tekniken. Därför att sms måste gå via operatörer och ett telenät som (det räcker att titta på hur det gick vid Drottninggatan-attentatet) sannolikt är det första att lägga sig vid en kris. Dessutom antar jag att det dessutom bygger på att din telefon faktiskt kan ta emot vanliga sms, det vill säga att du har ett sim-kort och inte bara kör wi-fi.

Kort sagt, krisar det lär det inte gå att skicka sms.

EU har valt ett annat spår

Det intressanta i sammanhanget är att EU redan har valt ett annat spår: EU-alert/cell broadcast. Fungerar i många sätt som sms-VMA (går bland annat via GSM), men är inte begränsat till just sms. Som det beskrivs på EU-kommissionens webb:

The system would send the message to people in the region potentially in danger, using any channels available at the time – including satellite and terrestrial TV, mobile networks and navigation devices. People would then receive easy-to-understand messages on their devices, as text or audio, in their own language.

Med andra ord pinga alla tillgängliga mobiler, på alla tillgängliga sätt. Och inte vara det. Även andra prylar. Visst, det kan bli en hel massa plingande – men är det någon gång det nog är bra om det plingar på många ställen samtidigt så är det i den här typen av situationer.

Härnäst: Facebook, Twitter, Amazon och väggarna i våra hus?

För sen har vi förstås de sociala medierna också. Facebook har sin Safety Check (som användes under just Drottninggatan-attentatet) och en studie från Cardiffs universitet nyligen visade att Twitter är snabbare på att hitta oroligheter än polisens övriga system.

Och då menar jag inte nödvändigtvis att det bara är tillgängligt för människor som har Facebook-konto (även om det förmodligen snart är fler än som har tillgång till TV) eller som går till Twitter. Men att infrastrukturen kan användas. Att Facebook-användare kan fungera som en brygga och skicka vidare informationen till andra mobiler i närheten (även mobiler som ägs av icke-FB-människor). Eller överhuvudtaget ett betydligt mer decentraliserat system där information kan leta sig fram själv, på bästa sätt.

Och ja. Jag ser framför mig att vi kommer ha en VMA-AI som specialiserar sig just på det här. Hur man effektivast, vid varje givet tillfälle, kan nå ut med information. Med tanke på att det verkar som att smarta högtalare nu börja kunna ringa polisen själv vid lägenhetsbråk så borde det här inte vara särskilt långt borta. Då skulle den också kunna dra i bromsen och direkt skicka ut ett automatiskt meddelande om den får veta att det är ett falsklarm (eftersom SOS Alarm, Räddningstjänsten etc. också har egna AI:n som håller koll på larmsituationen och direkt kan svara).

Informationen på rätt sätt, på rätt plats och i rätt prylar

Sen har vi ju hemmaprylarna också. Som de digitala assistenterna och de smarta högtalarna. Kanske får du krisinformationen på kylskåpets display. Eller så kan ditt Amazon-hus inbyggda Alexa direkt förmedla informationen. Förstås precis där du är.

Och varför förstås stanna vid mobiler eller prylarna vi har hemma? Wearables, uppkopplade prylar på, runt (och i) våra kroppar beräknas explodera de kommande åren.

Och sist men inte minst kan de förstås direkt förmedla informationen där jag är, på det sätt som passar mig bäst just där och då. Varför måste jag slå på en tv eller ratta in en radiostation (okej, radioapp) när jag inte har tillgång eller är i närheten? Är jag ute på löprundan är det förstås min klocka OCH mina hörlurar som kan ge mig informationen både i text, bild och ljud.

Det är det här vi borde diskutera – om våra varningssystem idag är anpassade för våra liv 2017 – snarare än bekymra oss om webbplatser som går ner och om det var bra eller dåligt att det tog elva minuter för myndigheterna att komma till botten med varför i helsicke Hesa Fredrik gick igång en söndag i juli.

För då, ja, då kommer även såna som jag ha chans att överleva när det väl blir skarpt läge.

 

Kategorier
Artikel IoT - internet of things

Amazon – din nästa hyresvärd?

Tankarna i den här texten föranleddes av ett par saker. Nyheten om Amazons nya Dash Wand, en artikel om att bygga in wi-fi och Alex i väggarna i nya hus och en LinkedIn-diskussion med Mats Björk och Per Eklöf.

Vi börjar från början.

Amazons nya kylskåpsmagnet – Dash Wand

En av Amazons första pryl i kategorin Sakernas internet, uppkopplade fysiska föremål, var Dash. Dash är en en knapp som kan sättas upp i hemmet. Det finns en knapp. När du trycker på knappen skickas en beställning till Amazon på den sak (av det varumärke) som knappen är programmerad att beställa. That’s it. Vill du kunna beställa flera olika saker? Köp fler knappar.

