Kategorier
Artikel Ekonomi och finans Kryptovalutor

Har Facebook skrotat planerna på en global kryptovaluta?

Det börjar närma sig ettårsjubileet från det att Facebook presenterade sin egen kryptovaluta Libra. Sedan dess har det stormat. Kritik från såväl lagstiftare och centralbanker som kryptovärlden. Som ett sätt att försöka blidka de två förstnämnda grupperna gick Facebook för inte så länge sedan ut med att Libra-infrastrukturen också skulle kunna hantera transaktioner med ”riktiga” valutor och nu har det formellt blivit del av strategin.

The Libra Assocation, den organisation som är tänkt att vara valutans styrande organ, har gått ut med ett antal förändringar i det dokument som drar upp riktlinjerna för hur Libra ska hanteras. Framförallt handlar det om tre stora förändringar.

1. Libra får stöd för digitala versioner av dollar, euro och pund

The Libra Association kommer släppa flera stablecoins: det här är alltså just att andra valutor kommer att tillåtas. Digitala valutor kopplade till statligt reglerade valutor. Till en början en ”Dollar-Libra”, en ”Euro-Libra” och en ”Pund-Libra”. Lokala valutor om man så vill. Libra kommer bli esperanto-Libran: den som kommer fungera över valutagränser. Men den kommer fungera ungefär som utlandsköp med vanliga valutor: när du handlar på Amazon eller betalar fysiskt i utlandet så växlas dina kronor över till valutan du vill betala i.

”Facebook-Libran” kommer alltså lite grann bli växlingskontoret. Varje gång en ”Dollar-Libra” ges ut, exempelvis, så kommer Libra Association att köpa motsvarande belopp i dollar och sätta in på ett bankkonto (typ) för att därigenom vara del av den ”vanliga” handeln med och värderingen av dollarn. Men också för att säkra att det faktiskt finns likvida medel bakom varje libra som ges ut. Vid finanskrisen blev en av svagheterna med det nuvarande banksystemet uppenbar, när folk sprang till sina banker för att ta ut sina pengar – pengar som bankerna inte har. Libra-valutan blir på det här sättet alltså ironiskt nog (åtminstone på pappret) en stabilare valuta än många andra.

2. Det kommer att krävas licens för att få integrera Libra i digitala tjänster

Den andra förändringen är att företag som vill lägga till Libra som betalmedel, exempelvis i en app, så måste de genomgå en licensieringsprocess. Det kommer inte längre, eller i alla fall inte till en början, gå att lägga till Libra utan det.

Jag ska inte säga att jag har exakt koll på vad gränsen går här. Jag misstänker att varje enskild apputvecklare inte kommer behöva skaffa sig en Libra-licens, utan att det snarare handlar om att man går via någon som har detta. Ungefär som exempelvis kreditkortsbolagen fungerar.

3. Libra Association skrotar planerna på att göra Libra permissionless

Den tredje stora förändringen handlar om att Libra Association inte längre ska låta vem som helst ge ut Libra, ungefär som det fungerar för en kryptovaluta som Bitcoin. Det är bara organisationerna som är medlemmar i Libra Assocation som kan ge ut nya libror. Och… så har var jag rätt övertygad om att det var redan innan.

En stor del av kritiken mot Libra som kom från kryptovärlden handlade just om att Libra är en centraliserad valuta. Vad det verkar har Facebook haft som ambition att öppna Libra för fler utgivare, men nu stänger man den här dörren. Åtminstone för tillfället. ”Forgoing the future transition to a permissionless system while maintaining its key economic properties”, som Libra Association uttrycker det.

Libra – not libra

Så vad innebär det här? Rent krass så betyder framför allt införandet av de ”lokala” valutorna på plattformen att Facebook skalar tillbaka sina Libra-planer rätt ordentligt. Inte så mycket för att man öppnar upp för andra valutor som hur förhållandet blir mellan dem.

Libra har alltid tänkt att vara en stablecoin – alltså en kryptovaluta kopplad till ett underliggande säkerheter till skillnad från Bitcoin vars värde bara styrs av vad de som handlar i valutan tycker att den är värd (som aktier). Det gör att en stablecoin, likt en nationell valuta, blir betydligt mer trögrörlig och därmed mer lämpad som betalmedel för vardagslivet. Bitcoin har ju som bekant rusat och rasat med hundra- och tusentals procent på kort tid.

Men den här kursförändringen pekar på att Libra-valutan i sig tar ett ordenligt kliv tillbaka. Att Libra inte, som jag trodde, kommer leva bredvid de andra valutorna, utan alltså bara bli någon form av växlingskontor. En som rent krasst förmodligen inte behövs i och med att det går att handla med de lokala libra-valutorna på Libra-blockkedjan.

Det här gör att det jag konstaterade när Libra släpptes blir än mer relevant: det är den digitala plånboken Calibra, där man lagrar sin Facebook-kryptovaluta, som är det som kommer bli viktigast för Facebook, inte Libra-valutan i sig.

 

Kategorier
Artikel IoT - internet of things

Apple tar ett jättekliv mot ett operativsystem för hemmet

Djävulen finns som bekant i detaljerna. När det handlar om techjättarna och deras förehavanden så gäller det många gånger i synnerhet. Som i det här fallet. I mars släpptes den senaste uppdateringen för Apples smarthögtalare Homepod. Version 13.4. En punktuppdatering, alltså och inte ens ett generationslyft. Men från och med version 13.4 så är Homepods firmware baserad på tvOS och inte iOS.

Vad innebär det här? Ja, rätt självförklarande att själva mjukvaran inuti Homepod nu baseras på samma kodbas som Apple TV. Ja, eller snarare på den Apple TV-optimering av iOS som tvOS egentligen är.

Det här är i sig en rätt obetydlig förändring. Noll skillnad för användaren. Egentligen inte så mycket skillnad under huven heller, alltså. Men som signalvärde pratar vi om ett väldigt stort steg.

Bättre optimering av de olika enheternas mjukvaror

Det finns tydligen skillnader i hur tvOS och iOS hanterar vissa saker. iOS är byggd för enheter som har egna strömkällor. Ett batteri alltså. Det betyder en hela massa kod som ska hantera optimering av enhetens strömförsörjning om batteriet håller på att ladda ur, om det börjar bli gammalt (minns debaclet med att Apple sänkte hastigheten på äldre enheter för att säkra stabil användning), hur och i vilken takt ett batteri ska laddas och annat liknande.

Allt det slipper man med tvOS. En Apple TV är alltid inkopplad till en ständig och stadig strömkälla. Bryts strömmen så dör enheten. Samma med Homepoden. Finns säkert en massa andra saker också kopplat till att vi pratar om stationära enheter. Finns inte alls samma behov att hålla koll på enhetens position och acceleration. tvOS kan alltså förenklas rätt mycket – och istället optimeras för andra användarscenarion. Men omvänt kan också iOS förenklas genom att Apple inte behöver ta hänsyn till att det också ska fungera för Homepod.

En mer enhetlig hantering av produktsegmentens mjukvaror

Men det skulle också kunna ge en mer enhetlig och logisk koppling mellan hårdvarusegment och mjukvara. Apples hårdvaror samlas under rubrikerna iPhone, Mac, iPad och Wearables, Home and Accessories (det sistnämnda är allt annat, som just Apple TV och Homepod men också Airpods och Beats). Nu får varje produktkategori ett eget operativ:

  • iPhone: iOS
  • iPad: iPad OS
  • Mac: macOS
  • Wearables: watchOS
  • Home: tvOS

Det enda som saknas är accessories, men här pratar vi inte operativsystem på samma sätt.

Apple har senaste åren allt mer renodlat sina hårdvarufamiljer. Både ändamålsenligt och namnmässigt. Med några undantag har samtliga produktkategorier nu en enhet för konsumenter och en för ”proffsanvändare”. Båda kategorierna delar samma namn med den skillnaden att proffsmodellen just får ett Pro-påhak.

Nu blir det samma likamedtecken mellan de olika hårdvarutyperna och det som driver dem. Något som även gör det enklare för Apple i kommunikationen med utvecklargemenskapen. Det blir tydligt vad varje operativ har för tänkt användningsområde.

Men så finns det en en betydligt större sak i den här förändringen: Apple skapar på riktigt sin ”Home”-familj.

Apple gör sig på riktigt redo att ta över våra hem

Nu skapar alltså ett operativ som är tänkt att vara specifikt för hemmaprylarna. Visst, i dagsläget pratar vi krasst talat bara om två enheter här: Apple TV och Homepod. Men vi kan anta att det här läget kommer att förändras rätt snart.

Redan nu har ett rätt trovärdigt rykte börjat florera som pekar på att Apple kan vara på gång med en ny, mindre Homepod. Att man alltså skulle göra som bland andra Amazon och Google och skapa en egen högtalarfamilj. En som även här har lite olika syften. Dels för att passa olika plånböcker, men också för att kunna strössla runt i hemmet. En eller ett par basenheter och så satelliter. Självklart kan de sömlöst kommunicera och interagera med de rent mobila Apple-prylarna.

Apple har också droppat lite fingervisningar om de här ambitionerna. Som patent för smarta strömbrytare, prylar som kan veta när någon sover eller inte och lösningar för självkonfigurerande hem. De här hänger förstås ihop. Istället för att vi ska ställa in när olika prylar ska göra vad – som att dra ner gardiner, sänka temperaturer eller släcka lampor – så kan våra hem lära sig att göra det själva. Men fram till dess gör Apple det enklare att ge de här kommandona via våra enheter. Våra iPhones, våra Homepods (som vi alla har massor av hemma, right?)

I de här lägena blir ett enhetligt och dedikerat operativsystem en förutsättning. En lösning som dessutom gör det enklare för Apple att låta utvecklargemenskapen utveckla åt Apple. Men det blir också enklare för Apple att fortsätta den strategi som också har blivit allt mer uttalad senaste åren: öppna upp för prylar utanför Apples ekosystem. Med den mer långsiktiga ambitionen att ta den position som ingen har idag: de facto standard som operativsystem för det smarta hemmet. På samma sätt som macOS och iOS utgör hälften av de operativsystem som i praktiken är i spel för datorer och mobiler.

Jag misstänker att tvOS kommer växa till sig till ett operativsystem för hemmet.

Ett homeOS.

…och sedan alla andra delar av våra liv

Men varför stanna där? Vi har ju sett hur Apple satsar allt mer på andra tjänster som behövs i våra uppkopplade liv och därmed vår vardag. Som Apple Pay och Apple Card. Även dessa tänkta för användning långt bortom Apples ekosystem. Apple flyttar också allt mer fram positionerna inom arbetsliv och vård.

Sedan har vi förstås ett område som ungefär alla kämpar om just nu. Och på samma sätt som det nu är full kapplöpning mot att bli hemmets operativsystem så kämpar techjättarna om att fylla motsvarande vakuum i våra bilar. Apple har haft CarPlay länge vid det här laget, men Apple väntas släppa CarKey i samband med nästa version av iOS (och sannolikt watchOS): möjlighet att låsa, låsa upp och starta sin bil med en iPhone (eller sannolikt en Watch). Idag är Apple i bästa fall ett mellanlager i bilens mjukvara. Jag är övertygad om att Apple för fullt jobbar på ett carOS fullt ut.

Det brukar heta att Kinas största sociala plattform WeChat är ”Kinas operativsystem”.

Apple kommer allt närmare att bli ett operativsystem för livet.

Ett lifeOS.

 

Kategorier
Artikel Mobilt

Därför är nya iPhone SE så viktig för Apple

Som väntat landade Apples nya budgetmobil iPhone SE igår, mitt under coronakrisen. En mobil som till största del var som väntat – och med en väldigt liten prislapp. Här 4 anledningar till varför iPhone SE är så viktig för Apple och hur den pekar på en förändrad iPhone-strategi för Apple.

iPhone SE: iPhone 8 möter iPhone 11

Som väntat presenterade Apple sin nya budgetmobil idag. Som väntat kommer den att börja gå att köpa från och med nästa vecka. Som väntat kommer den heta iPhone SE. Som väntat blir det en iPhone 8 på utsidan med iPhone 11-teknik på insidan.

Och som väntat droppade Apple sin nya mobil utan något lanseringsevent, bara genom en uppdatering av Apple Store. Det har ju varit normen för Apple senaste åren – att bara smyga ut hårdvaran och istället sätta allt strålkastarljus på sina tjänster – men det ska vara första gången Apple har släppt en ny iPhone-modell på det här sättet. Vilket alltså skulle vara både historiskt – och säga en hel del om hur långt Apple har kommit på sin transformationsresa från hårdvarubolag till tjänstebolag.

Det har talats om att iPhone 12 (eller vad höstens flaggskeppsmodeller nu kommer heta) är en av Apples viktigaste iPhone-modeller på länge. Men jag tror att iPhone SE är ännu viktigare.

4 anledningar till varför iPhone SE är så viktig för Apple

1. iPhone SE är Apples näst billigaste (eller billigaste) iPhone någonsin

I princip alltså var redan känt om Apples nya mobil. Det största frågetecknet var vad prislappen skulle bli. Det spekulerades i att det skulle bli en riktigt billig mobil (ja, med Apple-mått mätt). Det blev det också. 399 dollar för den billigaste modellen (64 GB). Eller 5495 kronor i Sverige (6095 för 128 GB och 7395 för 256 GB).

Men inte bara det: toppmodell-SE:n, med 256 GB utrymme, kostar 7395 kronor. Det är billigare än basmodellerna av såväl iPhone 11 (9195 kronor) som XR (7895 kronor).

Det innebär inte bara att iPhone är billig, den är Apples tredje billigaste sedan starten 2007. De enda som varit billigare är iPhone 5C (5295 kronor) och den första SE-modellen från 2016 (4700 kronor). Om vi dessutom tar hänsyn till inflationen så är det bara 2016-SE som har varit billigare vid säljstart. Visst. Om vi dessutom tittar på vad man faktiskt får för pengarna så är årets SE den billigaste mobil som Apple har släppt. Förmodligen rätt överlägset.

Det här är ett spår som Apple aldrig riktigt har velat ge sig in på. Både 5C och SE var också rätt uttalade budgetmobiler, men de kändes mer som lite halvhjärtade försök. Den här gången tror jag att det är ett mer genomarbetat initiativ från Apple både sett till positionering och målgrupp.

2. Nytt upplägg för iPhone-familjen

”Budget” har aldrig varit ett Apple-ord. Inte för någon av sina prylar. Apples hårdvara har alltid haft en rätt saftig premie. En anledning är att Apple varumärkesmässigt inte vill sänka sig till den nivån. Det i sin tur beror förstås på att man då måste konkurrera med pris. Priskonkurrens betyder lägre marginaler och lägre vinst. Eller, som det i praktiken har blivit, ingen vinst.

Det är ingen slump att Apple är den mobiltillverkare som tjänar överlägset mest pengar per såld mobil. För ett par år sedan spekulerades det till och med om att världens största mobiltillverkare Samsung tjänade mer pengar per såld iPhone än per såld Samsung-mobil. De hade bättre marginal på komponenter, som skärmar, som de sålde till Apple än på sina egna mobiler.

Därför har strategin senaste åren allt mer handlat om att Apple täcker ”budgetbehovet” genom att fortsätta sälja mobilen från en tidigare generation. Visst, det blir äldre prylar, men det räcker bra för de flesta prismedvetna användare. Den första SE-modellen var något annat: man använde äldre hårdvara på utsidan, designen och skalet från iPhone 5 och 5S, men komponenter från 6S-generationen på insidan. Men det kom aldrig en SE 2, så det kändes som att Apple hade lagt ner det spåret. Fram till nu.

Det här ger lite det bästa av två världar: man kan återanvända äldre designlösningar och upparbetade komponenter, men man kan ge mer priskänsliga kunder den nyaste tekniken som ger en bra upplevelse med dagens digitala tjänster istället för att, som med en äldre mobil, få segare prestanda. Eftersom den komponent som verkar vara den absolut mest trånga sektorn för Apple är skärmen så löser man även den här flaskhalsen på det här sättet.