När Dash släpptes kändes det som en gimmick och inte så mycket mer. Men det Amazon redan då visste var att vi oftast köper samma saker – och samma märken – gång på gång. Framförallt om det handlar om saker som tvättmedel och toalettpapper.

När Amazon sedan släppte sin Echo-högtalare och utrustade den med den digitala assistenten Alexa så fungerade den på precis samma sätt. Den var optimerad att beställa det du brukar köpa. ”Alexa, beställ min favoritpizza.” Röststyrda enheter fungerar fortfarande sämre om man får en massa val. Om det handlar om att säga ett kort kommando som triggar en eller en kedja av händelser så funkar det desto bättre.

Sedan dess har Amazon fortsatt att så sakta invadera de amerikanska hemmen med allt fler produkter. Se till att Alexa kan utföra allt fler funktioner. Med Dash Wand går det att scanna streckkoder, men också prata med Alexa. En pryl till överkomligt pris som kan sättas upp där den behövs – så att Alexa alltid finns tillgänglig.

Wi-fi och digitala assistenter i väggarna?

Nästa artikel handlade om att The Wi-Fi Alliance tagit fram riktlinjer för husbyggare vad gäller att integrera wi-fi i nybyggda hus. En rätt logisk utveckling. Mycket av det som idag är standard i nybyggda hus har från början varit tilläggsfunktioner som de boende själv fått bekosta. Idag är exempelvis fiber förmodligen standard vid husbyggen.

Och när vi väl har wi-fi på plats (med en kostnad som ingår i boendeavgiften), varför inte också förse lägenheten eller huset med andra nödvändigheter som standard: som att du inte behöver köpa separata prylar för att kommunicera med din digitala assistent?

Låta kunden välja eller one size fits all?

I dagsläget finns det en handfull företag som kämpar om att bli standarden (eller åtminstone störst) vad gäller smarta, digitala assistenter. Vilken man väljer är för det mesta kopplat till att man redan har knutit upp en stor del av sitt digitala liv till ett företags ekosystem.

Med andra ord kan man tänka sig att man gärna väljer den som passar in bäst i ens liv. Som när man får välja kök i en nybyggd lägenhet. Men däremot får man inte välja rätt mycket. Som vilket företag som har dragit in elledningarna. Det är redan bestämt vid upphandlingen och projekteringen av byggprojektet. Vem lämnar bästa offerten?

Så med andra ord: vilken digitalassistent som finns i boendet kanske redan är centralupphandlat. Och inbyggt vid inflyttningen. Gilla läget.

Eller?

Välj den förvalda assistenten och tjäna pengar på det

Amazon ger sig in på allt fler områden. Bara senaste veckan har företaget presenterat sin prova-kläder-hemma-tjänst Prime Wardrobe, sin egen digitala plånbok Prime Reload (med potential att bli ett fullständig banktjänst) och köpt matkedjan Whole Foods med sina nästan 450 butiker. Sedan tidigare har man egen videoströmningstjänst och förstås hela e-handelsbiten där du i princip kan köpa allt du behöver.

Det mesta knyts ihop i medlemsprogrammet Prime, som förses med allt fler förmåner som del av medlemsavgiften. Det bygger i grund och botten på att du får rabatt på olika tjänster och produkter. Och, som i fallet Prime Wardrobe, ju mer du köper, desto mer rabatt.

Så säg att du flyttar in i ett hus där Alexa är den förvalda assistenten. Du kan välja en annan (köpa en Apple- eller Google-högtalare), eller så kan du välja att använda Alexa – och tjäna pengar på det. Amazon har det mesta du behöver, numer också det du behöver varje dag. Som Prime-medlem får du dessutom rabatt på köpen.

Näst på tur i disruptionslistan – boendeformer?

Men tänk om det inte bara är de enskilda köpen eller prenumerationerna du får rabatt på? Tänk om Amazon dessutom stackar upp de olika tjänsterna så att du kan välja vilken förmånsgrupp du hamnar i. Ju fler tjänster du utnyttjar, desto billigare blir de.

Och varför stanna vid bara de här tjänsterna. Att Amazon erbjuder internetuppkoppling är ju mer eller mindre redan på gång. Värme, vatten och (sol)el? Tja, inte omöjligt. Ju fler Amazon tjänster du väljer, desto billigare blir det. Via Alexa kan du dessutom styra allting.