Nu låter man visserligen fortfarande XR leva vidare, men jag misstänker att Apple nu på riktigt kommer satsa på en treenighet för iPhone-familjen: standardmodellen, proffsmodellen och budgetmodellen. Som generationskamrater. Och samma grundtänk för modellindelningen som numer i princip gäller för all Apple-hårdvara. Och samma slags renodling.

3. Ett bevis på förändrat målgruppsfokus för Apple

När Apple i början av 2019 slutade rapportera hur många iPhones de sålde var det av samma anledning som att exempelvis Twitter har slutat rapportera månadsanvändare: siffrorna började plana ut och visade tecken på att börja sjunka. Och precis det har hänt. Man vill alltså flytta fokus från nya användare till intäkterna. Att, trots att man får färre nya användare eller säljer färre nya mobiler, så tjänar man allt mer pengar. På sina befintliga användare.

Men det här betyder inte att Apple har slutat jaga nya användare. Tvärtom har man skruvat upp de ambitionerna. Däremot fokuserar man nu ännu mer aktivt på tillväxtmarknaderna. Och Kina, som inte längre kan kallas en tillväxtekonomi.

Försäljningen i Kina har gått i stå, men fick sig ett uppsving med förra årets iPhone 11. Inte minst tack vare det lägre priset. Men iPhone SE är inte så mycket för iPhone 11-kunderna utan för de kundgrupper som exempelvis Alibaba allt mer har i siktet: lägre inkomstsegment.

Det här bli ännu viktigare i nästa jättemarknad: Indien. Men jag tror att det även gäller här hos oss i väst. Att iPhone kan bli ett alternativ för fler kundgrupper.

Men jag tror att Apple har ännu en målgrupp i åtanke, framförallt i vår del av världen: tonåringar.

Så här långt har iPhonen mycket handlat om något som ärvs nedåt i generationerna. Man får ta över föräldrarnas mobil. Men då får man också en äldre och långsammare mobil. Med sämre kamera. Det gör att Android kan kännas som ett bra alternativ att ge barnen för att få dem på bättre humör. En rejäl budget-iPhone kan sänka tröskeln rejält vad gäller att köpa en sprillans ny mobil till sina barn.

4. Ny standard för namngivningen av iPhones

De senaste två åren har Apple renodlat och bantat sitt utbud av hårdvara. Man har dessutom slutat döpa sina prylar efter egenskaper hos prylarna och istället börjat döpa dem efter målgrupp och tänkt användningsområde. Konsumentmodell och Pro.

Men i och med att Apple för någon månad sedan släppte nya Powerbeats-lurar, uppföljare till Powerbeats 3, så hette de bara… Powerbeats. Inte Powerbeats 4. Det här har börjat gälla överlag för Apples produkter. iMac, iPad, MacBook och Airpods tar numer samma namn som föregångaren. Det är väl egentligen bara två produkter som fortfarande får ett ”generationsnamn”: Apple Watch och iPhone.

Huvudmodellen har alltid fått en siffra medan övriga modeller fått nån variant på det namnet (5C, XR). Men nu får vi alltså en iPhone som för första gången heter exakt samma sak som föregående modell.

Jag har ett tag utgått från att Apple på sikt kommer att göra samma sak med Watch och iPhonen som övriga enheter. Vi kommer få en Apple Watch. Och vi kommer få en iPhone.

Jag misstänker att iPhone SE är första steget på den här resan.

Så iPhone SE är en given försäljningssuccé?

Det vet vi förstås inte. I vanliga fall hade jag sagt det. Men läget just nu är ju lite… annorlunda. Just nu är ”en ny smartphone” nog rätt långt ner i mångas prioriteringslistor.

Men coronakrisen kan omvänt också bli en stor möjlighet för SE. De senaste två månaderna har vi sannolikt aldrig använt våra mobiler lika mycket – till så mycket. Det har gjort att många inser att den modell man sitter med börjar bli hopplöst föråldrad. Ett uppdämt behov att köpa en ny. Men en tiotusenkronorsmobil finns inte på kartan. Eller för den delen: som studentpresent (ni vet, när det kan firas i typ augusti).

Oavsett är iPhonen sannolikt första meningen i ett nytt kapitel för iPhonen. Och för Apple.

Ett årtionde när iPhonen fortfarande kommer fortsätta vara viktig för Apple. Men inte längre viktigast.

 

Kategorier
Artikel IoT - internet of things Mobilt Webbutveckling

Vad betyder Apples och Googles långtgående samarbete kring covid-19 för framtiden?

Såååå…. det här är rätt stort. Apple och Google har inlett ett samarbete för att underlätta spårningen av covid-19-spridningen. En tvåstegsraket: först kommer båda företagen att under maj släppa likadana API:er som ska kunna användas av spårningsappar från exempelvis hälsomyndigheter och därefter arbeta tillsammans för att ”möjliggöra en bredare, bluetooth-baserad spårningsplattform som bygger in funktionaliteten i de underliggande plattformarna”. Läs: inbyggt i (främst) iOS och Android.

Det är, om man så vill, västmotsvarigheten till samarbetet mellan Kinas regering och landets techgiganter Tencent och Alibaba, där en hälsoapp ger en färgad QR-kod som styr hur du får röra dig i samhället. Grönt, inga begränsningar, gult, vissa begränsningar och rött, tvingande karantän. Och den koden har använts inte bara av offentliga inrättningar – även enskilda butiker och andra privata aktörer har haft ”QR-blipp-grindar” innan man bli insläppt. Ja, eller inte insläppt.

Spårning via bluetooth och inte GPS

Apple och Google går, inte oväntat, inte så här långt. Det handlar alltså om ett sätt att kunna se spridningen av covid-19. Men det finns förstås även andra användningsområden.

Lösningen ser ut att åtminstone till en början bygga vidare på de lösningar som andra har tagit fram. Men det finns oavsett ett par intressanta saker här – ja, bortsett från det faktum att Apple och Google inleder den här typen av långtgående samarbete.

Det ena är själva upplägget i sig: att företagen har valt bluetooth istället för GPS eller platsspårning. Det vanligaste så här långt har varit att spårning byggt på GPS och positioneringsdata. Bluetoothspårning bygger på närhet till andra användare som har samma spårningsapp installerad (eller tack vare API-lösningen kanske bara appar som bygger på samma grunddata). Data som sedan aggreggeras och skickas till en mottagare, som Folkhälsomyndigheten. Datan kan fortfarande korsköras med platsinformation, men i så fall sannolikt via ytterligare ett ”anonymiseringssteg” till emellan.

Det här skulle också kunna användas mer aktivt. Om en app, likt det man har gjort i Kina, bygger på att en användare frivilligt eller efter konstaterad smitta anger att man är sjuk så kan andra användare som kommer i kontakt med den bluetoothsignalen varnas.

Ett smått historiskt samarbete på operativnivå

Det andra, och mest intressanta, är att de två mobiloperativjättarna alltså tänker sig att bygga in det här på operativnivå. Samma eller åtminstone väldigt likartad uppsättning i de två helt dominerande mobilplattformarna. Det gör att data kan samlas in med hög grad av pålitlighet, eftersom all insamling då görs enligt samma standard. Att lösningen, hur den nu blir, dessutom hamnar nära mobilens kärna gör att det kanske inte ens behövs en separat app. Kan räcka med en inställning i iOS eller Android.

Det i sin tur skulle kunna ge världen en standard för mobil-till-mobil kommunikation på nära håll. Som sedan skulle kunna gå att bygga kommersiella tillämpningar på – över de båda plattformarna.

Och ja. Visst talar det gemensamma pressmeddelandet om att de båda företagen kommer göra det här med integritet högt upp på agendan. Det kommer de förstås bli så illa tvungna till. Just nu skriker världens hälsomyndigheter och regeringar efter bättre sätt att spåra smittan, men det har förstås potential att bli en GDPR-mardröm av guds nåde. Dessutom när möjligheten att ha koll på användare/medmänniskor/medborgare flyttar så när hjärtat i själva mobilen och därmed våra uppkopplade liv.

Potentiell ny standard för närkommunikation mellan mobiler via bluetooth?

Jag misstänker att de båda företagen har tänkt rätt mycket på det här – och det är därför de nu gör det gemensamt. Det blir förstås bättre om alla mobiler gör på samma sätt, men det finns nog också mer krassa överväganden bakom. Inte minst tror jag att Google är glada att Apple, med sin förhållandevis höga trovärdighet inom personlig integritet, är med som… tja, Googles samvete. Dels på riktigt, för att inte Google ska lockas att annonspotentialsslira allt för mycket, men dels rent uppfattningsmässigt.

Med andra ord: att Apple är med på tåget kan leda till betydligt mindre liv. Även på Android-sidan.

Det kommer bli väldigt intressant att se hur de båda företagens gemensamma operativnivålösningar kommer att se ut. Och vad de kan leda till på sikt.

 

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Sociala medier

7 saker som Zooms hantering av sin säkerhetskris kan lära oss

Känns som att två saker är lite vardag under coronakrisen. Dels att antalet smittade och döda i covid-19 fortsätter öka rätt kraftigt och dels att nya säkerhetshål avslöjas i videokonferenstjänsten Zoom. Men gällande det senare också förhållandevis bra agerande och krishanterande av Zoom själva. Kort sagt lärdomar för andra att ta med sig.

En av de stora vinnarna så här långt under coronakrisen är videokonferenstjänsten Zoom. När stora delar av världen har förpassats till hemmasittande så har behovet av distansarbetsverktyg skjutit i höjden. På ett kvartal gick Zoom från 10 miljoner samtidiga användare till över 200 miljoner. Ett väldigt angenämt problem i det stora hela.

Men det har också gjort att Zoom har granskats betydligt hårdare än tidigare. Då har det visat sig att Zoom lämnar en hel del att önska såväl vad gäller säkerhet som hantering av användardata.

 

Zoom har brustit rejält inom säkerhet och hantering av användardata

Saker som att Zoom inte har använt helt krypterad kommunikation trots att man påstått det, att man har rundat säkerhetsfunktioner vid installation av programvara på macOS, att Zoom har använt namngivningar av mötes-ID:n och videoinspelningar på ett sätt som gjort det hyfsat lätt att gissa sig till dem, att man gjort det möjligt att komma åt systemfiler och lösenord på Windows, slussat trafik via kinesiska servrar trots att man sagt att man inte skulle göra det och att man har utan tillåtelse har delat Zoom-användares LinkedIn-information med andra Zoom-användare.

Men det ha också handlat om saker som att det medvetet låga tröskeln för att ansluta till ett Zoom-samtal gjort zoombombande till en företeelse. Med andra ord när någon kommer över en Zoom-inbjudan och sabbar en samtal eller en konferens med innehåll som inte lämpar sig på jobbet eller i en undervisningssituation.

Det har gått så långt som att Zoom har svartlistats som tjänst på sina håll – och av FBI – på grund av de allvarliga säkerhetshålen.

Det finns alltså en hel del saker där Zoom har… förbättringspotential. Men Zoom har också gjort flera saker rätt.

 

3 saker som Zoom har gjort fel

1. Zoom har prioriterat (för) låg ingångströskel före säkerhet

Det som är en av de främsta anledningarna till att Zoom har blivit så populärt nu är också en av de främsta anledningarna till att Zoom nu har hamnat i nuvarande situation. Det har varit väldigt enkelt att starta ett Zoom-samtal. En länk så är man rätt mycket igång. Enkelt att välja att spara en inspelning av ett videosamtal.

Däremot har man, som ofta blir fallet, gjort det väl enkelt för sig när det handlar om hur man har byggt sin struktur för hur länkar och filnamn skapas. Man har också gjort det möjligt att kunna kliva direkt in i ett samtal utan att den som kallar till mötet behöver godkänna. Det här i sig är inte Zoom-unikt, förstås, och ännu ett sätt att göra det bekvämt för sina användare – men det har också öppnat tjänsten för att ”kapas” utifrån. Man har helt enkelt valt att börja med minst säkra men för de flesta bekvämaste inställningen. Vill man höja säkerheten krävs att man aktivt gör det, exempelvis som mötesinbjudare.

Det här är i stort rätt tänkt – men problemet som har blivit uppenbart är att det nu har kommit in en massa mer ovana användare. Och ironiskt nog så har vårt höga förtroende för digitala tjänster nu lett till att vi bara utgår från att tjänsterna vi använder är säkra åt oss, så att säga. Att vi själva inte behöver ta det ansvaret.

Visst är det till syvende oss sist användarens ansvar, men genom att vi har outsourcat säkerhetskollandet till företagen som bygger tjänsterna vi använder så blir reaktionen extremt negativ om det visar sig att vi har blivit ”lurade”. Det kan alltså ge varumärket en rejäl törn.

Det kan med andra ord vara idé att säkerhetsmässigt inte lägga sig helt i bekvämlighetshörnet, utan istället låta användare själva sänka tröskeln. Och att de då blir medvetna om vad de gör.

2. Zoom har medvetet rundat säkerhetsrutiner på andra plattformar

När Facebook blev påkomna med att ha samlat in omfattande data om vad användare gjorde i sina mobiler (även i konkurrenters tjänster) via en ”marknadsundersökningsapp” så skapade det förstås uppmärksamhet för att Facebook ”spionerade” på sina användare. Trots att användarna som använde appen hade laddat ner appen och gått med i det program som gav dem viss ersättning i utbyte mot att Facebook fick den här informationen. Visst, Facebook hade inte varit helt transparenta kring exakt hur mycket av telefonanvändningen som samlades in (och värre: man hade samlat in information om minderårigas användning).

Men det var inte Facebook själva som drog tillbaka sin app när det här uppdagades. Apple hann före. Det visade sig att Facebook hade brutit mot användarvillkoren för ett Enterprise-utvecklarkonto i Appstore, vilket ledde till att Apple rätt omedelbart plockade bort appen och gav Facebook smisk på fingrarna.

Det gjorde att Apple, åtminstone lite grann, kunde plocka pluspoäng på att de visade sig bry sig om sina användare medan Facebook dessutom förlorade möjligheten att själv ta initiativet att dra tillbaka appen. Men det ledde också till sämre relation mellan Apple och Facebook.

Nu handlade det här inte om en inte alls affärskritisk app för Facebook. Men för en betydligt mindre och nyare spelare kan strypta distributionskanaler förstås bli betydligt allvarligare. Inte minst just i relationen med den plattform man är beroende av för sin verksamhet.

3. Zoom har gjort saker för användarnas bästa – utan att be om lov

Om man vill sammanfatta Facebooks största problem efter Cambridge Analytica så har det inte främst handlat svajig säkerhet kring användarnas data. Det har mest handlat om att man har gjort saker utan att först be om lov.

Med tanke på att vi drunknar godkännanderutor så fort vi börjar använda en digital tjänst så är det förstås nära till hands att vilja bespara sina användare ytterligare några. Inte minst som godkännandesteg kan göra att användarna säger nej.

Det här gäller även när man saker för användarnas eget bästa. Som när Apple blev påkomna med att sänka prestandan i äldre iPhone-modeller för att inte dränera batteriet och för att säkra att telefonen inte skulle stängas av. Det folk blev upprörda över var inte att Apple gjorde det här – utan att företaget gjorde det utan att säga något. Och utan att ge möjlighet att stänga av den här funktionen. Det ledde till att Apple blev beskyllda för att sänka hastigheter i sina mobiler för att få folk att köpa nya oftare. En onödig debatt för varumärket blev följden.

När Zoom automatiskt delade användares LinkedIn-information med andra användare i vissa fall så var säkerligen en rätt stor anledning att göra det enklare att veta vem man har på tråden. Ungefär det Microsoft själva gör mellan LinkedIn och Office-familjen.

Att be om lov innan man gör även saker som användaren har nytta av måste inte nödvändigtvis uppfattas som ett jobbigt extra steg. Det kan, rätt paketerat, leda till det omvända: bilden av ett företag som är ärligt och transparent. Och är det tillräckligt intressant så kommer användare ändå att säga ja. Om tjänsten är tillräckligt bra och förtroendet för företaget är tillräckligt högt.

Det handlar alltså i slutändan om att lita på sina kunder.