Och det för oss fram till själva boendet. Det kanske rentav blir så att rabatten också omfattar boendeavgiften eller hyran. Ju fler Amazon-tjänster desto billigare hyra. Det kanske rentav blir som med exempelvis mobilabonnemang: telefonen får du ”gratis”, du betalar för abonnemanget och tjänsterna. Med andra ord: välj att gå all in Amazon och du bor gratis. Ja, eller du behöver åtminstone inte betala något för boendet.

Så vem vet. Någon av techjättarna, kanske Amazon, skapar helt nya sätt att se på vad och hur vi betalar för vårt boende. Blir vår hyresvärd.

Och, tja, ”det sitter i väggarna” får en helt ny betydelse.

 

Kategorier
Artikel Webbutveckling

Håller våra tummar på att ändra tumregeln för webbdesign?

Vissa saker tar tid att förändras. Som hur vi bygger webbsidor. Det har mer eller mindre sett likadant ut sedan internet föddes. Eller åtminstone från det att internet började hitta sin standardiserade form kring millennieskiftet. En webbplats betår av ett antal underavdelningar, som som ligger samlade i en toppnavigering.

Den har även överlevt hoppet in i mobilen. Visserligen för det mesta ihoppackad i en hamburgare på grund av mobilens begränsade breddutrymme, men i grund och botten. Åtminstone på webbsidor.

Apparna förändrade internet

Fram till det att Apple släppte sin iPhone var internet fortfarande en datorföreteelse. Men det var inte telefonen, hårdvaran, som gav Apple sin enorma succé. Det var mjukvaran – och den uppsjö av appar som följde.

Apparna hade kunnat bli samma UI-kaos som internet var när det föddes. Men precis som de hade gjort med Mac OS styrde Apple rätt hårt vad som gällde för att få bygga iOS-appar. Det gällde inte minst navigeringen.

Helt plötsligt var det inte en toppnavigering som stod i fokus.

Även om den responsiva webben i det stora hela föregick apparna som vi känner dem idag så var det apparna som fick internet i mobilen att bli självklart för oss. Och när den responsiva webben slog igenom, typ de 2-3 senaste åren, så var det lite tillbaka till ruta ett. Med en toppnavigering. Och olika mobillösningar för att få plats med toppnavigeringen på den lilla, vertikala skärmen.

Allt större telefoner, allt längre till toppen

Tidigt, eller om det var redan från starten, dök möjligheten till knappar i botten upp i iOS (och senare även i Android). Fullständigt logiskt eftersom det var där som hemknappen fanns. Ett ställe där vår (främst) tumme gillade att hänga.

Sedan dess har våra mobiler växt. Rejält. Även för människor med stora händer börjar det bli svårt att nå det övre högra hörnet på standardstora mobiler. Och det är i de övre hörnen som mycket av action-funktionaliteten finns. Och lösningarna för att ”flytta ned” toppen av skärmen till mer hanterliga breddgrader fungerar ärligt talat sådär.

Nu finns det olika varianter på den klassiska toppnavigeringen. Inte minst sidolådan man kan svepa in. Men även om navigeringen ligger till vänster så ligger innehåll alltjämt rätt högt upp. Det är därför som det blir allt vanligare med en bottennavigering. Om man så vill: call-to-action-knappar. Och dessutom börjar det bli standard att det vanligaste/viktigaste (om inte annat, det företagen vill få oss att göra) dessutom får en betydligt större ikon mitt i bottenraden. Nära hemknappen. Nära fingeravtrycksläsaren – så att call-to-action bara är ett halvt tumglidande upp. Heter du Swish är din call-to-action-knapp dessutom i princip hela skärmen.

I appar. På webbsidorna har det däremot inte hänt särskilt mycket.

Apparna är redan där, när vänder vi upp och ner på webbnavigeringen?

Det finns förstås undantag. Framförallt börjar det dyka upp hos publicister. Dela-knappar har för det mesta legat i slutet av innehåll (föddes sannolikt ur den naiva tanken att vi faktiskt skulle TA DEL av innehållet innan vi delade det vidare), men nu börjar de dyka upp som en sticky-navigering längst ner hos Techcrunch, Gizmodo och The Verge. Breakit har en flytande dela-knapp nere till höger. The Verge lägger dessutom sin logga nere i vänstra hörnet, bredvid delningsikonerna.

Även det fullständigt logiskt. Det är i den här delen av skärmen som våra ögon säkert tillbringar allt mer tid. Med tanke på att den snart (redan?) vanligaste vägen till tidningars webbplatser är via innehåll som delas via sociala medier är det smart att säkerställa att dina läsare ser din logotyp intill det de mest kommer att interagera med på skärmen (eller åtminstone det du VILL att de ska interagera med, i det här fallet dela ditt innehåll).

Hur ser det däremot ut på sajter som lever på att faktiskt sälja prylar? Som det alltid har gjort. Varukorg uppe till höger, sökruta i sidhuvudet, navigering i toppen.

Dags att ersätta mobile first med något annat first?

Det känns som att Mobile first skulle behöva uppdateras. One hand first, kanske (och då kanske navigeringar som gör det möjligt att välja om jag är höger- eller vänsterhänt)? Reachable first?

Det kommer bli intressant att se om Apple version 11 av iOS kommer flytta ner några knappar från toppen som leder till att webbdesignen bokstavligen ställs på huvudet.

Det vore väldigt välkommet. Hälsningar: världens alla tummar.

 

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel

Är det dags att disrupta Webbdagarna (och konferensformatet)?

Så är ännu en Webbdagarna-konferens över. Nummer tolv i ordningen, om jag räknat rätt.

En konferens som alltid fyllt mig med energi. Som gjort att jag kommit tillbaka till jobbet med fulla anteckningsblock eller anteckningsprogram. Inspirerande talare, härligt bredpenslande och visionära huvudtalare och (för det mesta) bra och konkreta spårtalare.

I år var känslan, åtminstone större delen av dag ett, en helt annan.

Talande nog var det ungefär det första som också dök upp på scen. När Steve Hatch från Facebook klev upp och konstaterade just det (för ja, det var i och med Hatch som konferensen började – att det ser annorlunda ut i programbladet beror nog mest på ett skrivfel).

Och även Facebook var ett meh. En rätt övergripande och schematisk investor relations-dragning om det som har hänt eller som händer nu. Inga spännande visionära och kittlande tittar in i företagets spåkula eller framtidsverkstad. Lite ”VI FICK FAAACEBOOOK!”

Inte så att talarna var dåliga. Det var bara det att de kändes som spårtalare snarare än huvudtalare. Den vitaminkick som de inspirerande huvudtalarna ger kom aldrig. Det kändes som att luften hade gått ur konferensen när det var dags för lunch. Och det är faktiskt Webbdagarnas eget fel.

Som sagt. Inte för att talarna var dåliga. Utan för att Webbdagarna skämt bort oss med så mycket mer.

Sen kom Ashkan Fardosts briljanta dragning och helt plötsligt kände jag igen Webbdagarna igen. När han följdes av lika briljante Tobias Degsell kände jag att det fanns hopp om Webbdagarnalivet igen.

Dag två var ett ett rejält lyft, men det kändes på totalen som när man gör långfilm av en avsnittsbaserad tv-serie: det blir ett för långt tv-serieavsnitt – material för 30 minuter som sträcks ut till 90.

(Dessutom: Som Ashkan konstaterade handlar internet i mångt och mycket om underbara nördar. Webbdagarna är en samling nördar. Tobias Degsell hade i det här sammanhanget varit en briljant keynotetalare istället för det vi fick istället.)

Ingen tydlig riktning, inget tydligt syfte

När jag satt och skrev den här texten hittade jag IDG:s egen programförklaring.

Webbdagarna Stockholm 2017 är ett event med ett tydligt syfte – att ge dig inspiration i världsklass och en inblick i hur den digitala utvecklingen påverkar affärslivet just nu.

Och just det här sätter, inverterat, fingret på det kanske främsta problemet med årets konferens. Den saknade just ett tydligt syfte. Tidigare år har det funnits en uttalad samlingsrubrik som fungerat som något slags gravitationscentrum, för både deltagare och talare.

I år? Tja, det kändes passande att konferensen började och slutade på ungefär samma sätt. Ett inledningsanförande som någon på Twitter sammanfattade ungefär som ”spontanbajsande” och Johan Ronnestams avslutningspunkt som, även om den hade sina poänger, kändes lite, tja, ofokuserad. Lite skissartad utifrån en inte helt färdigtänkt idé. Och det var kanske just en bild från Ronnestams dragning, där han gjort ett ordmoln av texten på Webbdagarnas sajt om årets upplaga, som bäst sammanfattade min känsla.

Ordmoln av texten på Webbdagarna 2017:s webbplats

Intressanta ord. Men inte ett eller två ord som poppar på riktigt. Det är ganska jämnstort.

Identitetskris för Webbdagarna

Och det, mer än något, känns som Webbdagarnas problem. Och problemet är långt större än Webbdagarnas programutbud. Det är precis så här det ser ut för oss alla just nu. Som när jag i en text för ett tag sedan lite retoriskt frågade om ”sociala medier-expert” är ett av digitaliseringens första yrkesrollsdödsoffer.