 

4 saker som Zoom har gjort bra i sin krishantering

Visst har Zoom alltså sig själva skylla till väldigt stor del. Men i hanteringen av situationen så har bolaget gjort flera saker väldigt rätt. Saker som är basala grejer under en kris, men som trots det så ofta hanteras fel när det väl börjar blåsa.

1. Zoom har pudlat och varit personliga och transparenta

I den kommunikation som Zoom har haft med sina användare via sin kundtjänst så har det säkert sagts saker som inte varit i linje med ovanstående. Det blir ofta så eftersom en kundtjänst ofta får ta de första smällarna utifrån de riktlinjer som gäller under normallägen. Men överlag så har Zoom varit snabba på att lägga sig fullständigt platta och erkänna sina fel. Även när det inte har handlat om ”fel” utan helt enkelt de vägval som Zoom har gjort som lett till att tjänsten blivit så uppskattad.

Dessutom har grundaren Eric Yuan varit företagets ansikte utåt. Visst, det är mer troligt när det handlar om ett techbolag där grundaren alltjämt är med i bilden – bara att titta på Mark Zuckerberg – men det är ändå ett tecken på att man tar situationen och framförallt användarna på allvar. Ryggmärgsreflexen hos många lär vara att skicka fram pressansvariga som ofta kan bli lite väl enkelspåriga i sin kommunikation.

Det räcker att titta på vilken resa som Facebook har gjort sedan Cambridge Analytica. Hela den krisen började med ett stämningshot mot The Guardian om de publicerade sitt avslöjande och följdes sedan av att Facebook under en-två år därefter fortfarande halkade in i konfrontativ försvarsställning vid varje nytt avslöjande kring datahantering som dök upp. Idag låter det helt annorlunda.

2. Zoom har snabbt fixat det som gått att fixa snabbt

Det här är förstås också extremt självklart. Zoom har agerat på de lågt hängande frukterna. Installationssäkerhetshålet på macOS täpptes till snabbt och Zoom har även slutat dela användares LinkedIn-information med andra Zoom-användare utan tillstånd. Nu gör man också insatser för att försöka stoppa zoombombandet genom att slå på väntrumsmötesfunktionen per default. Det betyder att den som bjuder in till mötet manuellt måste släppa in mötesdeltagare. Det krävs numer också ett lösenord för att bli insläppt via mötes-ID.

Att man täpper till kritiska säkerhetshål snabbt är en självklarhet. Kan man tycka. Men det kommer lite för ofta rapporter om att bolag som Apple och Google låter säkerhetshål ligga otätade lite för länge. Bolag som alltså har massiva avdelningar som jobbar med sin utveckling.

I fallet med installationsrutinen för macOS så känns det dessutom som något som borde vara lite halvmeckigt att fixa till snabbt – men det kan bero på att jag har för dåliga utvecklarskills. Det kan ha varit en busenkel fix.

Oavsett så har Zoom med bara någon eller ett par dagars ledtid fixat till några saker som har avslöjats. Det är trots allt bra jobbat. Både utvecklingsmässigt och varumärkesmässigt.

3. Zoom stoppar alla nyutveckling under 90 dagar för att fokusera på att rätta alla säkerhetsbrister

Vissa av de brister som har framkommit kommer förstås kräva mer tid att rätta till. Det ledde till att Zoom gick ut med att man stoppar all nyutveckling under 90 dagar.

Det här är också rätt självklart. Kan man tycka. Men alla som har arbetat med att utveckla digitala tjänster har nog varit med om att projekt ofta har prioritet framför ungefär allt annat. Framförallt högprofilerade sådana. De resurserna ska fredas så att man inte missar projekttidplanen. Här ställer alltså Zoom om helt (ja, det är åtminstone vad de säger, så vi får lita på det).

Men Zoom timeboxar också sin åtgärdsplan tydligt. En konkret tidsrymd istället för de mer luddiga ”vi ska åtgärda detta så snabbt vi kan”. Det har flera fördelar:

Man ger sina kunder ett löfte som man på ett enkelt sätt kan mätas på

Man ger sina kunder en indikation på hur stora insatser som kommer att krävas men att man är helt beredd att satsa det (egentligen säger det här att Zoom alltså har rejält bedrövligt stora hål om det här är vad som krävs för att fixa till dem – men genom att man tar initiativet så kan man styra narrativet till något mer positivt för Zoom)

Man kan plocka fler pluspoäng om man överlevererar. Om man blir klar före utsatt tidplan så kan man lite spela ”vi har jobbat dag och natt”-kortet (ja, förutsatt att man verkligen lyckats fixa alla fel)

4. Zoom har lyckats hålla sin tjänst igång trots den extrema växtvärken

Det här kan förstås också ses som något dåligt. Som ett beslut där man prioriterar sina intäkter (typ) före användarnas säkerhet. Att man borde ha stängt ned alltihop till dess att man åtgärdat felen.

Men Zoom har valt, tja, den svenska vägen. Istället för att stänga ner allting så har man valt att låta tjänsten rulla på som vanligt. Visst betyder det förhöjd risk för att fler människor kan dö (i det här fallet: kan råka ut för att någon infekterar en Windows-dator via Zoom, exempelvis), men uppsidan med att hålla tjänsten igång överväger de relativt sett små nackdelarna. Inte minst som man kan luta sig mot att det hjälper människor att hålla sig ifrån varandra.

Men Zoom har också gjort ett jättejobb med att överhuvudtaget hålla sin tjänst uppe. Man har alltså gått från en daglig genomsnittspeak på 10 miljoner samtidiga användare till 200 miljoner. En ökning med 1900 %. På ett kvartal. Det är en bedrift som till och med riktigt stora och etablerade företag har svårt att matcha (läs: de har drabbats av problem vid betydligt mindre ökningar). Inte minst som vi pratar om rätt stora användarsiffror redan från början och att peaknivån förmodligen är nära nog normalläget just nu.

Jag har heller inte sett något om driftstörningar i Zoom. Eller hört från bekantskapskretsen. Inte så att jag inte tror att det har varit problem för Zoom på sina håll, men med tanke på hur mycket företaget har hamnat i strålkastarljuset så misstänker jag att vi hade hört om de hade drabbats av omfattande och vanligt förekommande störningar.

 

Så den ljusnande framtid är Zooms?

Vad händer nu? Och när de 90 dagarna har passerat? Är Zoom företaget som kommer ta över som världens videokonferensjätte? Det vet vi förstås inte. Användningen lär förstås minska ganska mycket när någon form av vardag börjar återvända – och inte bara för Zoom. Men det som kommer intressant att se är hur Zoom kommer stå sig i konkurrensen.

Zoom är trots allt en Spotify. En indieartist bland storbolagsstjärnor. Visst. Vi pratar om ett jättebolag. I skrivande stund har Zooms börsvärde skjutit upp till runt 36 miljarder dollar. Det är nästan på pricken vad Spotify och Snap är värda – tillsammans. Men det är å andra sidan ungefär vad Apple och Google sammantaget gjorde i vinst – sista kvartalet 2019.

Världens techgiganter har alla tjänster som i mångt och mycket överlappar Zooms verksamhet. Uppsvinget för samarbetsverktyg för arbetslivet som coronakrisen har medfört lär göra att alla andra bolag kommer att lägga ännu mer kraft och resurser på det här segmentet .Och likt Spotify så har Zoom i grund och botten bara en intäktskälla, medan konkurrenterna står på betydligt fler ben.

Zooms jätteframgångar senaste månaderna kan ironiskt nog ha gjort att de har hoppat upp rätt många pinnhål i uppköpstrappan. Att de alltså kan vara ett ännu mer intressant uppköp nu trots sin betydligt högre prislapp.

Men coronakrisen har åtminstone gett Zoom någon form av åtminstone fotnot i historieböckerna.

Och i lite mer kortsiktigt perspektiv så kan vi alltså lära rätt mycket av Zoom. Både som tjänst och företag.

Kategorier
Artikel Sociala medier

Vilka sociala medier googlar svenskarna under coronakrisen?