Digitaliseringen är inte något isolerat. Webb är inte något isolerat (eller ännu mindre än någon gång tidigare). Precis som digitaliseringen i stort handlade många av talarpunkterna om människor. Och då inte om människorna som gör en app eller en webb eller ens hur man gör för att samarbeta med de människor man bygger apparna och webbarna för. Utan om mentala omställningar, gruppdynamik, förändringsledning och lagbyggande.

Temat för, säg, valfri HR-konferens samma dagar.

Livet, universum och allting

Sannolikt var vi som satt på publikplats också spretigare än någonsin. Hur spetsar man till en konferens om livet, universum och allting?

Det undrar nog arrangörerna bakom Webbdagarna också. Eller så kanske just budskapet som förmedlas från scen är det man missar när man sopar sin egen bakgård.

För en annan punkt som de flesta talarna nära nog unisont proklamerade var ungefär att det handlar om att förändras eller dö, att förändring aldrig kommer gå så långsamt som det gör nu, att man ska tänka utanför boxen, att man ska hitta galna lösningar, att man ska utmana etablerade sanningar och att man ska våga, testa och experimentera.

På en konferens som till formen sedan starten sett nära nog exakt. Likadan. Ut.

Dags för konferensdisruption

Det finns aldrig en poäng att ändra något bara för att ändra något (okej, ibland finns det det, men undantaget till regeln och allt det där). En intressant talare med ett intressant ämne är fortfarande en intressant talare med ett intressant ämne.

Men formen för konferenser har sett likadan ut sedan tidernas begynnelse. Skillnaden nu, jämfört med tidernas begynnelse, är att vi (för att låna från Ashkans dragning) digitiserat konferensformen. Vi har gjort analogt till ettor och nollor (bild, ljud, video på datorskärm istället för overheadbilder). Men vi har inte digitaliserat den. Det är fortfarande i grund och botten samma sak. Ett antal talare som förbereder ett anförande och ett antal PowerPoint-bilder, får en mick och en pekare och en publik som tittar och lyssnar.

Men måste det vara så här? Tänk om Webbdagarna verkligen skulle börja leva sitt mantra och inte bara ge en plattform där människor får stå och säga att vi måste testa nytt – utan faktiskt även själva testa nytt?

För att hämta inspiration från Degsells dragning om kreativitet. Där Tobias, i jakten på svar på varför Cambridge är så bra på att skaka fram nobelpristagare, fick veta att det beror på att de medvetet skapar dynamiska situationer. Medvetet arbetar för att olika discipliner, åldrar, erfarenheter och allt vad det nu kan vara tvingas att mötas och umgås.

Next up, hackathon-Webbdagarna?

Tänk om Webbdagarna skulle göra något liknande? Ta två vitt skilda talare, tussa ihop dem och be dem göra något. De får en Snapchat-begränsad tid på sig. Lägga tid på det istället för att pixelpusha presentationen.

Hur de löser uppgiften? Upp till dem. Olika delar av världen? Lös uppgiften.

Sedan får de komma och presentera det de har gjort. Vad de har gjort, hur de har tänkt, hur det ska distribueras, genomföras. Sedan blir presentationen just det. Vi i publiken får kliva rakt in i verkstaden. Några kanske bjuder in deltagarna tidigare för att få hjälp.

Ashkan Fardost och en beteendevetare ska disrupta Arbetsförmedlingen. Angie Schottmuller och Jocelyn K. Glei ska hitta på världens effektivaste samarbetsverktyg. Simone Giertz och Tobias Degsell ska knäcka nöten Spotify för strömmad video. Phil Nottingham och en nyutexad broingenjör ska komma på nästa generations kollektivtrafik. Oli Gardner och Ross Simmonds ska skapa en bank integrerad med bilen, Spotify och en vattenspridare.

Ja, eller om det kanske är så att det är publiken som ska stå på scen. Som ska skapa något. Före, under, efter. Som just Simone Giertz konstaterade på förra årets Webbdagarna: ”det är ju bättre att bygga något än att inte bygga något”.

Det skulle bli rått, imperfekt, förmodligen inte särskilt proffsigt presenterat och säkert inte så lite flamsigt. Men hej, istället för att betala en huvudtalare en massa pengar för att spontanflamsa kanske man kan låta människor som har något att tillföra sköta flamsandet och pratandet.

Det skulle inte bli några framgångssagor, det skulle inte bli glassiga företagspresentationer och det skulle inte bli inövade talarmanus. Men det skulle förmodligen bli väldigt, väldigt intressant. Och väldigt, väldigt givande.

Jag hade köpt biljett.

Det tror jag många andra också hade gjort. Webbdagarna var utsålda för femte året i rad. Vi vill ha Webbdagarna. Ja, eller vi vill åtminstone ha en konferens om de här frågorna så att vi kan träffa dem som jobbar med samma saker som vi för några dagar (ja, vad nu ”samma saker” är…).