I en artikel tog The Next Web sig en titt på hur världen har googlat på de stora sociala plattformarna under coronakrisen. De kom fram till att plattformarna som vänder sig till de yngre målgrupperna (TikTok och Snapchat) var vinnarna. Alltså de som har störst ökning i antal googlingar. Twitter, Facebook, Instagram och Pinterest hade något mindre ökningar, medan Linkedin var den enda av plattformarna som minskade i intresse.

Som The Next Web konstaterar betyder förstås inte ökade sökvolymer också ökat antal användare. Dessutom säger sökningar på plattformarnas namn inte jättemycket om själva intentionen. Att någon söker på ”TikTok” kan vara för att man undrar vad tusan det är för något. Och att antalet sökningar på Facebook inte skjuter i taket beror förstås på att de flesta redan vet vad det är.

Men det kan ändå vara lite kul att titta på googlingar för att se trender. Men hur googlade vi svenskar? Det tog jag mig en titt på.

 

En liten minskning i intresse: Twitter

Googlingar på Twitter i Sverige under coronakrisen

 

I stort oförändrat intresse: Instagram, Pinterest, Snapchat och Youtube

Instagram

Googlingar på Instagram i Sverige under coronakrisen

Pinterest

Googlingar på Pinterest i Sverige under coronakrisen

Snapchat

Googlingar på Snapchat i Sverige under coronakrisen

Youtube

Googlingar på Youtube i Sverige under coronakrisen

Snapchats stillaliggande är lite oväntat, med tanke på hur det ser ut för de övriga som främst vänder sig till unga användare. Inte minst som Snapchat också är en meddelandeapp. Återigen: googlingar i sig säger inget (eller inte särskilt mycket) om själva användandet, men ändå lite oväntat. Dessutom kan vi notera att Instagram, också lite förvånande, är den av tjänsterna som har haft mest stabil nedgång i intresse senaste året – även om den är liten.

 

Liten ökning i intresse: Facebook och LinkedIn

Facebook

Googlingar på Facebook i Sverige under coronakrisen

Linkedin

Googlingar på LinkedIn i Sverige under coronakrisen

Till synes skiljer sig alltså sökningarna på LinkedIn i Sverige från det globala och intressant nog ett hyfsat stor upptick sista veckan. Lär sammanfalla rätt väl med vågen av varsel och permitteringar.

 

Stor ökning i intresse: Messenger, WhatsApp, Skype, TikTok och Houseparty

Messenger

Googlingar på Messenger i Sverige under coronakrisen

WhatsApp

Googlingar på WhatsApp i Sverige under coronakrisen

Skype

Googlingar på Skype i Sverige under coronakrisen

TikTokGooglingar på TikTok i Sverige under coronakrisen

Houseparty

Googlingar på Houseparty i Sverige under coronakrisen

Medan intresset för Facebooks två ”nyhetsflödestjänster” har varit rätt oförändrade så sticker till synes Messenger och WhatsApp iväg. Helt i linje med det Facebook själva har rapporterat. Även Skype, som hamnat i skuggan av Zoom senaste tiden, sticker rätt ordentligt. Som synes är det från betydligt lägre nivåer än Facebooks tjänster, men ändå.

Dessutom delar Sverige explosionen för videogruppchattappen Houseparty.

 

Samarbetsapparna rusar förstås i intresse: Slack, Teams och Zoom

Slack

Googlingar på Slack i Sverige under coronakrisen

Teams

Googlingar på Teams i Sverige under coronakrisen

Zoom

Googlingar på Zoom i Sverige under coronakrisen

När det gäller samarbetsapparna är det dock intressant att se hur framförallt Slack dippar mot slutet.

 

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Internettillgång

Kan vattenbrist tvinga oss att använda internet mindre?

Under coronakrisen har förutsättningarna för internet kommit i fokus. Alltså det som krävs för att vi överhuvudtaget ska kunna komma ut på internet. Först ut var EU som vädjade till videoströmningsföretagen att sänka kvaliteten på sina sändningar för att minska belastningen på datainfrastrukturen (som nära nog alla strömningsföretag och Facebook hörsammade – och dessutom har genomfört globalt efter det). Sedan började det komma uppmaningar från enskilda internetoperatörer, som i Ryssland, att kunderna inte skulle dela så många memes och kattvideos eftersom kapaciteten började slå i taket.

Det här drabbar förstås främst länder som redan till att börja med har svajig infrastruktur för datatrafik, men med tanke på att röst- och videosamtal såväl som strömningskonsumerandet har skjutit i taket så går förstås servrar för högtryck i princip överallt i världen just nu.

Och det betyder också att internet just nu belastar Jorden som aldrig förr.

Allt mer internetanvändning betyder allt större behov av vatten

Jag har flera gånger reflekterat över vad vår onlinenärvaro kostar miljön och klimatet – inte minst som internet i sig ska stå för dubbelt så höga utsläpp som flyget, exempelvis. Här är en annan aspekt som jag inte har tänkt så mycket på kopplat till det här: vatten. De massiva mängder vatten som krävs för att kyla de datacenter som är en förutsättning för att att vi ska kunna ha ett internet och en webb.

I en artikel nyligen gick Bloomberg specifikt igenom Googles datahallar – och hur Googles datahallar använder massiva mängder vatten även i områden som dras med periodvis vattenbrist. Ju varmare väder, desto mer vatten krävs för att kyla anläggningarna – och det är förstås då som risken för vattenbrist är som störst. Lär vara samma sak även för andra företag som tillhandahåller motsvarande tjänster.

Att techjättar gillar Norrland för datacenter är sedan gammalt. Kallare klimat gör förstås att kylbehovet minskar. Men i takt med att edge-konceptet blir allt vanligare, alltså placera noder allt närmare slutkunden för att minska laggtider, så ökar behovet att finnas även i områden som är långt ifrån optimala för ändamålet.

Google, likt förhoppningsvis alla företag som arbetar med datakapacitet, arbetar förstås ständigt på att minska sin miljö- och klimatpåverkan, inte minst att minska behovet av att använda dricksvatten. Men risken finns att behovet av uppkoppling och data går snabbare än den tekniska utvecklingen. Att Google arbetar på energisnålare lösningar i morgon hjälper inte jättemycket om det är vattenbrist idag.

Hur klimatmedvetna är vi när vi använder internet?

Och även här gäller ansvaret oss som slutanvändare. Varje gång vi gör något online så kostar det på planeten. Visst, internet och webben är fantastiska på så många sätt. En enormt stor del av den utveckling som sker nu – tekniskt men även av oss som art – kan vi tacka vårt världsomspännande datanätverk för.

Internet sparar också massor på miljön, när vi kan göra saker på distans. Vi har sett hur luftkvaliteten på kort tid förbättrats märkbart när folk har tvingats hålla sig hemma med anledning av covid-19 och vi kan anta att det utspänt över 30 år också skulle kunna ställas upp liknande modeller globalt. Men samtidigt har internet också betytt att vi gör en massa saker vi annars inte hade gjort. Som att konsumera en massa innehåll på nätet för att fördriva tid.

Det blir alltså lite som elscootrarna. De är bättre för miljön om de ersätter sämre transportslag som bilresor, men de sliter mer på vår planet om de ersätter mer miljövänliga alternativ som att gå eller att cykla. Med andra ord: när vi distansarbetar istället för att flyga till ett möte blir det ett miljömässigt plus, men om vi scrollar igenom drösvis med kortvideoklipp för att fördriva tid så blir det minus.

Kommer morgondagens vattenrekommendationer handla om vår onlinetid?

Betyder det här att vi ska sluta med att göra ”onödiga” saker online? Förstås inte. Det i sig lär aldrig hända – och är nog inget någon vill. Men när klimatet kramas så hårt så skadar det inte att påminna sig om att även det vi gör online kostar. Även på klimatet.

Och med tanke på att våra uppkopplade liv blir allt viktigare så kommer säkerligen allt mer åtgärder hamna här vid kriser. Att säkerställa att de här kanalerna fungerar lika bra som samhällsviktiga fysiska funktioner. Men det kanske också handlar om att myndighetsriktlinjer om att få oss att ändra våra onlinebeteenden på samma sätt som vi nu vant oss vid i den fysiska världen. Och det kanske inte bara kommer handla om så stora kriser som den vi är mitt inne i nu. Eller en akut naturkatastrof.