Men någon skulle behöva disrupta konferensbranschen. Digitalisera den på riktigt.

Och någon skulle behöva disrupta Webbdagarna.

Frågan är om Webbdagarna klarar av att disrupta sig själva.

 

Kategorier
Artikel Botar IoT - internet of things Marknadsföring Sök/SEO

Röststyrning och monomedial marknadsföring

Planerar Obama en statskupp? Det kan du ge dig på. Och inte vilken statskupp som helst. En kommunistisk statskupp. Förmodligen med kineserna.

I skenet av senaste tidens fejknyhetsdebatter och, tja, det allmänna debattklimatet just nu så blir vi väl kanske inte jätteförvånade att höra att precis det här funnits på internet. Det är däremot inte via tweets från något av de vanliga misstänktas konton eller artikel på en webbplats som kan tänkas sprida den här typen av information så där lite till vardags.

Nej, den här gången är det Google. Och närmare bestämt Google Home.

Google One True Answer

Vi backar bandet lite. Att fejkade nyheter trendat upp i sociala medier är inget nytt. Det har även hänt Google – att information som inte är sann klättrar upp i topp i sökresultaten. Eller kanske än mer troligt någon av de ytor som Google kompletterat sökresultaten med. Ytor som kanske snabbare plockar upp svaret på din fråga.

Eller att Google helt enkelt vill ge dig det rätta svaret på din fråga (t ex som en ”featured snippet”). Inte ett svar. Det rätta svaret.

Problemet då är att de kanske inte nödvändigtvis gått igenom samma process som övrigt Google-innehåll – som rätt ofta får kämpa sig upp och som kan kompletteras med ”nej, det är inte sant” runt omkring.

Så när Danny Sullivan på Searchengineland upptäckte det här häromnyligen så var det väl i sig inget nytt:

Danny Sullivan on Twitter: ”If you’re wondering if Obama is planning a coup, Google’s ”one true answer” is yes. FFS. pic.twitter.com/pFr7omJttU / Twitter”

If you’re wondering if Obama is planning a coup, Google’s ”one true answer” is yes. FFS. pic.twitter.com/pFr7omJttU

Därefter lyckades ReCode återskapa samma sak. Fast den här gången genom att helt enkelt fråga Googles assistent i Home:

https://twitter.com/ruskin147/status/838445095410106368

Exakt samma sak, eller hur?

Ja. Och nej.

Skillnaden är förstås till ytan rätt självklar. Ena gången är det text. Andra gången är det röst. Men det här får trots allt stora konsekvenser.

För skillnaden är att röstsvaret står helt ensamt.

Google one true röstanswer

Om du textgooglar något, eller söker med röst och får ett textsvar, så ser du en träfflista. De flesta av oss nöjer sig med att klicka på första träffen – eller någon av de köpta länkarna (eller till och med på innehåll i någon av Google ”call to action”-ytor).

Men här finns trots allt mer innehåll. Och Google är inte (än) riktigt lika filterbubbligt som Facebook. Visst påverkas resultatet av vem du är och har gjort hos Google, men det är fortfarande det innehåll som matchar din sökning bäst – och som bedöms ha mest koll på läget – som lär ha störst chans att dyka upp överst.

Och även när fejknyheter kan glida upp i topp så skulle säkerligen mycket annat innehåll, från mer trovärdiga källor, börja dyka upp däromkring. Så även om du struntar högaktligen i att klicka på, eller ens se, det innehållet så kan dina ögon fortfarande fånga det.

Visst kan man förmodligen fråga Home om den verkligen är säker på svaret (eller om den behöver ringa en vän), men, tja, då ska man fråga det också. Har man fått ett definitivt svar på den frågan man ställde från Google (som vet allt) och det passar väl med det svar man hade velat höra så är man sedan nöjd.

Utmaningen för företag och marknadsförare

Det som inträffade här är förstås rätt beklämmande men ändå ett tecken i tiden (och som vanligt är vi människor största problemet). Men det sätter samtidigt fingret på ett problem även för företag som vill synas på internet.

Hur upptäcks man när nålsögat på riktigt har smalnat av till en enda träff?

Allt mer av våra interaktion med internet sker via våra röster istället för som tidigare att trycka på saker för att gå till eller få information. Om återkopplingen också sker via röst så är vi ännu mindre benägna än vid text att få många förslag. Vi vill ha ett: det bästa.

Om jag letar efter bästa priset på en viss produkt så funkar det alldeles utmärkt att få en lista att ögna igenom. Vi är bra på det. Men om jag förväntar mig svaret uppläst? (Eller på sikt kanske till och med videokommunikation) Not so much.