När det är risk för vattenbrist så går stater och städer ut med rekommendationer om att minska på vår vattenanvändning. Framförallt minska på onödigt förbrukande – som att vattna gräsmattor. Om vi inte tar vårt förnuft till fånga och gör det självmant så kommer det tvingande direktiv – med straff kopplade till dem.

I framtiden kanske vattenbrister delvis kommer att handla om att få oss att ändra våra onlinebehov. Vädjanden om att vi ska minska tittandet på skojsiga videoklipp för säkerställa att samhällen har vatten för samhällskritiska funktioner. Och om det inte räcker så kanske det blir tvingande åtgärder även här.

Bild: Christopher John SSF, Flickr.com (CC BY 2.0)

 

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Digitalisering Ekonomi och finans

Kan vi prata om det här med samhällsansvar 2020?

Det inlägg som fick absolut mest snurr för mig förra veckan var nyheten om att Sats har valt att stänga alla sina gym i två veckor med anledning av coronaviruset. Själva initiativet applåderades mest, men när det handlade om den huvudsakliga poängen i mitt inlägg så blev det delvis lite andra tongångar. När det alltså handlade mina tankar om aktiemarknaden, vars omedelbara reaktion blev det här:

Artikelrubrik som säger att Sats stänger alla sina gym och att aktien rasar 20 procent

Det kommentarerna handlade om var rätt mycket att: ja, så här funkar aktiemarknaden. Vilket jag också konstaterade i mitt inlägg. Det är en logiskt reaktion för en aktiemarknad som jagar kortsiktiga vinster. Och som dessutom till stora delar är själva skolboksdefinitionen av ”ängslig”.

Men att något är på ett visst sätt behöver förstås inte betyda att det måste fortsätta vara så. Det har coronautbrottet visat. När saker måste göras på annat sätt så hittar vi människor snabbt på andra sätt att göra dem. Men få saker verkar vara så svåra att förändra som vårt ekonomiska system. Ja, och då menar jag egentligen möjligheten att ens föreställa sig att det finns andra sätt än dem vi gjort till norm senaste dryga hundra åren eller så.

Men framförallt missade den här typen av kommentarer det jag egentligen skrev i inlägget. Vad har plattformen för ansvar?

Vilket ansvar har de finansiella techplattformarna?

Vi har vant oss vid frekvent ansvarsutkrävande från techjättarna. Att de inte kan komma undan med att vara bara en teknisk plattform. Vi ser samma tendens inom gigekonomin: att tillhandahållarna också ska ta ansvar för sin ”personal”. Men vad har världens börser för ansvar i tider som dessa? Mycket kan bevisligen men de finansiella marknaderna ska alltid vara öppna.

Och här kan man förstås ifrågasätta varför det ska vara så? Varför skulle Stockholmsbörsen inte kunna göra en Sats och säga ”hörni, nu kommer det vara kaosigt. Den är bättre att vi fokuserar på att få situationen under kontroll. Det är nog inte så bra att folk får handla med aktier när de är under hysteripåverkan. Inte minst som att det är en massa småföretag och pensionspengar på spel. Vi stänger i några veckor tills folk hunnit sansa sig.”

Vilket var precis vad Manila-börsen gjorde ett par dagar senare. Efter att landet nu har satts i karantän så stängde alltså även den finansiella marknadsplatsen. Mest förstås som del i att begränsa smittan, men en anledning lär ha varit att landet ville ge sig själv lite andrum. En kris mindre att bollag just nu, med tanke på att Manila-börsen kollapsat med 30 procent i år. En nivå flera andra börser inte är jättelångt ifrån. Även betydligt större och viktigare börser, som Tokyo-börsen med sina minus 25 procent som värst. Så fler lär kunna följa i samma fotspår.

Krisdigitalisering i praktiken

Några intressanta exempel på hur företag och för den delen stater hanterar sin personal i kristider som dessa. Facebook har gått ut med att man kommer att ge alla anställda 1000 dollar i ”omställningsbonus” (läs: för hemmajobbande). Alltså precis samma sak som e-handelsplattformen Shopify gjorde för nån vecka sedan.

Kinesiska e-handelstvåan Pinduoduo höjer lönen för de flesta av sina anställda under krisperioden som ett tack för att de ställer upp och arbetar när samhället runt dem knäar. Företagets kassa och inte de anställdas plånböcker ska ta smällen, resonerar företaget. Amazon har flaggat för att de behöver nyanställda 100 000 lager- och logistikarbetare på grund av det ökade nätshoppandet och kommer höja lönen för dessa yrkeskategorier med två dollar i timmen. Till och med icke-arbetsgivare som Uber och Lyft har gått med på att betala ut icke-arbetsgivarsjukersättning till förare som direkt eller indirekt drabbas av det senaste coronaviruset.

Och idag gick USA:s regering ut med att landet tittar på att dela ut helikopterpengar till alla amerikaner. 1000 dollar per person (eller hushåll, lite oklart) även här. Samma sak som Hong Kong gjorde i början av månaden, när alla medborgare över 18 år fick runt 13 000 kronor. Om man så vill: en panikmedborgarlön.

Visst. Att höja löner är förstås inte något som alla företag kan unna sig. Men synen att investera sig igenom en kris genom att satsa på (att behålla) sin personal är uppfriskande. Liksom viljan att testa nytt som statligt stödmedel. Att sätta pengar direkt i händerna på folk snarare än indirekt hoppas att det blir följden av stöd till exempelvis banker och andra företag.

Krisdigitalisering, y’all.

Coronakrisen vs. internetoperatörerna

Vilket för oss över till den största skillnaden nu jämfört med tidigare kriser: vår tajta uppkoppling med resten av världen. Folk skickas hem och blir istället beroende av internet för om inte allt så åtminstone väldigt mycket. I USA har AT&T gått ut med att slopa datataken i sina bredbandsabonnemang under en period. Dessutom har AT&T och de övriga stora teleoperatörerna i USA kommit överens med myndigheterna i USA om ett antal åtgärder som ska göra det enklare för människor att välja att hålla sig hemma. Som att inte stänga abonnemang med obetalda räkningar.

Vad har hänt på det här området i Sverige? Vad jag har kunnat se: inte ett jota. Ingen operatör som gått ut och halverat alla priser för att dra sitt strå till samhällsstacken. Eller rentav kanske rentav erbjudit fri datatrafik under några veckor. Visst, det är förmodligen att hoppas på för mycket men det faktum att inget av de svenska företagen som numer sitter på världens riktiga olja gjort det minsta för att visa att de vill hjälpa till här.

Vem vaktar internetväktarna (och deras samhällsanvar)?

Rent personligt kan jag tycka att det är rätt svagt. Men på ett mer professionellt plan blir jag också lite förvånad. Att ingen av teleoperatörerna ens velat kapa åt sig goodwillpoäng som skulle kunna ha potential att skaffa sig fler affärer på sikt – och putsa på relationerna med de befintliga kunderna redan nu. Istället var Tele2 snabba med att gå ut och berätta hur mycket datatrafiken har ökat när svenskarna tillbringat mer tid hemma. Läs: titta vilket vinstgenererande företag vi är trots att det är kris.

Är det något jag hoppas på efter den här krisen är en diskussion kring hur beredskapen ser ut även bortom toalettpapper och havregryn. Som hur samhällen säkerställer att medborgarna har stabil tillgång till internet. Att vi diskuterar prislappen för individer för det. Men också en diskussion kring hur de kommersiella krafter som kontrollerar tillgången till internet ser på sin roll. Och hur vi konsumenter ser på den.

Med andra ord så kanske det kommer vara helt andra företag och branscher som förväntas ställa upp som del i samhällsinfrastrukturen när allt fler funktioner och tjänster flyttar från det offentliga till det privata. Även till gigföretag.

Nästa kris – statliga uppkopplingsgarantier?

Vi har på något sätt accepterat att internetuppkopplingar kan svaja och att börser kan köra på som vanligt när det blåser som mest. Vi ser dem fortfarande som någon form av ”extratjänster”. Men raset på världens börser slår mot allas plånböcker. Mot allas pensioner.