Då vill jag vet vad det billigaste priset är och vem som erbjuder det. Inga fler sinnen inblandade som gör att jag kan utsättas för och ta åt mig bonusinformation i ögonvrån. Om video är hela kroppsspråkpaletten är ljud – åtminstone vid informationssökning – ungefär lika avskalat rationellt som text.

Och vid röstinteraktion är less definitivt more. Fråga bara Amazon.

Next up, chattbotoptimering och röstassistentoptimering?

Vid sidan av röst är förstås de olika chattbotlösningarna högt upp på trendagendan just nu. Och de hissas och sågas lite om vartannat utifrån textperspektivet. Att vi kommer fortsätta skriva precis som idag – när jag tror att det även här är rösten som kommer vara spindeln i söknätet. När jag frågar min bil, min telefon eller mina hörlurar vilket som är det bästa stället att äta nära mig – och sedan förväntar mig få instruktioner för hur jag tar mig dit.

Chattbotarna kommer att ställa till det på ungefär samma sätt. Vi kommer sannolikt rätt snart kunna ha våra egna botar (nån som kan fixa en Olabot till mig?) som vi kan instruera och skicka iväg på uppdrag vid frukosten.

Hitta bästa resan, bästa hotellet, bästa sakerna att göra till bästa priset och återkom till mig med resultatet när jag kommer hem (ja, eller det blir nog rätt instant, men ni fattar). Olaboten vet vad jag gillar och inte gillar med mitt hotellrum och kan ställa alla de frågorna.

Vad innebär det här? Förstås att vi ännu mer än vad Google har lärt oss kommer att börja förpacka innehåll och tjänster inte för människor – utan maskiner. Chattbotoptimering. Maskiner som kommunicerar med maskiner. Som förhandlar, dealar och wheelar och jämför priser så att vi behöver göra så lite som möjligt.

Morgondagens marknadsföring är monomedial?

Från att ha varit en textdatabas har internet blivit en allt mer multimedial historia i takt med att (främst) den tekniska utvecklingen medgett detta. Det tar inte längre en minut att ladda in en 360-gradersbild av en sko för att kunna snurra på den och se hur den ser ut. Men i mångt och mycket har internet de första trettio åren varit en kopia av det gamla. Det är kanske först nu som internet på riktigt börjar bli något eget.

Men det här kanske också gör att vi måste börja om och krypa innan vi kan få upp farten igen. Lära oss hur det fungerar när den marknadsföring som vi allt mer byggt upp kring mycket stimuli inte riktigt kommer fungera helt enkelt för att vi eliminerar vårt kanske viktigaste sinne, synen, ur köpprocessen. Vi kommunicerar med rösten och får svaret enbart via hörseln. Allt handlar om förtroende och Google har lärt oss att den första träffen är den bästa.

Det är också det enda svaret jag vill höra från min personliga assistent.

Det bästa.

Utmaningen kommer att bli (oavsett om vi pratar ljud eller en infodammsugande bot): hur blir man som företag den enda träffen i kundernas prylar, vid varje givet tillfälle?

 

Kategorier
Artikel Internettillgång Sociala medier

Är Facebook en grundlagsskyddad rättighet i USA?

När domen mot Bredbandsbolaget föll för ett par veckor sedan höjdes mer än ett ögonbryn. Patent- och marknadsöverdomstolen gav, i ett beslut som inte går att överklaga, skiv- och filmbolagen rätt mot Bredbandsbolaget. Följden blir att Bredbandsbolaget nu måste blocka sina kunders tillgång till Thepiratebay och Swefilmer tämligen omgående.

Ganska snabbt kom krönikor, poster och artiklar om att nätneutraliteten nu är död. Att operatörer blir ansvariga för vad deras kunder gör och att storbolag (och, ja, regeringar förstås) kan gå in och styra vad användarna år och inte får konsumera för innehåll på internet. Vilka sajter som är okej eller inte okej att titta på. Enligt Bredbandsbolaget själva omfattas ca 100 domäner av beslutet – det är så många som kan leda till de två sajternas funktioner och därmed också måste blockeras.

Sista ordet förstås inte sagt

Nu är det väl ingen som tror att sista ordet är sagt i den här frågan. Även om just det här beslutet inte kan överklagas så omfattar det uttalat som sagt bara två sajter. Andra operatörer tittar på hur de säkerställa att deras kunder inte ska omfattas av beslutet (med kryptering och andra lösningar som gör att operatörerna själva inte kan se vad kunderna gör och därmed inte heller kan lämna över några loggar). Och även om Bredbandsbolaget tänker följa de domslut som utfaller till deras nackdel så tänker de bestrida varje enskilt blockeringskrav som kommer.