Samma sak gäller vad gäller teleoperatörernas internetabonnemang. De är fortfarande någon form av utöverfunktion. Definitivt om vi börjar titta i krismanualer. Basen är fortfarande mest att vi ska vänta på Hesa Fredrik och ratta in P4.

Nästa stora kris kanske regeringar inte kommer att peka med hela handen mot skolor, biokedjor och restauranger. Att uppmana banker att sänka räntor och att långivare ska visa hänsyn. Det kanske åtminstone inte är där som de första kraven börjar kicka in.

Istället kanske staten kommer börja med att uppmana internetoperatörerna att kapa datatak och halvera sina avgifter.

Eller vem vet? Nästa kris kanske staten inte bara går in och tar över sjukersättningskostnader. Nästa stora kris kanske staten även tar över utgifterna för hushållens och företagens uppkopplingskostnader.

 

(Ovanstående text i en kortare variant publicerades ursprungligen i mitt nyhetsbrev vecka 11 2020. Toppbild av Matthias Weinberger, Flickr (CC BY-NC-ND 2.0).)

 

Kategorier
Allmänt digitalt Artikel Digitalisering

Är det dags att uppdatera synen på krisinformation online?

Varje era har några väldigt tydliga åldersmarkörer. Ett väldigt säkert tecken på att du nog har lämnat 30-årsstrecket, förmodligen också 40-årsstrecket, långt bakom dig är att u lägger ut saker på Facebook. Men även var du förväntar dig att hitta information online vid en kris lär också säga en hel del om din ålder.

Ni kan ju historien vid det här laget. Det som började som en sjukdom långt borta, både geografiskt och mentalt, orsakar numer rätt fullständig panik i ungefär alla nivåer i samhällen världen över. Även i Sverige.

Folkhälsomyndighetens sajt pallade inte trycket

Och ja. Alla är numer experter på virus och pandemier i allmänhet och coronavirusets spridning i synnerhet. Folkhälsomyndigheten har kritiserats för senfärdighet när de uppmanade svenskar att inte få panik i onödan. När de till slut uppmanade regeringen att förbjuda alla folksamlingar över 500 så var det förmodligen high fives och ”told you sos” på rätt många håll. Hade myndigheten å andra sidan stängt ner hela Sverige för en månad sedan och det INTE hade blivit någon spridning så hade de fått kritik för att de överdrivit sina rekommendationer.

Kört oavsett, alltså.

Och mitt i alltihop gick Folkhälsomyndighetens sajt ner. Då dök det här upp i mitt Facebook-flöde.

Facebook-kommentar som säger att en sajt som Folkhälsomyndighetens inte får gå ner

En naturlig reaktion. För några år sedan hade jag förmodligen tyckt samma sak.

Men 2020 kunde jag inte låta bli att tänka: ”varför inte?”

Webbplatsen – navet i det gamla internet

Så länge som vi har haft en webb har vi också haft sajter. De är själva fundamentet i vår uppkopplade tillvaro. Ja, eller så har det åtminstone varit fram till nu.

Jag har vid några tillfällen skrivit om den här utvecklingen, bland annat i texterna Facebook, Apple och början till slutet för dot.com-eran och Är det dags att skrota webbplatsen? Och det handlar om att webben efter 30 år håller på att hitta sin egen form. Inte bara nittonhundratalet upplagt på servrar.

Det betyder också att sajtens betydelse håller på att minska. Bland annat för att vi har tagit klivet från dator till mobil (webbplatsen är trots allt ett koncept byggt för datorn och allt vi har gjort de senaste åren är att försöka trycka in den i en mindre skärm). Men framförallt har vi numer så många fler kanaler att välja på.

2010-talet var på riktigt skiftet från företaget till kunden. Fram till dess hade både den fysiska och den digitala världen byggt på att företaget sätter upp förutsättningarna. Vi som kunder förväntades komma till företagen. Till företagets butiker. Till företagets sajt. Och senaste decenniet: ladda ner företagets app.

Decentraliseringswashing

Men nu tillbringar vi allt mer tid på jätteplattformarna. Allt mer funktioner flyttar in direkt i vår hårdvara. Det blir allt dyrare att försöka hyra en liten del av kundernas tid när uppmärksamhetsekonomin blir allt viktigare.

Med andra ord är det inte så konstigt att vi har förväntat oss att det finns en sajt för respektive myndighet. Inklusive krismyndigheterna. En .se som vi kan gå in på när något händer. Och om den inte är uppe, ja, då rasar vi. Ja, nästan, åtminstone.

Självklart finns krismyndigheter generellt även på andra ställen. Men sajten är basen och det centrala stället där informationen finns. Övriga kanaler är fortfarande mestadels komplement och, om sajten går ner, backup.

Men poängen är förstås att sajten inte ska gå ner. Det är därför det plöjs ner en herrans massa resurser och pengar på att sajten ska gå ner. Och när hela svenska folket kommer springande samtidigt, vilket brukar bli det som händer om det blir en kris inom det område som myndigheten ansvarar för, så… går sajten ner eftersom den inte är dimensionerad för att trafiken eller för att någon får för sig att sänka sajten. Eller av någon helt annan anledning som ger samma resultat.

Och jag kan inte låta bli att det beror på att såna som jag fortfarande har lite för mycket att säga till om. Vi som gärna pratar om att vi varit på webben lika länge som den har funnits. Och som därmed väldigt ofta mentalt sitter fast i internets version av Anslagstavlan.

Relevant information där medborgarna redan är – oavsett generation

För förutom att vi allt mer förväntar oss att det vi behöver finns där det är så är synen på den enda, allsmäkta sajten som informationsskälla… själva antidefinitionen av internet. En centraliserad plats som är lätt att slå ut.

Och de andra platserna finns ju. Sociala medier – inte minst för generation Snapchat som inte socialiserats in i det gamla internet. Eller att Google och Storbritanniens folkhälsomyndighet tillsammans har skapat innehåll och funktioner för att få svar på frågor om 250 olika åkommor och sjukdomar (förstås inklusive corona) direkt i sökresultatet.

Exempel på hur information från NHS visas direkt i Googles sökresultat

Men också helt andra sätt att nå oss där vi är, innan vi vet att vi behöver informationen. I dessa hörslursbrusreduceringstider tider ligger vi kvar i fel århundrade även här, som jag tidigare har skrivit om i Hesa Fredrik-larmet i Stockholm – dags för ett larmsystem anpassat efter våra liv 2017? Visst, det finns lösningar för att pusha ut mobilmeddelanden i krisområden (om vi bortser från problem med standarder även här), men likt flyglarmet är det mer all in-lösningar. Och som fortfarande bygger mycket på att mottagaren ska ta sig någonstans, till P4 eller en digital plats.

I Indien har telefonoperatörer börjat samarbeta med myndigheter kring coronavirusinformation så att information kan nå ut på ett relevant sätt: när någon ringer så spelas ett kort meddelande upp med information om viruset och hur man ska tänka och agera. Hitta ”döda ytor” i vardagen som kan fungera som anslagstavlor. För att inte tala om Facebooks och Googles nödfunktioner.

Eller så väldigt enkla saker som att förpacka informationen i ett format som gör att målgruppen själva sprider informationen vidare – fast uppdaterat för att även fungera med yngre målgrupper. Som när Snapchat precis lanserade nya bitmojis med instruktioner om hur man ska göra för att minimera smittorisk.

Bitmojis som informerar om att man ska tvätta händerna, inte röra ansiktet och hålla sig hemma

Men också att förpacka sin information i format som kan användas och konsumeras av andra. Som öppna API:er.

Redundans istället för antingen eller

Inte så att myndighetssajten har spelat ut sin roll. Det är en bra samlingspunkt för information – för vissa målgrupper. Det handlar alltså inte om att stänga ner IT-avdelningar och lägga sig helt hos andra. Det handlar inte om antingen eller. Det handlar om både och.

Andra kanaler måste prioriteras upp i viktighetsskalan. Det betyder ännu mer jobb och ännu mer behov av synk så att man i alla lägen har korrekt, fullständig och uppdaterad information på alla ställen där vi som medborgare kan söka efter den.

Då spelar det ingen roll om en sajt går ner.

Redundans. På riktigt.