I samband med det spekulerade jag i att det sannolikt inte behöver bli så illa. Helt enkelt därför att de rättegångar som så här långt handlat om nätneutralitetsfrågor mer eller mindre alltid har drivits utifrån ett upphovsrättsperspektiv. Och att nätneutralitet begränsas till vad de som kan betala för sig ska få tillgång till. Men att vi sannolikt kommer ha betydligt viktigare diskussioner – där rättigheten till internet överhuvudtaget kommer att hamna i centrum (som jag har skrivit om tidigare). Internet som medborgerlig rättighet. Internet som mänsklig rättighet.

Nu har precis det hänt. Ja, mer eller mindre.

Facebook – en grundlagsskyddad rättighet?

I dagarna har det blivit klart att USAs högsta domstol har valt att ta upp ett fall just kring tillgången till Facebook. En kort bakgrund:

En man i North Carolina dömdes 2002 (fyra år innan Facebook fanns) för sex med minderårig. 2010 la mannen sedan upp en Facebook-post där han jublade över att han sluppit parkeringsböter. Om det tyckte delstaten inte. När han postade på Facebook bröt han mot en lag från 2008 som förbjuder dömda sexbrottslingar från att använda sajter där man kan komma i kontakt med just minderåriga.

Mannen överklagade domen och efter att ha förlorat i New Carolinas högsta domstolsinstans har nu USAs högsta domstol alltså valt att ta upp fallet. Vilket innebär att det här kan bli ett prejudicerande domslut. Om Facebook i synnerhet – men även sociala medier och internet överhuvudtaget i allmänhet.

Facebook – en skolgård eller ett dagis?

Man kan förstås tycka vad man vill om att det är en (barn)sexbrottsling som nu får bära facklan i kampen för, typ, allas rätt till Facebook. Men faktum kvarstår oavsett att det är det här vi handlar om.

Åklagarsidan hävdar att Facebook, rätt bokstavligen talat, är att jämställa med en fysisk plats som ett dagis eller en skolgård. Platser som dömda sexbrottslingar kan åläggas att inte få besöka. Att Facebook är en plats där minderåriga hänger och den dömde mannen därmed inte har rätt att vara där.

Försvaret å sin sida hävdar, inte oväntat, så mycket mer än bara ett ställe för sexrovdjur att ligga i lur. Och hade det stannat här så kanske det inte hade blivit så stor fråga. Nej, Facebook är inte Lunarstorm. Vare sig vad gäller ålder, syfte eller funktionalitet.

Men nu stannar det här fallet inte där. Och det är därför Högsta domstolen valt att ta upp fallet.

Sociala medier – så mycket att de blir allt (och inget)

Vad är sociala medier idag? Som en juridisk expert som uttalat sig i fallet konstaterar: det är svårt att begränsa något socialt medium till att omfatta bara en eller ett par saker. Resonemanget tas till och med ett steg länge: ”very few of them are purely anything anymore”. Allt. Och inget.

Och så ser det ju ut. De sociala medierna (framförallt Facebook) lägger till fler och fler funktioner. Fler och fler använder dem för att få sina nyheter. Allt fler företag använder sociala medier för både informationsspridning och dialog. Även myndigheter och andra samhällskritiska funktioner.

Med andra ord: ja, Facebook är en skola och ett dagis. Men också resten av staden.

Kommer vi få veta om Facebook är en grundlagsskyddad rättighet i USA nu?

Nja, är nog svaret.

På många fall lär det här fallet bli en kopia av rättegången mot Bredbandsbolaget vad gäller omfattning. Det det i grund och botten handlar om är en rätt snäv fråga: står lagen i proportion till straffet? Kan man låsa någon ute från (det digitala) samhället när det handlar om att säkerställa att personen i fråga inte besöker några specifikt utpekade platser? En sexdömd brottsling har inte rätt att kommunicera med politiker via Twitter därför att det kan finnas minderåriga där (okej, nu är andelen minderåriga på Twitter säkerligen inte… skyhög, men ni fattar).

Men Högsta domstolen har trots allt ett rätt långtgående mandat att tolka vilken fråga som egentligen avhandlas i domslutet. De kan alltså välja att måla med en bredare pensel som kan komma att omfatta den kanske mest fundamentala delen av hela USAs konstitution: det första tillägget.

Så det enda vi vet är att vi inte vet. Vare sig hur Högsta domstolen kommer att ta sig an målet eller vad deras utslag blir.

Men att en rättegång som skulle kunna jämställa tillgången till sociala medier med en grundlagsskyddad rättighet ens plockas upp av USA:s högsta domstol är trots allt en rätt historisk händelse.